Monday, June 18, 2012

Guds stad


Rio de Janeiro. Så mycket ryms i det stadsnamnet. Så mycket förväntningar. Alla dessa inslag på TV-sporten om samba, Copacabana och Romario. Efter några dagar här tror jag att de alla har potential att uppfyllas. Om jag bara fick några dagar till. 

Jag är här för den stora miljökonferensen Rio+20. De stora elefanterna dundrar in framåt mitten av nästa vecka. Då ska Wen Jiabao (men inte Barack Obama) m.fl. komma hit och berätta att världens ledare enats om att göra världen lite bättre. Eller renare. Eller ett ställe som vi alla kan leva drägligt på. Själv har jag framträtt på sidoevent. Samtidigt som Sverige gjorde en bra match som hjälpte föga mot England. Konferensen är viktig, men svår att få grepp om för någon som bara är här några dagar. Särskilt eftersom jag spenderar en sjättedel av dagen att åka buss mellan konferenscentret och Copacabana.

Sådär, formaliteterna avklarade. Dags att berätta något om det Rio verkar vara. Trots att det är mitt i vintern skiner solen från klarblå himmel och skyltarna som förkunnar att Rio om fyra år står värd för de olympiska spelen visar också på 25 grader. 

Jag har varit på Copacabana. Stranden är långtifrån full (det är för kallt tycker folk, tydligen). Men överallt finns det fotbollsmål. Och vid några av dem spelar män fotboll. Ofta är det betydligt mer organiserat än den bild jag hade innan jag kom hit. Det är lag i västar, domare, tränare. Måndag morgon var det t o m träningar, med idioten, volleyskott och tvåmål på programmet.

Vid andra delar av stranden spelar män och kvinnor volleyboll. Lite överallt solar folk i minimalt med kläder. Speedos och stringbikini är uniform. Stranden är så uppenbart en del av livet här. Har fått berättat för mig att det finns delar av stranden som närmast är att betrakta som stadsdelar. Stranden för de fina, för de fattiga, för de ensamma, för familjerna, för de homosexuella.  

Jag har legat som en pytonorm på ett hotelrum och försökt smälta det halva kilot kött jag åt till middag. Tillsammans med Linus var jag på Marius, tipset vi fick av fredagens brasilianska middagssällskap. De varnade för att det kunde bli en tung middag. De fick rätt.

När vi kom in i rummet, med fiskarnätet, stolar i taket och servitörer med piratkläder fick vi en enkel fråga - kött eller mixat? Kött sa vi. Ni får ta sallad först, sedan kommer köttet sa de.

Vi tog lite sallad. Sedan kom piraten in med en stor köttbit. Skar loss några bitar och lade på tallriken. Två minuter senare kom en ny köttbit, som vi fick delar av. Sedan kom det korv. Och kött. Och kött. Så höll det på i 30 minuter. Inget mer än kött. Ingen sås. Inga pommes. Inget ris. Bara kött. Oerhört gott. Sedan tog de bort första tallriken. På en ren tallrik fick vi ytterligare kött innan vi fick säga stopp.  Det gick inte att äta mer. Och ändå mådde jag förvånansvärt bra.

Jag har varit och sett Flamengo spela mot Santos. De två mest klassiska brasilianska lagen men inte på den klassiska Maracana som renoveras inför VM 2014 (åh, som jag önskar att Sverige kvalificerar sig dit). Istället var vi på Engenhao, som tar dryga 50 000 åskådare. Tyvärr saknades Neymar och Ganso i bortalaget. De vilade inför semifinalen i sydamerikanska cupen på onsdag, mot Corinthias. Därför var Santos inriktade på 0-0. De lyckades nästan. En straff för hemmalaget i 85 minuten fick publiken på gott humör och trots att det inte ens var halvfullt på arenan skapades ett tryck som var något av det mäktigaste jag upplevt. Alla sjöng, oavsett ålder eller kön. Publiken var med svenska mått extremt blandad. På min läktare fanns några hårda killar i trummor, flera familjer, många tjejer i oerhört snygga flamengoklänningar. Alla sjöng. Alla var glada.

Några minuter tidigare hade publiken varit på sämre humör. Den främsta slutsatsen jag drar om Flamengopubliken är att den har låg toleransnivå när det kommer till felpass. Stackars lagkapten nr 11 slog på mindre än fem minuter i andra halvlek två felpass och en långboll i tomma intet. Det ansågs vara skäl nog att bua åt honom resten av matchen. 

Vad gäller fotbollen var det från Flamengos sida full fart framåt. När de väl var framme var dock kvaliteten låg. Det gällde båda lagen. Har aldrig sett en elitmatch med så många 3-2 eller 4-3-lägen som resulterade i så lite.

Rio är av det jag sett en fantastisk stad. Den är vacker. Den är livlig. Den är trevlig. Den är avslappnad, andas fotboll  och Capirinhan kostar sisådär 18 kr. Den påminner om New York, om sydeuropa, om Bangkok. Den har berg, hav och skog. Historia och framtid. Mitt i vintern är det svensk sommar. Och över allt vakar Kristusstatyn gjord av cement från Karlshamn (som Mats Olsson skrev när han var här inför VM-94).

Det här är Skopje-danne, som hittat en ny favoritstad, i Rio de Janeiro.