Monday, July 15, 2013

Kulhålen finns kvar, ruinerna står tomma, bron är åter vacker.

Skopjedanne vände för en vecka åter till regionen som formade honom. Med egen och andras familj i släptåg plaskade han runt i EU:s renaste vatten, åt fikon och Cevapici, såg vindkraftverk på toppen av Dalmaterna.

Det kändes bra att inte behöva lämna EU för att nå Kroatien. I Srima tio mil norr om Split märktes för en utsocknes inträdet främst på att Konzum-kassarna hade siffrorna 01-07-13.

Dalmatien är så oerhört vackert. Bergen är höga, men kala. Enligt Rebecca West beroende på att Venetianerna kring 1500 oförsiktigt högg ner de träd som fanns. Det behövdes till att möblera palats. När träden väl var nedhuggna var det få nya träd som klarade att åter få fäste på de jordfattiga och branta klipporna. En nog så lärande insikt.

Vattnet är klart och turkost. Somliga kroater har ögon som matchar havet. En av dem hade flyttat från nordöstra delen av landet för att arbeta som massös på stranden. Bedömningen hos vårt enkla sällskap är att hon är en av Kroatiens bästa. Men likväl behövde hon också göra pannkakor. Och hon pratade dålig engelska. Vilket merparten ungdomar gjorde. Vilket oroar mig något. Och någon bra förklaring fick jag inte.

Att resa med barn innebär nya lärdomar. Som att även de avlånga köttbullarna passar bra för barn. Att vara i en något mindre stad gjorde att jag kände mig hemma. Här fanns damer som utan att tveka berättade sin livshistoria utan för ett ögonblick bry sig om att jag talar mindre än 10 ord av deras språk. Men hon som virkade nyckelpigor hade åtminstone åtta barn och tyckte nog att mitt var sött.

Allt detta var bra. Men att sätta sig i en bil och åka de 20 milen till Mostar är det som Skopjedanne uppskattade mest. En roadtrip på Balkan kittlar. Det var så lockande att ta höger mot Sarajevo. Men det får bli en annan gång.

Känslan är att de osäkra momenten vid en roadtrip blir färre med tiden. Vilket är bra. Vi passerade gränskontrollen utan problem (eftersom vi köpt en grön lapp för 50 Euro av vår biluthyrare "Because of the EU"). Vi noterade att vägarna blev något sämre. Vi blev stannade av en bosnisk polis, som när han såg våra pass insåg att det skulle ta honom tid att utfärda böter. Så han nöjde sig med ett "slow" och lät oss köra vidare. Vilket vi naturligtvis uppskattade.

Vi badade Neretva, alldeles nedanför den vackra och återuppbyggda gamla bron. Det var fantastiskt. Men också lite läskigt. Här flöt det lik för bara 20 år sedan. Här slog sig först kroatiska och bosniska styrkor samman för att mota bort de serbiska. Men staden delades sedan mellan kroater och bosniaker. Kroaterna beslöt sig för att spränga den bro som Ottomanerna uppfört på 1500-talet. De islamska byggnaderna förstördes, de katolska byggnaderna förstördes, de ortodoxa byggnaderna förstördes. Idag är en del återuppbyggt. Allt detta är sådant jag tror jag har lyckats läsa mig till. Men det finns så mycket att läsa. Så mycket att försöka förstå. Men det är svårt.

Det jag vet är att bara några gator bort är kulhålen kvar. Ruinerna står tomma.