Skopje-Danne

nyheter vs böcker, 140 tecken vs 410 sidor

2011-06-30T23:02:00.003+02:00

Idag kom Svenskt Näringsliv med ett förslag. Ett kontroversiellt sådant. Studenter av humaniora bör få lägre studiemedel. Av det enkla skälet att de långsamma under sina utbildningar och i lägre utsträckning än exempelvis jurister och lärare får jobb inom den sektor till vilken de studerat. De är inte samhällsekonomiskt lönsamma. (De som studerar lantbruk har lägre etableringsgrad inom "sitt" yrke och tar väldigt lång tid på sig. Men det nämns knappt i studien).

Humaniora och konst ska få lägre studiemedel. Hade ung vänster hackat Svenskt Näringslivs hemsida är det förmodligen bara ett förslag om att bara ge vård till dem med hög lön och hygglig chans att klara sig som hade legat högre på listan över förslag som får Svenskt Näringsliv att framstå som så dumma som ung vänster vill.

Kulturjournalister har redan gått i spinn. Per Svensson i Sydsvenskan skrev en rolig kommentar. Det kommer säker komma fler.

Även om SN säkert har en poäng i att vissa utbildningar kostar för mycket, visar det på en uppfattning om utbildning som jag själv är rädd att jag närmar mig. Eller åtminstone lever efter. Det där med att helt missa bildning i utbildning. Istället fokusera på att bli en arbetare.

Samtidigt som Svenskt Näringsliv släpper denna rapport, släpper Eric Schüldt på förlaget ivrig boken Framtiden. Den handlar om vad internet och digitaliseringen har gjort med oss. Och kulturen.

Tillsammans fick dessa två händelser mig att skriva det jag funderat på ett tag. Vad är egentligen bildning?

Tanken grundas i frågan om jag blir smartare av att läsa Economist än Freedom, för att illustrera med det senaste exemplet på där jag väljer att läsa en nyhetstidning snarare än en skönlitterär bok. Jag har en uppenbar nytta, i mitt arbete bland annat, av att läsa Economist. Jag uppdaterar mig om världens händelser och vet vad Economist tycker om Greklands vara eller icke vara i Eurosamarbetet.

Men blir jag smartare, eller mer produktiv, av detta jämfört med att läsa ut Freedom, som av allt att döma är en mycket bra bok. Den kommer få mig att tänka, och kanske tänka lite större. I bästa fall i någon form av sammanhang. Jag kan bli kreativ, därmed produktiv.

Sedan ganska många år tillbaka läser jag inte särskilt mycket böcker längre. Jag köper mycket böcker. Ofta handlar de om Ryssland, Första världskriget eller någon historisk person. Ofta läser jag inte ut dem. Istället läser jag otaliga budskap på 140 tecken.

Jag kan väldigt mycket om det turkiska valet, makedoniens inrikespolitik, säkerhetsrådets resolutioner, den europeiska handeln med utsläppsrätter. Men kan jag sätta in det i ett större sammanhang. Oklart. Gör det mig bildad. Också oklart. Jag kan fakta. Men kan jag principerna. Förstår jag sammanhanget. Utvecklar det min tankeförmåga. Högst osäkert.

När jag var tio läste jag Grannhusets hemlighet. På ungefär 4 timmar. Sedan läste jag den om och om igen. Någon gång på gymnasiet läste jag Naiv.Super.. På ungefär 3timmar. Sedan tänkte jag på den om och om igen. Hösten 2009 levde jag utan tv och dator i två veckor. Förvisso i New York. Men det innebar att jag la två timmar om dagen på att läsa bok. Det var bra.

Utan att bli Axess-konservativ vill jag nog ändå mena att jag borde prioritera läsning av böcker framför åtminstone läsningen av statusuppdateringar. Gissningsvis 45 minuter om dagen. Men det skulle kännas som att jag missar något. Oklart vad.

Kanske skulle läsning av längre texter också mig att strukturera egna texter bättre.

Jag avgår.

Bussen från stan

2011-04-22T00:12:00.002+02:00

Sitter på en buss som tar mig hela vägen hem. Genom sörmländska och östgötska slätter till småländsk skog, en altan i söderläge, en förhoppning om produktivitet och förmodat nostalgiska vårkänslor.

För den som aldrig åkt svenska buss från Stockholm kan meddelas att det tar tid, sisådär fem och en halv timma. Inklusive ett stopp på Motell filbyter utanför Linköping. Jag tycker illa om det där motellet, där man tvingas stanna och av ren tristess köpa en köttbullemacka och loka för 94 kronor.

Därför hade jag idag förberett mig. Medhavda smörgåsar. Hör hur gott det låter. Hur duktigt det låter. Och förstå hur mycket jag såg fram emot revanschen att sitta på en bänk på parkeringsplatsen och äta mina medhavda smörgåsar. Kanske tillsammans med en Cola inköpt på det förhatliga motellet. Twitteruppdateringen "Äter medhavda smörgåsar och njuter av det #win#vägramotellfilbyter.

Men det verkar inte som att vi kommer stanna till utanför Linköping. Så nu sitter jag här med mina medhavda smörgåsar och är inte hungrig. Men törstig. Sneglar försiktigt på min grannes Cola Zero. Vill inget hellre än stanna på Motell filbyter och köpa en Cola.

Jag tog ut segern i förskott och straffades för detta. Men en dag, kanske redan på söndag då jag åker hem, ska jag få min revansch. Jag ska skratta det där motellet rakt i ansiktet.

Annars då?

Idag var det skärtorsdagen. Det är ingen helgdag utan arbetsdag. Men den infaller dagen innan fyra lediga dagar. Vilket per automatik verkar innebära att även skärtorsdagen blir ledig dag. Vilket i sin tur gör att dymmelonsdagen för många verkade vara halvdag. Helt plötsligt blev fyra lediga dagar fem och en halv. Åtminstone i den delen av Sverige där man jobbar med flextid, där man kollar facebook på jobbet och jobbmailen i TV-soffan.

Det är också i den delen av Sverige där man gärna talar lite extra om hur mycket man jobbar. För det är ett tecken på framgång. Så tänker åtminstone jag. Om jag jobbar mycket betyder det att jag har ett viktigt, och därmed också roligt, jobb. Vilket gör mig lyckad.

Då är man såklart värd en ledig skärtorsdag.

Jag är medveten om att jag är fyrkantig av en uppfostran där arbetsdagen var 7-16. Där man kan man jobba in några klämdagar genom att börja 06:53 och ledighet är något man ber om, inte utgår ifrån. Jag tycker fortfarande att det är konstigt när folk (ibland inklusive jag själv) som är på jobbet kl 9, läser Aftonbladet, kollar mail, går och klipper sig på tvåtimmarslunchen och går hem klockan 17:15 tycker att de jobbar mycket. Det blir knappast 40 h i veckan. Inte ens om man ibland svarar på ett mail kl 22:25.

Arbete skapar hälsa och välstånd och förhindrar mycken tid till synd, jag förmår inte förstå att samtliga jobb inte är sådana att man stänger av och på en maskin och endast när den är igång pågår den skapande processen. Lär mig kanske tids nog. Har säkert redan gjort det till del.

Jag vill bara inte att man felaktigt ska utnyttja den frihet som många jobb erbjuder. Det är inte schysst mot dem som faktiskt stämplar in och ut och får avdrag på lönen för varje för tidigt utstämplad minut. Säger han och lyckas låta som en blandning av Jan Björklund och Håkan Juholt. Alltså en konservativnostalgisk gubbe som söker den enkla lösningen.

Nu förkunnar chauffören det jag misstänkt - det blir inget stopp på Motell filbyter. Men han meddelar också att han säljer dricka. Seger.

* * * * *

Väl inne i Småland kommer den förväntade nostalgin. Eller kanske romantiken kring nostalgin. I Ekjsö en snabb blick in mot Konsum, Pizzerian och gatan som leder till den där biografen. Livet och döden som spelar A Camp i lurarna.

Därefter Håkan Hellström. Förbi Ingarps Trävaror, skrattandes åt ironin i att Ekenässjön ackompanjeras av 2 steg från Paradise, blicken ner mot Pålavallen där jag raderade ut den dåvarande stjärnan och framtida bankrånaren, förbi de nybyggda lådorna som rymmer varuhus och som ska vara ett tecken på framåtanda, Jag vet vilken dy hon varit i förbi huset där första riktiga festen ägde rum, sedan Statoilmacken där någon annan köpte folköl tre komma fem något år tidigare, elskåpet där tejpen från en av satansdrivna bandyfundamentalister affischer fortfarande sitter kvar.

Dom där jag kommer från, vid protesfabrikens stängsel och låtarna därefter sätter tonen för promenaden hem till Jaktstigen och får nostalgiromantiken att flöda.

Det här är Skopjedanne, för arbetsmoralen, i bussen. För nostalgin, i pojkrummet där Challe Berglund fortfarande sitter kvar.

Adrenalinkick och Hybris

2011-01-07T21:32:00.004+01:00

Tillbaka på 322 east 11th street. Känns som att komma hem. Lägenheten ut mot 11 gatan som jag och Martin delade våren 2007. Fortfarande badkaret i köket. Fortfarande iskallt och sova i långkalsonger. Med ett leende på läpparna.

Nu sitter jag som en av många i rad på Starbucks, där jag i morse stod bakom (vem jag tror var) Claudia Schiffer. Hon såg exakt ut som hon gör i Love Actually. Med mössa. Någon form av Vanilla Latte tror jag hon beställde.

Hade det inte varit för Claudia, hade dagens jag mötte Lassie definitivt varit att vore det inte för att han blivit anställd av Obama, hade jag idag fått träffa Robert Keohanes son, Nat. Men han är inte längre chef på EDF. Han är från och med i måndags Obamas klimat och energirådgivare. Bra val, om sonen är något som sin far.

Gårdagens möten i Washington gav en massa inblickar i hur amerikansk politik fungerar. Exemplet från Centre for American Progress där de berättar om en kongressledamot/senator som ingen brydde sig om, hon får ett seminarium på CAP "and now she's the toast of the town". Det är tankesmedjan som leds av John Pedesta som ledde Obamas transition team. Ganska bra möjligheter till påverkan, kan man tänka.

Ett annat möte med Senator Boxers office, on the Hill. Precis bredvid Kapitolium (som det tydligen heter på svenska). Väskan genom en scanning, och vips var vi inne i regeringsbyggnad. Enklare än samtliga dörrvakten i skyskrapor som vi passerat. Fyra våningar upp. Oansenligt. Men spännande. De ständiga processerna i amerikansk politik gör den så väl lämpat för tankesmedjor. Alla lagförslag som måste få stöd. Alla omröstningar som är oförutsägbara. Politik. Men inte nödvändigtvis effektiv sådan.

Den ungkommunist i mina gymansieklass som förklarade att det är roligare att säga nej har mer gemensamt med republikaner än hoppades. En president som älskar det rationella samtalet, den intellektuella debatten. Motdraget är såklart att se till att det inte blir någon debatt där rationella argument biter. Bara att säga nej. Möjligen drabbad av hybris trodde Obama kanske att han kunde vinna ändå. Det kunde han inte. Kanske är han för oerfaren trots allt.

Kan meddela att det finns ett underjordiskt tåg som tar staffers, senatorer med flera mellan de olika byggnaderna. Vi gick vilse (inte enbart med flit) och hamnade i souvenirbutiken. Snart kan man på Timmermansgatan 17 shotta i glas från senaten. Koppen hamnar på FORES. B10 är ju mer te än shots.

Jag har många gånger hävdat att åka taxi genom New York har ett egenvärde. Att åka taxi upp till the hill hade ännu mer ett egenvärde. Att sitta i en taxi, se Capitol torna upp sig, få säga att vi ska till Dirksen building, veta att det faktiskt är för ett möte. Som att vara på väg till säkerhetsrådet för att se Spirics reaktioner på ett tal jag varit med att ta fram.

Adrenalinkick och hybris. Som gör att jag till synes ogenerat skryter om allt jag är med om. Skenet bedrar.

Det här är Skopjedanne, med ett leende på läpparna, i East Village.

YOU WILL NEVER SEE OBAMA THE SAME WAY AGAIN

2011-01-06T04:19:00.003+01:00

En utförligare och mer officiell beskrivning av vad som hänt under dagen kommer inom en förhoppningsvis inte allt för avlägsen framtid kunna läsas på fores.se.

Till dess kommer här några högst inofficiella funderingar från en bra dag. Alla vet ju att en bra dag börjar med en bra frukost. Det annars trevliga hotellet har en frukost som endast är marginellt bättre än den frukost på boendet jag senast hade i Washington. Men här kunde man åtminstone få en torr bagel istället för en torr fralla. Det fanns inte bara färgglada cheerios, utan även några sorts Bran Flakes. Men allt skulle ätas i frigolittallrikar. Jag skulle lyssnat på vis chef Martin Ådahl som föreslog frukost på stan. Det blir det imorgon. Kanske på Cafe West Wing, som jag gick förbi när jag letade tandborste i morse. Jag vaknade ju första gången redan klockan 03, men sedan sov jag några gånger ytterligare innan klockan blev sju.

Efter att ha spenderat dagen hos imponerande tankesmedjor (RFF med 60 år på nacken, 100 anställda och ett eget hus, Brookings som ju är något av tankesmedjornas moder, WRI som på uppdrag av UNEP sammanställer förslag hur revitalisera FN-förhandlingarna. Det roliga var att vi kände att vi hade en del att komma med, faktiskt.) promenerade vi Georgetown och hamnade på den kvällsöppna Barnes and Nobles. Roligt, men också något chockerande. För ungefär fyra år sedan var jag första gången i New York. Jag gick runt i bokaffärer och överallt kunde man se böcker om vilken urusel president George W Bush var, hur fel kriget i Irak var, samt en och annan bok om det moraliska förfallet.

Ikväll förundrades vi över den hur hyllorna med current affairs svämmade över av Obama- och etablissemangsfientlig litteratur. Det handlar om hur den liberala klassen är död, hur liberalerna förstör ditt liv i sju steg, hur Obama säljer ut den amerikanska politiken till miljöextremister och FN, samt hur man enligt Glen Beck argumenterar med/mot idioter. Den mest skrämmande boken är ändå denna http://www.amazon.com/Roots-Obamas-Rage-Dinesh-DSouza/dp/1596986255

För den som inte orkar klicka på länken förtäljer baksidan till "The Roots of Obamas rage" att alla som läst presidentens egna böcker att han drivs av att uppfylla sin fars drömmar. Vilket i stora drag innebär att USA drivs av en polygamisk, anitkolonial väst- och frihetshatare som inget hellre vill än att avsluta den amerikanska storhetseran. Det är inte utan att man undrar huruvida ett sådant fall snarare beror på något annat. Oavsett, rubriken för inlägget är taget från bokens omslag.

Det är fascinerande att det finns ett sådant förakt för etablissemanget. Det finns här och det finns hemma. Kanske är det än större här. Det är inte utan att man funderar över vad eliten gjort för fel. Och hur man ska komma till rätta med det. Det kan inte vara meningen att "I did not go to Yale" ska kunna vara en slogan för en person som vill sitta i kongressen.

Imorgon är det nya tag, med nya möten. Mötet med Senator Boxers staff står ut som mest intressant, tätt följt av Centre for American Progress.

Sedan blir det tågresa till New York och ett kärt återseende med 322 East 11th Street.

Det här är Skopjedanne, för att folk inte ska hata Obama för att de tror att han är muslim och USA-hatare, i Washington.

Äter ensam, äter snabbt.

2011-01-05T03:55:00.002+01:00

Det är något med att resa ensam. Äta ensam. Det känns å ena sidan viktigt, vuxet och värdigt en ung man med ambitioner. Å andra sidan har jag inte fört ett ordentligt samtal under hela dagen. (Bortsett från samtalet med mannen på Heathrow som menade att jag inte anmält mig enligt ESTA. Det gick bra.). Jag kom ensam in på ett hotellrum med Abraham Lincoln på väggen (alla vet att det är roligare att bo två på hotell). Jetlaggad och hungrig gick jag till närmaste kinesrestaurang. Ensamheten tillsammans med de raska servitriserna gjorde att jag hann med en enklare trerätters på 30 minuter. Man äter fort när ingen sitter mitt emot.

Det är många i Washington som äter ensamma. Det var vad jag misstänkte. Misstanken bekräftades. Bortsett från den bleka och urgröpta gestalt som var jag illustrerades det bäst av mannen som kom in någon minut senare än jag. Han såg ut precis som jag föreställer mig en Washingtonman som äter middag ute och ensam. Han var lång, gänglig, slätrakad med en frisyr som måste hållas kort för att inte bli bångstyrig. Naturligtvis för stor svart kostym. Han åt ännu snabbare än jag. Kanske gick han också hem och skrev sitt första blogginlägg på nästan 13 månader.

I övrigt noteras att jag handlade på Wahlgreens (eller om det var CSV) utan att heller då tala med någon. Jag scannade in min Odwall Pomegranat Limeade och lyckades efter några försök betala med mitt nya handelsbankenkort.

Imorgon ska jag göra vad man ska göra i Washington. Leka politiker. Vi ska träffa RFF, Brookings, WRI. På torsdag väntar BlueGreenAlliance, Cato, Centre for American Progress och Migration Policy Institute. Martin har förvarnat att de riskerar vara dryga. Att Sverige inte anses vara särskilt viktigt. Det stämmer nog. Men det hindrar oss inte från att lära.

Kanske rapporterar jag lite från våra möten där.

Det här är Skopjedanne, för FORES, i Washington.

Opublicerade facebookstatusuppdateringar

2009-12-14T02:57:00.002+01:00

Jag uppdaterar inte min facebookstatus särskilt frekvent. Det hindrar mig inte från att ofta tänka i facebookstatusformuleringar. Ungefär som att jag enbart skriver meningar innehållande sju ord eller färre några dagar efter läst Naiv.Super.

Här kommer i ingen särskild ordning mina opublicerade facebookstatusuppdateringar från 2009-10-31 och framåt.

Skopjedanne:

Hittar inte Bob Dylan på Spotify och laddar därför ner hans skivor. How does it feel, snålgubbe?

Vet inte om det faktum att jag har träningsvärk dagen efter julfest på kontoret säger mest om min fysiska status eller om intensiteten på dansgolvet

Besökte en underbar popklubb långt ute bland industrilokalerna i Brooklyn och blev som grädde på moset nedbrottad av en främmande tjej på dansgolvet

YMCA:s plansch säger att an honest answer is a sign of true friendship, Kim svarar att det är nog ditt minsta problem när jag utropar att jag måste öva in lite moves om jag ska bli sångaren i vårt rutskjortiga band.

Satt bredvid premiärminister Spiric när vår ambassadör i säkerhetsrådskammaren läste upp ord som jag skrivit och som var EU:s syn på utvecklingen i Bosnien. Spiric såg bekymrad ut. Där någonstans gick det upp att det vi gör är på riktigt. Eller åtminstone är av viss vikt.

Drack Margarita ur blinkade muggar och såg Henrik Lundqvist kasta in Detroits matchavgörande 2-1.

Went to see the Yale - Harvard Footbal Game. Fun, boring, exciting in the end and an excellent opportunity to a bit of anthropological studies.

Sa hej då till Karin genom att dricka billig champagne. Billig, inte dålig.

Såg Invictus. Politik, sport och lyckligt slut. Oväntat att jag gillade den.

Tog en söndagslöptur runt sjön i Central Park ihop med Jonatan. Att vi var snabbare än 80% av parkens joggare ska inte nödvändigtvis ses om bedrift.

Är glad att han hade sin finaste Skede IF-träningsjacka när han mötte Nina Persson på 5th avenue.

Två glas vin senare var Stockholm ändå lite lockande och framtiden ljus. Eller nej, det är det bara den där jävla Lars Winnerbäck som tycker.

Går in på sin sista vecka i New York - för den här gången.

--------

Det här är Skopjedanne, för facebook, i New York.

Stycket om det taktfasta klappandet är nog det av störst allmänintresse

2009-10-19T03:32:00.003+02:00

Vandrade hem genom ett regnigt och kallt New York efter att återigen varit något lat på YMCA. Men jag åt alldeles för mycket av Trader Joes vodkasås timmarna innan. Det är alldeles för lätt att ge upp på ett löpband. Det var väldigt mycket höstsöndag. Det var vemod, regn, kyla och vackert. Jag ångrade att jag inte hade gjort så lång tid på löpbandet att jag blivit riktigt trött. För att även i benen känna som jag kände i huvudet. Att en söndag som denna var gjord för att spela fotboll.

Det var sådant väder det alltid är någon av de sista höstmatcherna. Gärna en b-lagsmatch mot Ekenässjön, som kommer med ett bra lag. Men vädret är sådant att det blir läge att kämpa ner dem. Det handlar om att springa, ligga tätt, glidtackla och leriga, nedkavlade strumpor. Om att kontra, få deras självutnämnda stjärna att blir grinig och att vara nöjd med 1-1, även om ribbskottet med några minuter kvar grämer. Allt som gör fotboll fantastiskt.

Men sådant är bara en dröm här och nu. Under veckan som gått har jag istället sett Regina Spektor på Radio City Music Hall. Vilket ju också är något att romantisera över. Det var en fantastiskt vacker lokal. Regina Spektor var fantastiskt vacker. Laughing with blev naturligtvis alldeles fantastiskt vacker där jag satt i en biostol med en plastmugg rött och en självlysande drinkpinne.

På konserter i Sverige slår det sällan fel. När artisten lämnat scenen och publiken vill höra ytterligare en låt. Då klappas det i takt. Nästa omedelbart övergår jublet från sista låten till ett taktfast klappande som vore det Stockholm Open. Ibland ackompanjeras det taktfasta klappandet av talkörer som vore det Rosenlundshallen. Här verkar taktfast applåderande inte vara lika stort. Vare sig på Bruce eller Regina hörde jag det och jag har på rak arm inget minne av att jag hört det på andra konserter.

Beror nu detta på att Sverige är mer kommunistiskt än USA och att vi därmed har närmare till det taktfasta. Möjligen är det så. Är det möjligen så att taktfasta applåder är vad socialdemokratin och folkhemmet har gett oss? En snabb googling visar att jag nog inte är helt fel på det. Den här artikeln ger mig visst stöd. Ett bevis för skopje-dannes förmåga att utifrån iakttagelser se större samband.

I övrigt kan nämnas att vi i fredags äntligen kom till en klubb där låtarna hade tydligt definierade början och slut. Att det dessutom var idel ädel indiehits gjorde inte saken sämre. Lite ont om folk var det dock. Dansgolv gör sig bäst i trängsel.

I veckan påbörjas besökssäsongen. En övervägande majoritet av de besökande talar med skorrande r. Två blivande besökade hävdar att de talar rikssvenska. Vilket ju varken Karin eller Simon gör. Vad de än säger på sin stockholmska respektive uppblandade eksjödialekt.

Slutligen måste noteras att Makedonien i veckan med glädje mottog rekommendationen i Kommissionens framstegsrapport att landet nu ska få ett startdatum för sina förhandlingar om medlemskap. Flera steg återstår förvisso - bland annat ett beslut från rådet. Sedan är det inte klart vilket datum som sätts. Eller hur lång tid förhandlingarna tar. Men makedonierna har väntat länge. Klart de blev glada. Dessutom har de ju förmånen att få leva i Skopje. Klart jag vill tillbaka.

Det här är skopje-danne, på väg att gå och lägga sig, i New York.

working on a dream - och en dröm som krossades

2009-10-10T22:37:00.004+02:00

Nyss hemkommen från Nevada Smiths och Sveriges förlust mot Danmark konstaterades följande i all hast:

- Zlatan Ibrahimovic var helt briljant. Jag kan inte på rak arm komma på någon annan som skulle klara av att ta emot och göra något vettigt av över 50 procent av dessa långbollar som Olof Mellberg och Safari slängde iväg.

- Henrik Larsson var allt annat än briljant.

- Det var en typisk match där det, faktiskt, kunde slutat hur som helst (upp till 3-3, där går nog gränsen). Sverige spelade inte sämre än vad de gjort i många andra matcher av liknande karaktär. Då har de fått med sig resultatet de behövde. Det fick de inte idag. Kanske har Sverige vunnit sin beskärda del av matcher som kan sluta hur som helst och där inget lag på riktigt är bra.

- Sverige hade idag ingen spelare som byggde sitt spel på fart. Det var mitt bestående intryck av matchen mot Ungern hösten 2008. Det var mitt bestående intryck idag. Zlatan är snabb, men bygger inte sitt spel på fart. Rasmus Elm och Samuel Holmén var i allt väsentligt dåliga. Sebastian Larsson inte mycket bättre.

- Lars Lagerbäck är enligt siffrorna Sveriges bästa kvalförbundskapten någonsin. Även om vi bara räknar de tre kval han själv lett laget har han ett bra facit. Två lyckade kval av tre är inte dåligt. Det ska dock noteras att efter det att Tommy Söderberg lämnade har Sverige haft en nedåtgående kurva. Under Söderberg var kurvan ständigt stigande. Under hans ledning var Sverige två ramträffar och varsin dålig straff från Zlatan och Mellberg från att göra total succé. Kontentan är att Roland Andersson inte ska ta över efter Lagerbäck. Jag skulle idag istället lägga min röst Erik Hamrén. Eller möjligen Hasse Backe.

Detta sagt om Sverige. Nu över till USA.

I veckorna är det mycket lite som påminner mig om USA. Långa arbetsdagar i mörka konferensmöten och kontor med ämnen som yttre rymden, Kosovo och atomstrålning. På helgerna har jag emellertid börjat jobba på en dröm - att se vad som är den amerikanska drömmen. Jag tror inte jag lever den. Men jag har mött många som tror på den och håller den högt.

Förra helgen åkte vi husbil till Kittatinny camping i Catskills. Vi åkte genom amerikansk landsbygd, åt på ett köpcenter mitt i ingenstans där Pizza Hut, Burger King, Quiznos, Starbucks och Dunkin Donuts fanns samlade inom 100 kvadratmeter. Vi frågade om vägen vid en motelrockabillybar där soundtracket passade som handen i handsken. Vi satt vi en lägereld, grillade hamburgare och marshmallows, och tittade på våra trevliga grannar som gick förbi. Vi åkte gummiflotte i Delaware River och vi besökte Bethel, där Woodstock-festivalen faktiskt gick av stapeln. Vi besökte skördefest med pumpor, spexigt liveband och getosttvål. Vi besökte ett fantastiskt museum där historien om festivalen varvades med amerikansk 60-talshistoria. Amerikansk sextiotalshistoria är något av det mer spännande man kan läsa, inbillar jag mig. Det var kubakris och Kennedymord, månfärder och Martin Luther King, Vietnamkrig och nytt Kenndymord. Det var Beatles och Like a Rolling Stone.

Och när sextiotalet blev 70-talet flyttade Bruce Springsteen tillbaka till Asbury Park i New Jersey. Han skickade en hälsning därifrån 1973. Igår stod han inför 60-70 ooo människor på Giants Stadium scen. Stadium var fantastisk. Skulle gärna sett Roberto Baggio göra Italiens båda mål i 1994 års semifinal mot Bulgarien på denna arena (Stoitchkov rullade in en straff för Bulgarien vill jag minnas). Nu såg jag det i tv-soffan i Vetlanda, strax innan midnatt och Pappa kom hem efter att ha jobbat över.

Igår var jag dock på plats. Det var en amerikansk folkfest. Det var inte tillstymmelse till svensk medvetenhet. Det var 70000 människor som ville se sin hjälte och ha kul. Och kul var det. Kanske mer kul än bra. Men han körde Born in the USA som tidigt. Han gjorde en ganska tam version av Born to Run, en bra version av Hungry Heart och han avslutade mer Jersey Girl i röken från fyrverkerier. Han var så mycket man. Han var ett med gitarren. Han hade nog roligast av alla. Jag kommer nog aldrig se honom live igen.

Det finns ingen mening. Vad gäller arenaspelningar har jag nog sett det mäktigaste. Han kommer nog inte spela på en mindre klubb. För det kunde kanske vara kul. Det blev också uppenbart för mig hur många som inspirerats av honom. Tidigare har jag läst att det varit så. Nu vet jag det.

Mitt i allt kom jag och tänka på hur Mona Sahlin egentligen ser ut på en Springsteen-spelning. Jag tänker mig stora rörelser när hon klappar i takt. Kanske jeans med hög midja och något längtande i ögonen. I vilket fall är det mer tilltalande än att tänka sig Fredrik Reinfeldt på en Da Buzz-spelning.

Nåväl, working on a dream var det. Barack Obama får väl sägas jobba på en dröm. Han tilldelades fredspriset för att han faktiskt vågar gå utanför uppfattade politiska realiteter och nämna att han har en vision om en bättre värld. Jag är fortfarande kluven. Argumenten för och emot lyder som följer:

- Han har faktiskt förändrat stämningen i stora delar av världen. Det borde innebära att det blir lättare att uppnå slutmålet om världsfred. Det finns många som gör mycket för fred på lokalt och regionalt plan. Nu är det världens mäktigaste man som talar om fred - det betyder mer för fler. För att göra en komplett utilitaristisk analys krävs att man bedömer vad som är bäst - några som får mycket fred eller många som får lite. Dessutom faller den ju på att vi inte vet vad resultatet blir.

- Vilket naturligtvis är motargumentet. He has done the talk but can he play the hockey, som man säger.

Oavsett vad är priset ett bevis för det talade ordets makt.

Det här är Skopje-danne, förvandlad till åsiktsmaskin, från East Village.

Hur fotboll förklarar ministerveckan

2009-09-29T05:07:00.004+02:00

Hösten kan vara på väg. Igår regnade det och min sinnesstämning var sådan att det passade bra. Jag gick till Strand Book Store, gick runt bland de 28,8 km böcker som enligt uppgift ska finnas där. Jag köpte ungefär en decimeter böcker. En av böckerna var Extremely loud and incredibly close. En annan var en rysk debutants handbok. De utspelar sig till vis del i New York. Det känns bra.

Även idag regnar det. Jag läser en bok som jag inte köpte igår. Jag gav till slut upp boken om Georgs Adlersparres öden och äventyr och började på How Soccer Explains the World. Av Franklin Foer. Han är bror med Jonathan Safran Foer, som har skrivit den första av de böcker som det refereras till ovan, och har rest jorden runt för att försöka den med hjälp av fotboll. Än så länge har han besökt Belgrad och Glasgow. Det är historier som många andra skrivit. Likväl är det intressant. Iakttagelsen om att teorin som säger att ekonomisk utveckling så småningom leder till tolerans inte är riktigt applicerbar på Glasgow är lite fyndig. Historien om Arkans tigrar är mer intressant för att det ger en bild av Balkankrigen än av Röda Stjärnan.

I nästa kapitel ska han behandla ur fotboll förklarar den judiska frågan. Det är en tanke jag aldrig tänkt. Kan bli intressant. Undrar var Youssi Benayoun kommer in i bilden. Eller Ronnie Rozenthal.

En annan intressant sak är att jag idag bokat biljetter till Springsteen på Giants Stadium. Medveten om att jag tidigare ibland varit avogt inställd även till tendenser till bredbent arenarock tänkte jag ändå att det här kan bli något extra. 80 000 människor, New Jersey och Born to Run. Gillar jag inte det, gillar jag inte bredbent arenarock. Gillar jag det, kanske jag äntligen blivit en vuxen man. Eller åtminstone fått en starkare önskan om att bli en.

Förra veckan var en minnesvärd vecka. Obama höll ett alldeles briljant tal inför FN:s generalförsamling. Tyvärr fick jag nöja mig med TV-sändningen. Han vet att slänga sig med stora ord och det är svårt att förbli oberörd. Dessutom hade en på ett teoretisk och moraliskt plan ett antal goda poänger.

"Those who used to chastise America for acting alone in the world cannot now stand by and wait for America to solve the world's problems alone."

Det är givetvis lätt att klanka ner på hans tal och säga att stora ord är en sak. Agerande en annan. Så är det givetvis. Givetvis var det också väldigt egocentriskt. Men att ingjuta hopp är en god början. Det tycker jag han lyckades med.

Kaddafi lyckades väl just inte med någonting mer än att förskjuta programmet.

Jag lyckades att möta Michelle Obama i en trappa. Hon var lång, ståtlig och iförd en röd klänning. Vi var så nära att jag för ett ögonblick fick ingivelsen att jag skulle pussa henne på kinden. Jag gjorde inte det och här sitter jag nu med mina båda knäskålar i behåll. Hennes man såg jag endast genom en bilruta. Han visslade.

Jag började nynna på Is it wicked not to care när jag knappt tog notis om att jag gick fem meter från Hillary Clinton för andra gången på 20 minuter. Jag har lyssnat på President Tadics eleganta försvarstal för folkrätten. Vartefter talet fortgick blev Kosovo-kopplingarna allt mindre subtila. Likväl var det ett bra tal. Jag har hört president Ivanov lägga ut texten om den makedonska synen på världen, som jag ju är lite intresserad av. Det verkar som att synen försämras av den nagel i ögat som man inte utan visst fog anser Grekland vara. Fast till Bryssel verkar man ända kunna se. Även om Grekland gör sitt bästa för att förhindra detta.

Jag har hört en del andra stats- och regeringschefer som kanske inte hållit lika eleganta tal.

I flera avseende påminde ministerveckan om Almedalen, eller Hultsfred. Till viss del även om skeppsgårdsläger. Hysteriskt med folk. Mycket logistisk (antingen av mig eller för mig). Mest påtaglig blev likheten under veckans slutskede. På Dag Hammarskjöld Plaza stod endast en fåtal tappra demonstranter kvar (Judar mot staten Israel och America Welcomes Kadaffi hade åkt hem, Destroy the British Empire fanns kvar. De menar på att Obamas Health Care Reform är en del av den brittiska planen att ta över USA) och bland diplomater syntes den där blandningen av trötthet och lättnad som återfinns i slutet av alla hektiska veckor.

Jag ska förhöra mig hos Franklin Foer om jag kan få skriva kapitlet "Hur fotboll förklarar ministerveckan", eller möjligen hela FN. Det blir en utmaning.

Det här är Skopje-Danne som skriver det här till er, förbryllad över Kaddafis ambition, förundrad över Obamas talskrivare och förvissad om att hösten bli fantastisk, i New York.

Tillbaka i New York - oredigerat

2009-09-15T04:14:00.004+02:00

Nu får det vara slut på tramset med att försöka tänka ut ett bra förstainlägg som sedan ska redigeras i all oändlighet. Kanske kommer bloggposten som enbart utgår från citat från vår tidigare statsminister Göran Persson (Har du problem med vikten Maud, han äter kopiöst med smör och vart ska han ta vägen killen, bla) vad det lider. Idag nöjer jag mig med att oredigerat berätta några tämligen vardagliga saker som ändå bidrar till att göra New York till ett bra ställe att vara på.

Igår spenderade jag en ansenlig del av min tid i Williamsburg. Det var länge sedan jag var där i dagsljus. Det är väldigt trevligt. En Economist, en te och ett muffincafé. Machteld, ett nytt café och tatuerade hipsters. 22 grader, sol och en stor affish på en ung Bob Dylan. Sådant gör en septembersöndag.

Idag måndag har det hänt ytterligare roliga saker. Som att det med all sannolikhet blir så att Karin får åka hit några veckor i november för att jobba. Som att jag fick en gratis muffin när jag köpte frukt, knäckebröd och cream cheese i den ekologiska affären runt hörnet (jag har precis ätit upp min muffin, den var nog nyttig på något sätt. Men ganska god). Varför jag fick den vet jag inte. Tjejen jämte mig fick inte någon muffin. Var det för att jag köpte mycket frukt? För att jag såg tragisk ut där jag kom i min kostym och gympapåse kl 21:15? Eller var det bara så att min kassörska kom ihåg att ge bort gratis muffin, medan den till vänster inte gjorde det?

Anledningen till att jag 21:15 stod i kostym och gympapåse stavas inte enbart träningsfilt. Utan även Juan Martin Del Potro. Den 20-årige argentinaren som lyckades med det Robin Söderling aldrig klarat - slå Roger Federer. Dessutom i US Open, där Federer har fem raka titlar och inte förlorat på 2200 dagar. 2200 dagar.

Jag ställde mig på löpbandet när fjärde set skulle till att börja. Jag lovade att inte kliva av förrän matchen var över. 11 km senare (jag sa 12 till Camilla, men jag överdrev nog lite då, räknade lite fel på miles/km) hade Federer slagit ut matchens sista boll, mina ben fyllts med mjölksyra och jag påmindes återigen om varför tennis är en så underbar sport. En mot en, med så mycket bollskicklighet, men framförallt ett fantastiskt mentalt spel där Del Porto faktiskt lyckades övervinna den oövervinnerlige. Även om jag inte kunde låta bli att känna för Federer som egentligen alltid förtjänar att vinna var det en fantastisk känsla. Det är något särskilt med underdogs som vinner i USA. Det blir en bättre story då. Och där stod jag på ett löpband på YMCA och kände som att jag var en del av det.

I övrigt kan noteras;

att jag varit och sett en bra konsert i en mycket skum (som i mörk, inte som i misstänkt) källarlokal där många killar hade roliga, lockiga frisyrer. Baby Shakes kan nog liknas vid ett punkigt pipettes och spelar på Debaser på dagen 291 år efter att Kalle Dussin dog när en kula, eller knapp från hans egen rock om man vill ta den konspiratoriska vägen, borrade sig genom hans huvud. Den som önskar se en glad, tatuerad och gitarrspelande japanska kan ta sig dit;

att det är en ynnest att få jobba med all dessa smarta och trevliga människor som med beundransvärd ödmjukhet tar sig an diverse uppgifter;

att jag med viss avundsjuka på avstånd följer allt spännande som FORES planerar inför hösten.

Det här är Skopjedanne, för radiosporten, från Flushing Meadows där Juan Martin Del Potro precis slagit Roger Federer med siffrorna 3-6, 7-6, 4-6, 7-6, 6-2.

Snart tillbaka i sitt rätta element

2008-12-16T22:43:00.003+01:00

Nog för att Stockholm av somliga anses vara en annan värld. Men någon plats för en utrikeskorre är det inte. Rapporteringen blir därefter.

Nu är det dock klart att Skopje-danne under hösten -09 åter ska se sig om i världen. Framåt sensommaren beräknas en första rapport från nygammal plats dyka upp.

Håll er till tåls.

Skopje-Danne analyserar svenska landslaget

2008-06-19T00:52:00.000+02:00

Så var då EM över och innan jag hunnit läsa vad alla säger och skriver om det tänkte jag ge min syn på det hela – mest för att få leka Simon Bank (som troligen kommer ha den mest vettiga analysen imorgon bitti).

Sverige, som under Lagerbäck haft en fantastisk förmåga att kryssa i de matcher det behövts, blev idag fullständigt utspelade av Ryssland. Ryssland påminde en del om Sydkorea, eller PSV Eindhoven för den delen, under Hiddinks ledning. Det gick så fort, spelet flöt fram och alla de brister som jag lite förkortat förde fram som en facebook-status avslöjades obarmhärtigt (EM sämsta backlinje och ett innermittfält som endast är marginellt bättre). Petter Hansson är en bra mittback, men på intet sätt i närheten av övriga mittbackar under 2000-talet (Andersson, Mjällby, Jakobsson). Fredrik Stoor är möjligen bra med boll, men har också varit felplacerad vid åtminstone tre av de fyra mål Sverige släppt in under EM. Olof Mellberg har varit bra, men kan fortfarande inte, 31 år gammal spela upp bollen ordentligt.

Jag kan på intet sätt kritisera Lagerbäcks val att spela Daniel Andersson ihop med Anders Svensson på Sveriges innermittfält. I en perfekt värld hade Kim Källström varit ordinarie, men i den värld där en svensk regering låter prestige stå före klokhet och där oviljan att framstå som svag gör att man istället framstår som korkad, där är Kim Källström aldrig i närheten av så bra som han ”borde” vara. Problemet är att när Andersson/Svensson som idag är rädda, osynliga och sega blir det alldeles uppenbart varför de spelar i Elfsborg respektive Malmö FF. Ett annat problem var att Kim Källström som vanligt bidrog med energi men inte särskilt mycket mer (bortsett från en snygg yttersida till radarpartnern Elmander).

En laguppställning med Man Citys B-lag- Rosenborg – Aston Villa – Rennes – Panathinaikos – Elfsborg – MFF – Tolouse - West Ham – Helsingborg – Inter är inte särskilt respektingivande och en förklaring till varför jag inte var särskilt förhoppningsfull inför detta mästerskap och menade att Lagerbäck skulle utfört en bragd om han tog det laget vidare. Problemet är att det finns spelare med betydligt flashigare klubbadresser som inte platsar. Lyon, Werder Bremen och Ajax för att ta de mest uppenbara exemplen.

Ett problem som måste lösas är att spelarna som presterar bättre än vad de gör i sina klubblag inte heter Kim Källström, Markus Rosenberg och Zlatan Ibrahimovic utan Daniel Andersson och Fredrik Stoor. Detta är upp till en förbundskapten att få ut varje spelares fulla potential. Lars Lagerbäck har inte gjort det. Det är ett svaghetstecken som är lätt att förlåta när han ändå lyckas skapa ett lag som vinner. När allt kommer omkring är inte en förbundskaptens främsta uppgift att få varje spelare att nå sin fulla potential, det är att få laget att nå sin fulla potential. Detta har Lars Lagerbäck varit en mästare på, vilket är ett av skälen till att jag inte anser att Lars Lagerbäck ska avgå. Ett annat är att en ny förbundskapten förmodligen skulle heta Jörgen Lennartsson och vara ytterligare en av fotbollsförbundets centralbyråkrater, som inte på några väsentliga punkter särskiljer sig från Lars Lagerbäck på annat sätt än att han är oprövad.

Idag visade det sig att de spelare Lars Lagebäck valt ut inte var tillräckligt bra för att vinna mot Ryssland. Antingen lyckades Lars Lagerbäck inte att få ut den fulla potentialen av dess spelare, eller så tog han ut fel spelare. I vilket fall bör Lagerbäck fundera över med vilka spelare han kan få ut lagets fulla potential, idag och i framtiden.

Varje nytt kval är en ny chans att göra en nystart. Inför kvalet som startar i höst vill jag se några saker som på intet sätt går emot Lagerbäck syn på kontinuitet som kärnan i all framgångsrik verksamhet:

- Ett försök att spela in en mittback (kanske Andreas Granqvist) som kan spela fotboll. Kontinuitet är viktigt och jag tror att en sådan spelare till slut kan bli en minst lika bra landslagsmittback som Petter Hansson, fast med bollsinne.
- En vänsterfotad vänsterback.
- En lösning på vem som ska spela ihop med Zlatan Ibrahimovic. Elmander borde kunna funka men gör det inte, Henrik Larsson har helt enkelt inte varit tillräckligt bra i EM och är ingen långsiktig lösning. Markus Rosenberg var enormt dålig mot Spanien (som i en majoritet av sina landskamper). Kanske kan Markus Berg vara lösningen? Han bör alla fall få chansen.
- Att Daniel Andersson har gjort sin sista landskamp. Han gjorde ett bra EM, men med en frisk Tobias Linderoth har Daniel spelat ut sin roll och en spelare som Rasmus Lindgren (som sägs vara bra) kan lika gärna vara med och sitta på bänken och konkurrera med Kim Källström om att vara förste inhoppare.
- Att Sebastian Larsson och Chippen konkurrerar om platsen till höger på mittfältet. Alexandersson bör inte längre vara en kandidat. Väljer Ljungberg att sluta i landslaget bör dessa två ta varsin kant. Sebastian är en spelare som om han får spela in sig kan bli en typisk spelare som allmänheten om tre år tycker är tråkig och vill ha bort till förmån för någon yngre de knappt sett spela. En perfekt svensk landslagsspelare alltså.

***************************************************************************************

Markus Allbäck har aldrig gjort mål i ett mästerskap, då har han ändå deltagit i fem stycken. Det är skillnad på kval och mästerskap.

**************************************************************************************

EM är en fotbollsturnering och en folkfest, trots att det är två helt skilda saker. Jag föredrar det förra men kan tycka det är roligt att det också är det senare.

**************************************************************************************

Kroatien kan mycket väl vinna EM.

*************************************************************************************

Det här Skopje-Danne, för Sportbladet, framför TV:n

Skopje-danne i stockholm: Vasastan

2008-02-25T16:45:00.001+01:00

Så föll då andan åter på. Osäkert om det är våren, att jag slutligen återhämtat mig från uppsatsen eller eftermiddagen i vasastan som bidrog mest till detta. Nu sitter jag alla fall med en kopp varm nyponsoppa och väntar på kvällens kvartsfinal mellan VBK - Edsbyn. Sällan har ett lag jag sympatiserar med varit så nederlagstippade - endast en seger på de sex senaste, detta mot särklassiga jumbon Falun, och förlust senast mot just Edsbyn med 10-1. Men det är inte över förrän den feta damen har sjungit. Jag hoppas ännu.

Jag har länge varit lite nyfiken på Vasastan, jag har dessutom aldrig riktigt blivit klok på vart det ligger. Haft en uppfattning om att Odenplan på något sätt hör till Vasastan. Dessutom har jag haft en föreställning att jag skulle kunna stöta på Annika Norrlin i Vasastan. Läste om henne i situation Stockholm där hon berättade om sin favoritaffär och sitt favoritkafé som båda låg i Vasastan. Uppenbarligen tillhör det Norrmalm som enligt www.stockholm.se och europadomstolen ska vara Stockholms kommersiella centrum, även kallat city. Jag läser vidare att ”Området norr om Rådmansgatan benämns Vasastan. I Vasastan bor man. I likhet med övriga delar av Stockholms innerstad omvandlas allt fler hyresrätter till bostadsrätter. Antalet arbetsplatser är stort även i Vasastan. Här ligger också flera högskolor som Handelshögskolan och Socialhögskolan.”. Visst låter det intressant? Jag begav mig därför ut på upptäcksfärd i den blåsiga, men ack så vackra, februarimåndagen.

Cyklade ner förbi stadion, in bland diverse ambassader och tog sikte mot Odenplan och stadsbiblioteket. Stannade till vid stadsbiblioteket och tog plats bredvid ett gäng pensionärer och läste Vetlanda-Posten. Som vanligt innehöll den (nu pratar vi alltså om del 2, den med sporten) otroligt mycket om det numer högst mediokra hockeylaget i division 2, Boro. Nåväl, jag läste snabbt och insåg att biblioteket var en alldeles för uppblandad plats för att finna Vasastans sanna själ. Begav mig istället till Odenlab, där Malin jobbar. Hon var på lunch. Men jag kom ändå något på spåren. En piffig kvinna med barnvagn stod framför mig i kön. Dessutom har jag hört att Tilde de Paula brukar komma dit.

Jag spatserade vidare på gator med namn som Tegnérgatan, Rådmansgatan och Hälsingegatan. Eventuellt är inte allt verkligen Vasastan, men jag gick runt i Vasaparken och för mig kändes allt lika. Jag såg fler piffiga mammor i barnvagnar som såg fina ut. Barnen verkade glada. Trodde det skulle finnas fler pappor med barnvagn. Men jag såg minst en, barnet hade dessutom en djurgårdsmössa på sig. Utöver mammorna fanns det även en överrepresentation av antikaffärer. De såg fina ut, men jag gick aldrig in. Det fanns också second-hand affärer och caféer som såg fina ut. Inte heller i dessa gick jag in. Men jag tittade i fönstren efter Annika Norrlin. Jag såg henne inte.

Däremot gick jag in i biljard/hockeyspel/fussbal/bordtennisaffären. Mycket rolig. De hade bland annat airhockey-bord. Men det kostade 15900. Jag patrullerade vidare och hamnade på ett antikvariat med rea. Av någon för mig ännu outgrundlig anledning fastnade jag för en bok om herrskor. Jag har under senaste året fått ett allt större intresse för skor (liksom för slipsar), men min sviktande ekonomi har tvingat mig att avstå från mycket. Dessutom har jag ofta blivit besviken över det magra utbudet. Alltför många herrskor är fula. Nu började jag försiktigt bläddra i boken. Det visade sig var en initierad berättelse om handgjorda skor som inte lämnade något åt slumpen. I boken visades bilder på olika fottyper, det redogjordes för skillnaden mellan Budapestlästen och Wienlästen och det gavs tips på skovård. Jag kände mig tvungen att köpa den. Inom mig föddes också en längtan om att någon gång kunna köpa ett par riktigt fina handgjorda herrskor. Vasastan hade definitivt gjort ett intryck.

Det här är skopje-danne, för Vårt Östermalm, i Vasastan.

Skopje-danne tar timeout

2007-12-01T17:14:00.000+01:00

Skopjedanne meddelar i ett känslofyllt uttalande att han på obestämd tid tar en timeout från sitt skrivande. Falnande livsgnista och brist på för allmänheten intressanta händelser anges som orsak.

Efter att under veckan inte fått mindre än två frågor om vad som hänt med skopje-danne kände jag mig denna den första dagen i december tvingad att ge en förklaring till alla dessa långa uppehåll.

I det första inlägg någonsin författats av skopjedanne fanns följande att läsa :

” Skopje-Danne ämnar att likt en Bagdad-Bob/Staffan Heimerson ge information som pendlar mellan sanning och lögn. Givetvis är det en livsdröm som nu går i uppfyllelse när jag nu ska agera "korre". Visserligen åt mig själv, men hör Rapport/Ekot/DN/VetlandaPosten av sig är jag öppen för förslag. Observationer om den makedonska folksjälen kommer att blandas med mer ytliga observationer om pingis, mat och rasism i landet som fostrat den känsligaste vänsterfot Örjans Vall sett sedan Stefan Larssons glansdagar.”

Visserligen har detta syfte över tid förändrats och mer implicit har syftet varit att berätta något som a) är kul att berätta och b) kanske kul att läsa. Under senaste månaderna har jag inte haft lust att berätta särskilt mycket. Det har nog inte heller funnits så mycket att berätta. Inget som varit intressant, upplysande eller glädjande. Kanske skulle jag kunna skriva saker som att stockholm verkar fyllt av långa svarta labyrinter, att jag virrig och trött, sliten och nött. Att allt runtikring mig går i utltrarapid, att jag inte har några veckor eller dar, bara en röra av en massa tid. Men det finns det så många andra som gör. Även om marknaden för ensamma unga mäns gnäll verkar outtömlig låter jag andra sköta det.

För att undvika att bli gnällig tar skopje-danne därför en paus på obestämd tid och återkommer när han anser sig ha något att berätta.

Den observante kan då peka tillbaka på vad som skrevs efter min 25-årsdag:

” Daniel kommer att hantera sin fortsatta väg mot vuxenlivet galant, utan att ge upp det för Daniel typiska. Skulle fienden våga tända krigets eld kommer han att mobilisera hela sin kraftfulla stridspotential som byggts upp i virvlarna av revolutionen, krossa fienden och uppnå det historiska målet – livslång lycka.”

Det stämmer fortfarande. Jag strävar fortfarande efter livslång lycka. Det är bara att denna del av vägen inte är särskilt intressant, inspirerande eller upplysande. Den kommer därför att vandras utanför det publika rummet.

Efter att den del av vägen är avklarad är min förhoppning och tro att jag inom kort kommer kunna återvända fylld av livsgnista och med spännande, roliga och upplysande anekdoter.

Det här är Daniel Engström, med hopp om bättring, på ett regnigt gärde.

Två veckor senare...

2007-10-14T21:13:00.000+02:00

lägger jag upp det som jag skrev för, just det, två veckor sedan. Inaktuellt? Kanske. Fortfarande sant? Tror det.

Eventuella läsare ombeds alltså att ta i bektande att det egentliga datumet för texten, som i sin tur är skriven två olika datum, är 2007-09-30.

Håll till godo:

Spenderade förra helgen med att spela in en film. Problemet var att ingen filmade, så kanske genomförde vi bara ett ännu inte skrivet (eller kanske skrivet för många gånger) manus, jag och min bror. Efter att setts sporadiskt under ett års tid åker vi ut på äventyr, till Malmö. Utanför Höör får radion ett spel. Knappsatsen slutar fungera, vi får lyssna på brusig dansk radio på den där volymen där det är omöjligt att koppla bort fram till det att vi stannar bilen, ringer Lukas och sedermera dra ur minuspolen ur batteriet (aldrig plus, håller man i karossen då riskerar man att få en stöt). Tänk vad man får vara med om.

Väl i Malmö jobbade vi 2x14 timmar med att måla i lägenheten. Det gick inte så enkelt som man kan tro, men det gick bra. Nu har vi väl trevligt, tänkte vi när tapeten bubblade upp och mer eller mindre ramlade av väggarna. Att vi inte gör sånt här oftare, när vi åt 300-grams hamburgare på Svalans gatukök. Nu skulle man haft en kamera, när jag spacklade (och det hade vi ju också, vilken tur).

Två unga män som får chansen att umgås, prata om livet, allsvenskan, div 5 och VBK över en helgs hederligt kroppsarbete. Fantastiskt.

Annars präglas mycket av någon slags tomhet efter explosionen. Fast inte ens med Hollywoods alla specialeffekter kan explosion vara så länge så att det är en tomhet efter explosion jag känt. Alltså måste det vara tomheten efter 11 månader där allt bara varit roligt, spännande, nytt och värt att berätta om. Men så fick jag en liten ibisfågel och så var jag ute i verkligheten igen. Sällan är verkligheten så påtaglig som i Malmö när hösten är på väg och det är nödvändigt att skrubba toalettgolvet med svamp. Skillnaden mot att lyssna till Irans utrikesminister kan förmodligen endast Göran Zachrisson klä i ord.

Det är också en väsentlig skillnad att skriva uppsats om säkerhetsrådet eller vara där. Det kan ju låta som att det skulle vara en fördel att ha varit där, men inte förrän idag kändes det så. Men nu ska det bli en fantastisk uppsats – fyra fall, tre aspekter, 25 000 ord och Mange som handledare

Och imorgon kommer kungen till Värnhem, och eftersom jag inte kommer ha tillgång till Internetuppkoppling förrän efter han avlagt besök kommer jag kanske uppdatera texten. Kungen åkte ju genom Vetlanda på sin eriksgata, 1976 tror jag minsann. DÅ skulle man haft en kamera.

[uppdatering natten mellan lördag och söndag]

Kungens besök på Värnhem gjorde inga större avtryck i mitt liv, annat än att mitt besök i färgaffären blev något försenat. Klart färgaffären måste stängas av, någon kunde ju vilja kungen illa. Nåja, han försvann ganska snabbt. Tror han sa något om godhet.

Precis tillbaka efter en kväll på möllan/KB. Äter en ostfralla från Donau och noterar följande från kvällen:

Primo: ovanligt tomt på möllan, kanske är det skottlossningar som skrämmer folk, kanske var det vädret. Jag och Martin tog en barrunda som blev lyckad och avslutades på karaokestället Ice innan klubbande på KB tog vid. Pop-Martin spelade skivor och fyra år senare lyckades vi äntligen få gå före i kön på KB. Det visade sig dock att vi var just fyra år för gamla. På dansgolvet trippade främst sockersöta 21-åringar med persikohy omkring. Jag och Martin visade dock att gammal är äldst och ägde dansgolvet, som vanligt. Ett tack är således på sin plats till Martin Thörnqvist som inte bara lät oss gå före i kön, utan också (eller om det var Kalle) spelade Jacob Hellman, ni vet den där med att ”natten är vacker och månen är full, du är som natten och jag är som månen och du är som jag, du är allt jag vill ha”. Fantastiskt roligt.

Secundo: Jag gillar Malmö, det kanske inte är spännande, men det är tryggt och jag vet vad jag ska göra för att göra något jag gillar. Brighton, Utrecht, Skopje och New York var spännande. Ibland blev det bra, ibland dåligt, men det var alltid spännande. Än så länge är Stockholm varken särskilt spännande eller tryggt.

Det här är Daniel Engström, nu ätandes på en blåbärsmuffin från Donau, i Malmö

Fotboll i stockholm

2007-08-15T23:11:00.000+02:00

I tidigare reportage har trogna läsare kunnat följa djuplodande och skarpsinta analyser från fotboll i Makedonien och hockey i New York. Så har nu turen kommit till fotboll i Stockholm. Egentligen är det kanske inte helt representativt för måndagens match var ju en derbymatch på Råsunda, men det finns ändå en del saker värda att berätta.

Var där med Emil, min gamla vetlandakompis som trots en inte oansenlig talang har förvånansvärt svårt för att passa bollen rätt. Nåväl, i den överfulla tunnelbanevagnen fick vi lyssna till hatpropaganda växlat med vanliga ramsor. Det är en underbar uppladdning att se alla dessa människor med samma resmål och all dessa förhoppningar och spänningen som ligger i luften. Det är egentligen väldigt festligt och jag älskar det och tycker det är obehagligt på samma gång. Men få saker är bättre än fotbollsmatcher.

Det är lätt att snacka om poliser hit och klubbars agerande dit, men om bara folk lät bli att sjunga nidvisor skulle ju slagsmålen minska. Å andra sidan skulle ju detsamma ske om vi förbjöd alkohol. De flesta förstår att hat som skriks iförd fotbollströja inte är så allvarligt menat och klarar av att hantera det. Precis som alkohol. Dock ser jag inte meningen i att sjunga välformulerade ramsor som ”Vi ska våldta era horor, vi ska knulla era kor, köra kuken i häst, sjunga bajen vi är bäst och vi runkar när bajen tar poäng”. Å andra sidan finns ju flertalet studentikosa sånger (som enligt uppgift används även i andra sammanhang såsom politiska ungdomsförbund) på liknande hjärndöda tema ” Ja, nu ska vi ut och härja, Supa och slåss och svärja, Bränna röda stugor, slå små barn, Och säga fula ord”. Den gemensamma nämnaren är givetvis alkohol kryddat med några nypor vilja att göra sådant man normalt inte gör. Verklighetsflykt när den är som bäst egentligen. Fotboll (fel, supportekultur) som en anledning att vara någon man inte är och få en gemenskap man saknat. Och mitt i allt stod Lars Ohly, den gamle kommunisten.

Nåväl, väl på Råsunda bjöds vi på anskrämlig fotboll, hård kamp och underbar stämning. Det fina i kråksången är ju att även vi som inte har så mycket över för supporterkultur tycker att den är en fantastisk tillgång och bidrar till helhetsintrycket. Att se Daniel Sjölund tänka rätt men göra fel blir trots allt mer uthärdligt när 24000 personer sjunger och har kul. Dessutom är det relativt många som klarar det jag ofta haft problem med, nämligen stå i klacken och samtidigt fokusera på matchen. (på samma tema; inte förrän jag kan äta och prata samtidigt ska jag och karin gifta oss, med anledning av info som kommer nedan).

För övrigt skyller jag straffmissen på Quirinho, har man bestämt en straffskytt ska man aldrig, aldrig, fråga straffskytten om man får ta den istället. Lex Lindell-Otterborg i sockenmästerskapen 2002

Var på bröllop i helgen. Underbart vackert och dessutom en rolig fest. Saknade en wing-man när this charming man spelades men trivdes när jag iförd hatt dansade till ramlar, och vi drack vin direkt ur flaska som sig bör. Dessutom, Bob Hund är Sveriges bästa liveband.

För övrigt är Jan Tauer ett skämt, Djurgården borde inte vinna SM-guld (de saknar egentligen allt utom styrka och kämparglöd.

Det här är Daniel Engström, för Offside, på Råsunda (iförd sina allra skarpaste besserwisserglasögon).

Läste precis igenom det en sista gång och märkte att allt redan är sagt, nåväl, jag ville också säga det.

Stockholm i mitt hjärta

2007-07-14T23:44:00.000+02:00

Så har ju då äntligen kommit på plats i Stockholm. Första veckorna har mest gått åt till flyttbestyr. Ska aldrig flytta igen, det är så tråkigt. Men nu är lägenheten fin och allt känns bra. Hade inflyttningsfest igår där Erik Bevé dök upp, mycket trevligt. En hel del tillbakablickar blev det, samt UD-snack.

Övergången är i det närmaste klockren och självklart ska jag still den nyfikenhet som jag vet finns ute i stugorna. Jag har avslutat min tredje vecka på UD-MENA. Jag är Libanon-Syrien handläggare. Arbetsuppgifterna är varierande men ett axplock kommer här. Jag: svarar i telefon, läser hemliga rapporter, läser israeliska dagstidningar, skriver PM till utrikesministern, äter lunch på Grand och har faktiskt en hel del dödtid. Det är ju inte alltid så mycket händer. Men roligt är det, och nyttigt.

Ikväll var jag ute en liten (börjar ju bli gammal, orkar inte så mycket) sväng. På trädgården spelade Vapnet. Konserten blev bättre ju mer regnet tilltog och med tanke på att vi inte behövde betala något för att komma in var det en mycket bra kväll. Tyvärr gjorde ju regnet att det inte var så kul att hänga kvar och nu sitter jag här hemma och funderar över om TV:n har börjat brinna. Hoppas inte.

Har inte varit på konsert i Sverige på väldigt länge. Har glömt bort hur sjukt medvetna alla är här. Men så är de snygga också.

Är ganska säker på att jag såg Emma Haraldsson igen. Hon verkar alltså bo i Stockholm. Men jag vågade ju inte hälsa. Såklart

Annars åker jag tunnelbana, promenerar på Gärdet, missar Djurgårdsmatcher och förundras över de hutlösa priserna på äpplen. 25:90! Får starta en egen äppelodling. Tips mottages tacksamt.

Priset på yoghurt är bra, müslin tillgänglig och brödet gott. Men alltid är det nåt som ska sabba mina frukostvanor. Frukosten är ju dagens viktigaste måltid. Men dom försöker hindra mig från att ha råd med den frukost jag behöver. Vilka är dom? Och Varför?

Det här är Daniel Engström, för billigare äpplen, på Gärdet.

Midsommar och Stefan Scwarz

2007-06-22T12:30:00.000+02:00

Nu ska här firas midsommar. Eller så ska jag träffa Emil, Kim, Anders och Henrik. Det ena behöver ju förvisso inte utesluta det andra. Men tyngdpunkt ligger absolut på det sistnämnda. Jag förväntar mig att Emil berättar den där historien om när Hasse Johansson (ett av MFF:s sämsta köp någonsin, men i Hvetlanda Gif:s omklädningsrum var han kung) frågar Roland Toll om de ska ha en kväll där alla tar med sig tröjor de bytt till sig under årens lopp. Hasse säger att "jag tar Bergomis, du då Rolle?". Han fick ju tydligen lite speltid när MFF mötte Inter, bör ha varit 88, men det vet säker jesper bättre än jag. Eller så kanske vi drar upp när Hasse mötte Stefan Schwarz ute i stockholm och Schwarz hälsade. Men det är en annan historia. Stefan Schwarz är värd en egen historia:

Mål med sin första landskapsspark mot Förenade Arebemiraten borta 89, förnedrad som vänsterback mot Costa Rica 90. Men tre saker ska ni komma ihåg när det gäller Stefan Schwarz:
1. När Jonas Thern sparkade ner en motspelare och riskerade att få en varning som skulle innebära avstängning i nästkommande match var det Stefan Schwarz som gick fram till den nedsparkade spelaren och bad om ursäkt för att förvirra domaren och ta varningen själv
2. När Han blev utvisad mot Rumänien var han noga med att inte låta värdefull tid gå till spillo i kvitteringsjakten. Han drog upp strumporna, log och sprang av planen.
3. Sverige har aldrig förlorat en slutspelsmatch i VM eller EM med Stefan Schwarz på planen. Sverige har inte vunnit en slutspelsmatch utan Stefan Schwarz på planen sedan 1974. Tänk på det.

Detta kan tyckas vara en parantes, men parantes låter så förminskande.

Jag lämnade New York och det kändes skönt. För att när jag vet att något ska ta slut längtar jag till nästa kapitel i berättelsen om mitt liv. Eftersom att det kapitlet var vetlanda och dåligt med motivation är det förmodligen ett kapitel som stryks när jag ger ut skopje-danne som bok. Vet inte om den kommer före eller efter min bok som bygger på alla mail jag skickade till Kim när han bodde på Island. De mailen är nog iof borta nu. Men de handlade om det som eventuellt kunde ha varit kärlek. Det hade blivit en bra bok. Enligt Kim. Jag vet inte. Men jag saknar mailen. Mer de jag skrivit än de jag fått. Säger nog något om mig och egocentrism.

Nåväl, i Vetlanda hade jag panik över att gå ut. Jag vill inte berätta för någon vad jag gjort, vad jag ska göra. Som tur är det ingen som bryr sig. Alla undrar bara om jag ska spela fotboll. Jag svarar att näe, det blir inte så mycket. Men en b-lagsmatch ska jag kanske hinna med. Sen lyssnar jag på skrönor om Årset och den där nye i Myresjö och om hur hårt Farstorp tränar. Inga bekymmer.

Tystnaden gjorde att varje ljud störde. Köpte en slips på Franks.

- De ska lägga ner.

- Jaha

- Men H&M ska öppna upp i ICA-hallens gamla lokaler.

- Där ser man. Vad roligt.

- Det är ju frågan hur det går för alla andra klädaffärer då, men City Herrmode klarar sig nog.

- Ja, jo, det är klart. De har ju sina kunder.

- Å ÖB har ju öppnat upp i Elharjen. Har inte varit där ännu, men det är ju kul att det händer saker.

- Absolut. Sen öppnar det ju upp massa saker därborta i Nydalakurvan. Och Gallerian vid Bowlinghallen.

- Precis, men Lidl går nog inte så bra. Mest invandrare som handlar där. Finns ju inga mataffärer kvar i stan längre.

- Näe....

- På torsdag är det ju allsång på Torget. Anna Book kommer.

Expansiva Vetlanda. Inga värderingar. Konstaterar bara. Samma kallprat om annorlunda saker överallt. Det är ju inte elitistiskt direkt. Det är som det är och det är OK med mig.

Malmö kommer alltid i kläm, det gjorde Karins fingrar också men Pop-martin hjälpte oss att bära och allt gick bra även om cykeln lämnades kvar. Jag styrde flyttsläpet med ackuratess och har fått träningsverk i överarmarna.

Debasers uteservering var grym och anektdoter om Mange och Rickard välkomnas alltid. Kanske var det lite vemodigt att lämna Malmö, men jag kommer tillbaka. Borde ju varit i Malmö en sommar, men det skulle aldrig ske.

Furusundsgatan 9 var grymt. Gångavstånd till stadion, och Hjorthagen. Förr eller senare skulle man ju hamna i Stockholm. Nu är jag där (skriver inte här för jag är ju just nu i Vetlanda) och det kommer nog bli bra. Om jag hittar några kompisar vill säga. Men johanna ska flytta dit sägs det. Och i Uppsala känner jag folk. Det blir nog bra. Det kommer skrivas historier där också.

Det här är Daniel Engström, trött på mycket, förväntansfull inför det mesta och sugen på jordgubbar, i Vetlanda

Washington sa något om något - dock osäker på vad

2007-06-01T05:39:00.000+02:00

Efter förra veckans något rumphuggna rapportering följer här en sedvanligt djuplodande analys av senaste tidens skeenden. Nyss hemkommen från min sista (eller vem vet, jag kanske kommer tillbaka) presidents club där praktikanterna avtackades av ambassadör Anders Lidén. Vi passade också på att launcha vår skiva, som innehöll allt från Elvis och White Stripes till Lena ph och Orup.

Jag har också presenterat mitt papper om sanktioner för säkpol-gruppen och vice-ambassadör Ulla. Betyget blev inte utan beröm godkänt. Vill ni veta något om sanktioner är det bara att höra av sig.

Helgen spenderades i Washington, även kallat USA:s Jönköping. En stad som egentligen är ett museum där lite människor flyttat in. Förmodligen finns det fler restauranger i mitt kvarter än i hela huvudstaden. Men vi hade mycket trevligt och såg den sämsta frukost någonsin, vita huset, capitol hill osv. Vi hänge också i en bar där the Ark hängt efter sin omsusade invigningsspelning vid svenska ambassaden. We are the Ark hade de sagt innan de beställde drinkar av två förtjusande bartenders.

Det var också memorial day, då alla soldater dödade i krig skall minnas. Detta gjordes, med rätta. Amerikanska soldater har offrat sina liv världen över för mycket gott. Europas uppbyggnad är ju i månt och mycket amerikanernas förtjänst. Även om jag inser att jag förmodligen lika lite som jag förstår hur det är att leva med 9/11 att förstår hur det är att ha soldater i krig kan jag inte låta bli att tycka att den patriotism som uppvisades var något olustig. Det var inte alls svårt att göra de kopplingar till litteratur om hur nationalism blir våldsam likt som lätt görs för att beskriva händelser på Balkan. Antar att det säger ganska mycket om vad nationen bygger på när de stora helgdagarna är presidents day, memorial day och independence day. Den amerikanska identiteten är mycket intressant och behovet av att alltid poängtera begreppet frihet är på samma sätt lite rörande och skrämmande. Det brukar ju säga något om personer som har ett behov av att själva poängtera vilka dom är. Bygger ett land sin identitet så starkt på frihet är det inte annat än naturligt att landet också blir en lätträffad måltavla för kritik mot alla former av aktiviteter som kan anses stå i motsatsförhållande till denna frihet. Det kokar väl alltid ner till vems frihet vi talar om.

Dessutom var Washington fyllt av bikers i lädervästar. Bara en sån sak.

Avslutade igår min egentliga praktik med en spännande omröstning i säkerhetsrådet om Libanon. Den av EU+USA framlagda resolutionen om att med stöd av kapitel VII upprätta en tribunal för mordet av Hariri röstades igenom med mycket liten marginal. Som ni säkert läst i DN avstod fem länder: Ryssland, Kina, Qatar, Indonesien och Sydafrika. De hade sina skäl, som inte alltid stämmer överens med vad vi tycker är rätt. Men det handlar om egenintressen. Egenintressen och maktpolitik styr kanske inte världen, men den gången Waltz gjort sin tid är på jorden kommer hans ande sväva över säkerhetsrådskammare. Anden kommer att titta ner, le lite förstrött och viska ”va var det jag sa” till blåögda och naiva studenter.

Det här Daniel Engström, för dagens eko, i Washington

21-05-07

2007-05-22T05:02:00.000+02:00

På begäran av min gode vän Martin Thörnkvist:

07:45 – Äter gröt utan lingonsylt. Den är slut.

07:59 – Måste raka mig. Det är ju arbetsdag

08:25 – Kliver av bussen utanför FN. Det blåser alltid vid Turtle Bay. Ser en kines och italienare (båda från säkerhetsrådet) diskutera något. Kanske hornet, kanske Libanon.

08:40 – På kontoret. Mycket mail, inga roliga.

09:00 – Morgonmöte. Mycket NGO-kommitté, lite systemkoherens. Inga ministerbesök. Säkpolgruppen sitter ovanligt tyst.

10:30 – Går till säkerhetsrådet för humanitär briefing av OCHA-chefen John Holmes om Somalia och Uganda.

12:45 – Tillbaka till kontoret. Somalia är en sån soppa. Uganda bättre, vilket inte säger mycket.

13:30 – Lunch med Karin. Äter medhavd matlåda med ris och grönsaker. Avslutar med milkshake på Dag Hammarskjöld Plaza.

15:30 – Åter till säkerhetsrådet. Stängda konsultationer om Burundi. Sitter utanför tillsammans med Louise, Immanuel, Quentin, Luca, Geoffrey. Inget större intresse för Burundi, mer intressant med CNN från Libanon. Det mest intressanta är det som händer i korridorerna. Tror vi.

17:45 – återkoppling med övriga praktikanter. Ganska dålig info men Louise fick bra från Qatar. Det reder nog upp sig, som vanligt.

18:05 – Åter på kontoret. Genomgång med Carl Magnus om sanktionspapper och morgondagen i säkerhetsrådet, sanktionskommittéer om terrorism. Briefar Jörgen om Burundi. Börjar skriva rapport.

20:26 – Utkast till Burundirapport klar. Lämnar kontoret.

21:20 – Pizzaslice hos ryssen med Karin

21:30 – Sangria med Martin och Camilla på första avenyn/S:t Marks. Dricker nästan inget, är förkyld. Möter några galningar.

22:40 – Hemma. Börjar skriva blogg-inlägg

Det här är Daniel Engström, för att önskningar ska uppfyllas, i New York

Daniel: skopje-danne briefar om senaste tidens händelser

2007-05-15T05:18:00.000+02:00

Skopjedanne noterade följande från senaste tiden:

Jag har varit på ett sanktionssymposium anordnat av Grekland. Återsåg min vän Anders Kruse som var del av mitt första riktiga jobb här. Deltog gjorde också en kanadensare vid namn Robert Fowler. Då tänker ju givetvis på Robbie Fowler. Kul att Liverpool återigen är i final, men det hade varit ännu roligare om nyss nämnda Robert Joseph som han ju faktiskt heter hade fått lyfta in den avgörande. Nåväl, hellre final än inte. Hellre en skaplig fokalpunktsresolution än en icke-existerande.
Tog ledigt första maj, såg matchen det refereras till ovan och hängde med Karin innan vi tog våra väskor och begav oss till Park Avenue för att vakta Carl Magnus katt Busan. Jag gillar inte katter, men jag gillar stora lägenheter.
Njutit av New York. Våren är verkligen här och allt blir mycket enklare. Tror inte någon förstår hur kallt det varit här. Hemma är det också kallt, men då stannar man bara inne. Här vill man gå ut. Handlat, ätit, eftermiddagsdrinkat och hängt i parker.
Varit ute länge. När jag tänkte att jag tror minsann att det börjar ljusna ljöd orup ur högtalarna.
Träffat Sverige statsminister. Jag kammade mig extra noga.
Deltagit vid 46:ans korvkiosks årliga festligheter på kontoret. Korv och Grogg är kanske inte det man förknippar med vare sig diplomatliv eller New York. Men å andra sidan tror man ju inte att sebbe ska gå på fest anordnad av Indonesien, men det gjorde han.

Det här är Daniel Engström, som snart måste säga hejdå till Oscar, i New York.

Tromboner och Trumpeter

2007-04-29T02:09:00.000+02:00

Frekvensen på mina inlägg här häpnadsväckande låg. Det förklaras delvis med att jag har en del annat att stå i, men också av en viss lathet som smugit sig på. Osäker på varifrån den härstammar, men redan Alf, min samhällslärare på gymnasiet sa ju till mig att han misstänkte att jag var lite lat.

Sebastian (välkommen förresten) undrade om New York är bättre än Skopje. Jag hade ett tag ambitionen att göra en komparativ studie, men jag nöjer mig med ett kortare svar enligt följande:

Ja, New York är bättre än Skopje. Jag längtar inte hem. Kan inte komma på något som var bättre i Skopje, mer än priserna, boendet och eventuellt vädret. Däremot var det en utmaning, New York är för enkelt. Överraskningarna är kanske fler här, men mindre. Har ännu inte mött en åsna på trottoaren när jag går hem efter en utekväll. Annars är allt bättre här. Blir ännu bättre på måndag, då kommer Karin, hon kom aldrig till Skopje (ingen annan heller för den delen). Sedan är jag ledig på tisdag för att kunna vifta med röda fanor, lär bli ett exotiskt inslag.

På tal om utekväll missade jag tydligen en trevlig sådan igår, Österrike ställde till med gratisfest i takvåning, men de ideliga väderomslagen och avslutningen av nedrustningskomissionen (som Ryssland kopplade till händelserna i Estland, läs här) iförd regnblöta strumpor hade fått mig lite hängig och då jag inte tog den andra GT:n i Delegates Lounge var det då enda rätta att gå hem. Något jag idag ångrar, men det är ju som Niklas Jonsson sa efter att han nästan kört ifrån Björn Dählie med de nödvändiga 30 sekunderna vid Nagnos femmil – det är lätt att säga efteråt att jag kunde ryckt 200 meter tidigare, men just då efter 49 km var jag ganska trött.

Satt i Tompkins Park och läste idag, våren är verkligen här (även om sommaren var här samtidigt som Jenny, kom tillbaka med sommaren snälla) och New Yorks parker bjuder alltid på underhållning. Bortsett från obscent tjocka barn, überhippa hipsters och gamla tanter bjöd parken också på blåsorkester. Fantastiskt, Come on Eileen, Reconsider me Baby, Kom igen Lena och Oscar Widerberg. Blås är bra och den som har tips är välkommen att dela med sig.

Lars Leijonborg kommer nu endast att ägna sig åt att sitta på tavlan i säkerhetsrådet.

Man flaggar på halv stång väldigt länge i det här landet. Fortfarande vajar flaggan på skolgården som ett tecken på Virginia Tech, som amerikansk media med sedvanligt gott omdöme följde upp.

På tal om gott omdöme kan man fråga hur det stod till med det när vi beslutade oss för att förra helgen besöka en karaoke-bar, men glädjen över att få sjunga First of the Gang to Die inför oförstående tyskar överskuggade det mesta.

Tragiskt att Martin inte gick på Österrikefesten, han hade kunnat joddla med Siv.

Det här är Daniel Engström, iförd kostym, i New York.

Let´s go Rangers

2007-04-09T03:31:00.000+02:00

Efter en utsvävning som hade föga med New York att göra kommer här en redogörelse för händelserna på marken i det stora äpplet.

Senaste veckorna har präglats av mycket jobb, löpband, längtan efter våren och Karin samt ganska mycket hockey. Har blivit väldigt intresserad av Rangers och deras jakt på slutspelet. Intresset fick sig en ytterligare skjuts av förra helgens besök i Madison Square Garden, en arena som väl egentligen bara ligger bakom Wembley i lyskraft (även om arenor som Anfield, Camp Nou, Tjustkulle och San Siro ej skall glömmas bort).

Efter ett besök tillsammans med Martin och Galen på the Frick Collection begav jag mig utan egentlig förhoppning om att få biljett till Rangers match mot Toronto allena till MSG. Väl där ringlade sig köerna långa för att få tag i eventuellt överblivna biljetter. Något slokörat ställde jag mig sist i kön och misstänkte att jag nog inte skulle komma närmare Mats Sundin än minnet från GIF:s omklädningsrum 91 (lång historia, men i korthet åkte en massa hockeyspelare runt och spelade fotbollsmatcher för att samla pengar till barncancerfonden. När de mötte Hvetlanda GIF spelade jag för match och fick vara med i deras omklädningsrum. Stort). Dock visade sig detta vara en bra dag och fram klev en något korpulent ängel iförd rangerströja och frågar om jag vill ha hans kompis biljett. Han kunde inte gå. Jag svarade ja och vips hade jag fått en ny kompis, en bra plats och köpt en hamburgare och cola för otäckt mycket pengar.

Efter första perioden var ställningen 2-2 och Michael Nylander (som min nye kompis trodde var tjeck) hade bjudit på ett fantastiskt solomål. I den andra perioden visade sig målvakterna vara avgörande. Medan Maple Leafs målvakt schabblade in puck efter puck visade sig Henrik Lundqvist vara precis så bra och omtyckt man hört talas om. Publiken skek Hen-rik Hen-rik och när 60 minuter hade gått var ställningen 7-2 till Rangers. Mycket roligt.

Nu kommer givetvis den obligatoriska utläggningen om hur dålig stämningen på NHL-matcher är. Folk går dit för att äta popcorn och dricka blaskig öl och skriker bara på beställning. Till viss del stämmer det. Men det fanns också ett engagemang som visserligen skiljde sig från det svenska men som ändå var äkta. De jublade visserligen på beställning och skrek inte på varje domslut eller icingpuck. Men frågan är ju hur stort engagemanget för matchen i sig är bland de svenskar som självupptaget står i klacken och sjunger ramsor och är så övertygade om sin egen förträfflighet att sången ses som ett mål snarare än ett medel. På tal om svenskar fanns det många på plats, mina favoriter var gänget som i biljettkön började skrika ”Hata Modo klapp-klapp-klapp”. Är det hockey så är det.

En spännande vecka väntar; den av hela världen med entusiasm framemotsedda nedrustningskommissionen tar sin början, paret Benderson/Engström skall med öppna armar ta emot paret Thörnkvist/Berggren och våren måste komma. Allt annat vore en skam. Dessutom börjar ju slutspelet. Atlanta kan bli en svår nöt, men Rangers har varit riktigt heta på senare tid. Fast egentligen håller jag ju på Vancouver. Hur är det nu med skiftande av lojalitet, Rosenau skrev väl något om det.

Har också köpt två nya slipsar och ett par nya skor. Billigt och bra. Martin köpte även han nya slipsar och om bara längden visar sig vara okej vinner han nog. Det var en väldigt snygg slips han hittade medan jag satt på ett mysigt café, läste Jespers uppsats och blev lite orkanennostalgisk.

Det här är Daniel Engström, för radiosporten, i Madison Square Guarden.

Inte alls New York, men jag tyckte det var roligt

2007-04-01T05:00:00.000+02:00

Jag var för ett tag sedan på en Jonathan Richman-konsert. Jag tyckte den var bra och menade att den skull med på min topp-fem-lista. Jag utlovade en gala-kväll med prisutdelning. Idag är jag nog så långt borta från galakväll man kan komma. Galen är på besök, men jag känner mig inte helt hundra, vill bara sova. Spenderade lördagskvällen med lite hockey på tv, nacho-chips och titta lite DN-recensioner. Nånstans kom jag in på Tomas Andersson Wij, kom att tänka på konserten med honom på mejeriet våren 2004. Den måste också med på en lista. Jag får väl helt enkelt göra den där listan, mest för egen del (för er som inte förstått det här ännu är ju bloggen enbart ett uttryck för min egocentrism).

Jag skriver listan kronologiskt, som jag minns dom, kanske kommer det en ranking efteråt, men jag tror inte det.

Håkan Hellström, hösten 2000, källaren i Växjö Konserthus.
Jag lyssnade knappt på musik men använde Travis-skivan med ”Why does it always rain on me” som en del av min något sjuka uppladdning till Djurgårdens hockeyslutspel. Sommaren på 99:an jour hade fått mig att tycka om "Känn ingen sorg för mig Göteborg" och jag köpte skivan. Kim och Hanna skulle till Växjö och jag följde med. Det var min första egentliga konsert om vi bortser från stadsfestivalkonserter med jag vet inte riktigt vilka. Vi köade väldigt länge, Håkan gick förbi kön och hälsade på Kim och Hanna hade glömt ID i Vetlanda. Hon fick inte komma in. Jag och Kim ställde oss längst fram, hörde fågelkvittret och sedan vidtog 35 minuters extas. Jag befann mig i något slags chocktillstånd över hur kul jag tyckte det var, han spelade inte ”nu kan du få mig så lätt” vilken var min dåvarande favoritlåt och jag hade öronsus hela helgen men allt var perfekt. Jag körde upprymd bilen hem och regnet slog mot rutan och jag kan inte höra skivan utan att tänka regn mot rutan. Tänker också på sista (och enda, vi tyckte aldrig om varandra) klassfesten på gymnasiet. Jag, Kim och Hanna avslutade kvällen med en långpromenad och att ställa en pappgubbe utanför Alfs dörr, men det är faktiskt en helt annan historia.

Lucksmiths, hösten 2003, UFO, Malmö
Vi var på så mycket konserter, vi fikade så mycket och allt var på väg att bli som jag ville. En avslagen lördag när jag började förstå vad en höst i Malmö skulle innebära tog Kongo med mig på konsert med dessa australiensare jag aldrig hört talas om. Hade inga förväntningar, knappt ens förhoppningar men efter första låten var jag såld. Varje låt blev en berättelse. Genom fönstret såg jag Pop-Martin som inte kom in men som inte gav upp så enkelt. Och visst vinkade sångaren till honom, jag tror det.

Tomas Andersson Wij, våren 2004, Mejeriet Lund
Karin såg annonsen av en slump. En del av min något långsamma förförelseprocess hade varit att introducera honom för Karin och när han signerade skivor på folk&rock och sjöng att ”du kom från mars, jag kom från fruängen” fick jag klart för mig att vi faktiskt var ihop. Några månader senare stod bord uppställda uppställade framför scen, två stolar vid varje bord. Vid en del satt ensamma unga män. Ljusen var tända och TAW slängde med huvudet, höll fantastiskt mellansnack och jag kände någon slags samhörighet med honom. Kanske var det referenserna till missionshusen.

The Essex Green, Sommaren 2004, Teaterscenen Hultsfred
Efter att Zlatan klackat in 1-1 och innan jag stod och väntade på att åka hem och tyckte att Morrissey var lite som att se Lazio (bra, men större när jag tänker på det än när jag var där) spelade Essex Green inomhus. Det var trångt, Sacha var så söt som jag mindes henne och "Julia" var så bra som jag hoppades.

Darren Heyman, sommaren 2004, We&You, Bulltofta.
Pop-martin anordnade festival, jag och Henrik åkte bil alldeles för fort och invigde min lägenhet på Döbelnsgatan. Henrik hade ännu inte hunnit tillbe Jesper när den då för mig okände Darren Heyman äntrade scenen. Det var sommarkväll och stjärnklart och än en gång var varje låt var en berättelse. ”I love you so much but the language lets me down” plus en strof till jag inte minns nu stannade kvar hela sommaren. Jag var överraskad, glad och bakfull hela vägen hem till Vetlanda.

Lars Winnerbäck, hösten 2004, Cloetta Center, Linköping
Nyblivna SM-final arenan skulle invigas, jag och Karin skulle fira att det var ett år sedan vi sågs första gången och entrén var prydd med en banderoll med texten ”Det är visst nån som är tillbaka”. Det var någonstans här alla Winnerbäcks konserter blivit hit-kavalkader, började gå på repeat och hockeyramsorna blev obligatoriska men Lasse hade på sig kostym, Torsten Flinck läste dikt och alla var så glada. När sedan Thåström kom upp på scen och gjorde nationalteaterns dylan-cover ”Bara om min älskade väntar” var kvällen gjord. Ett bevis på att man ska sluta när man är på topp, allt efteråt har bara blivit avslaget, repetitivt och tråkigt (nu snackar vi om Winnerbäck, inte om mig eller Thåström).

Belle´n Sebastian, Våren 2006, KB, Malmö
C-uppsatsen och praktikansökningar tog hela våren, men Kim och Emil kom ner. Vi såg Liverpool vinna FA-cupen på Sir Tobys och svepte några snabba Hoegaarden i en lägenhet som var fylld med tvätt på tork. Förfesten hos Martin blev jättekort, vi missade förbandet och tjejerna framför oss visade ingen förståelse alls när det påpekades att sitter de på borden blir det svårt att se någonting överhuvudtaget. Konserten var lika bra som jag hoppades och hade inte mina förväntningar varit så högt ställda tror jag det hade varit den bästa någonsin. Dessutom hade vi en grym en danskväll på KB och Emil avslutade kvällen med att trängas med Kim på en jätteliten madrass, men innan dess hade han ätit två kebabs. Det var väl här som vi förstod att en folkabussturné genom Östeuropa vore en bra idé, även om idén inte kläcktes förrän några månader senare på Karlbergs balkong.

Jonathan Richmann, Hösten 2007, Knitting Factory, New York
Se “Bra konsert, dålig personal” 2007-02-12

Nåt med tystnad efter bruset

2007-03-27T05:08:00.000+02:00

Det låter ju som en fantastisk klyscha, men att komma bort från ljuden i stan var fantastiskt skönt. Efter en kväll som blev tidig morgon och några timmars sömn tog jag med mig den norrländska praktikanten på GK, Lina (som dessutom är ihop med en kille som spelat basket i Plannja), och åkte till Prospect Park ute i Brooklyn. Den askgrå huden fick lite färg och den irriterade näsan fick andas frisk luft. Vi såg det som man trodde var typiskt amerikanskt men inte ser så mycket av på Manhattan. Rader med hus där alla flaggar med solblekta amerikanska flaggor. Jag tycker ju att deras flagga är ganska snygg (vilket förmodligen är kvarleva från tiden då jag ofta höll på USA i hockey för att det var underdogs och jag älskade gamla klipp från Lake Placid) men en solkig och blek version i radhus som andas amerikansk småstad gör att associationerna snarare går till någon som sitter och kastar pil på muslimer och drar skrönor från Vietnam än collegespelare som slår Sovjet.

New York är en helt fantastisk stad. Där allt finns. I det som i många andra städer skulle ha varit ingenstans hittade vi ett jättemysigt café där jag fick potatismos till min hamburgare. Sedan hittade vi en fantastisk klädaffär (enbart för flickor tyvärr) där klänningarna var lika snygga som dyra. Att sedan gå ner i tunnelbanan är en påminnelse om vilken konstig stad det här är. Allt finns, allt är dyrt och flashigt. Men allt är också sunkigt och slitet. Tunnelbanan är ett utmärkt exempel. Här är de stolta över att de på L-linjen nu äntligen lyckats få sina skyltar som påvisar antalet minuter till nästa tåg att fungera. Det kan man fundera över när man står och väntar, för prata går inte med tanke på det oväsen tågen för.

Idag fick jag lära mig hur man tar på sig de svenska nedrustningsglasögonen. Är kanske på väg att bli Carl Magnus enligt Martin, jag undrar. Undrar också om mannen vid bussen står där i morgon också. Det var en synnerligen dum fråga. Klart han gör. Han står alltid där och skyndar på folket, säger att ”good moorning! good moorning! get on the bus folks, I want the bus the hell out of here”. En beundransvärd man. Ska hälsa god morgon ordentligt imorgon. Plus att han nog håller ner arbetslösheten. På tal om arbete, ett sommarjobb i stockholmstrakten (ständigt denna flykt, men Karin, Djurgården och allmänt fint är bra och ibland känns det som att komma hem) till övers?

Det här är Daniel Engström, snart halvvägs, i New York

Frukost - tyvärr inte som hemma

2007-03-21T04:06:00.000+01:00

Drabbades av vad som knappt ens kan kallas för ett I-landsproblem utan bara allmän bortskämdhet. Efter dagens möte i säkerhetsrådet och skulle jag författa en rapport om situationen i Irak och irriterade mig på två saker. Att SRSG Koenigs hade så mycket oviktigt (nej, men inget som stack ut som jätteviktigt) att säga och att kvällssolen lös mig i ögonen. Där satt jag alltså på 46:e våningen med utsikt över Empire State och Chrysler och skulle skriva en rapport om ett möte i säkerhetsrådet och jag hade mage att gnälla. Man vänjer sig vid allt, på gott och ont.

Gick hem idag, kom väl fram till att New York inte alltid är så vackert. Det är coolt, men inte vackert. Inte heller särskilt romantiskt. Mer Sex and the City än Amelie, såklart.

Hela livet har jag blivit itutad att frukosten är dagens viktigaste mål, jag har dessutom trott på det och nu är det en absolut sanning. Jag är något av en frukostfascist och kräver min frukost. Problemet blir när man kommer till ett land där frukost är lika med bagel à en dollar. När jag vill äta yoghurt kostar den 3,49 litern. Vilket gör frukost alldeles för dyrt. Mjölken är också svindyr, typ en dollar portionen. Men jag ska väl ta seden dit jag kommit antar jag.

Satt och räknade antal män och kvinnor i säkerhetsrådet idag. Kommer inte ihåg siffrorna exakt, men av de som satt runt det runda medlemsbordet (vi andraklassens människor får sitta på läktaren, om vi har tur) var ca 45 män och 4 kvinnor. En kvinna satt vid skylten, dvs representerade sitt land. Det är ju fruktansvärt. Men sedan tittade jag på läktaren, där de med lägre ranking sitter. Där var vi mer eller mindre jämt fördelade. Jag vet inte vad det kommer att betyda om 30 år, men jag tänkte att man måste lära sig krypa innan man lär sig gå. För 30 år sedan satt de som nu sitter vid bordet på läktaren och då var det förmodligen bara män där också.

I fredags anordnade G77,dvs världens fattigaste länder fest för de europeiska praktikanterna (så var det givetvis inte, men vankas det gratis mat och dryck kommer praktikanterna dit) vilket uppskattades. Kändes lite som kvinna till kvinna, fast fattig till fattig. Jag dansade glatt till musik jag normalt inte dansar till, men diplomatlivet gör konstiga saker med dig.

Snart sätter stora besökskarusellen igång, vilket ska bli väldigt roligt. Som vanligt är alla mina vetlandakompisar fullständigt omöjliga att få hit.

Det här är Daniel Engström, för att Kim, Emil, Anders eller Henrik kommer hit, i New York.

Uteliv, Politik, Sport

2007-02-26T02:12:00.000+01:00

Har nu spenderat en månad i min nya hemstad och intrycken är naturligtvis många. Här kommer några observationer från främst senaste veckan.

Har varit på två intressanta fester. På den ena dansades det salsa, det är kanske inte mitt rätta element, åtminstone kändes det inte så. Men det var trevligt ändå. Igår var jag på en fantastisk bar där man för 10 dollar kunde få en manikyr/handmassage plus en drink. Ett erbjudande för bra för att missa tycker säkert somliga, men inte jag. Kul inredning var det dock, hade det inte varit för att jag ideligen slog huvudet i frisörutrustningen hade jag uppskattat den än mer. Vad jag uppskattade var däremot att de spelade Come on Eileen. Daniel, sin vana trogen, tappade all vett och sans och dansade några minuter innan han återgick till sitt socialt anpassade jag. Tycker också det var fantastiskt roligt att se flera par, bland annat ett där mannen hade en mycket snygg kostym på sig, bugga till last nite. Borde kanske lära mig bugga. Vilken tur att jag då bor ihop med en kille från Enköping, där buggkunskapen tydligen kommer med modersmjölken. Uppgifter gör även gällande att Moby sågs på samma bar.

Igår tog jag mig ut från stan, åkte tåg och hamnade i sovstaden Long Beach, som innovativt nog hade en lång strand. Fantastiskt fint, vatten, klarblå himmel, sandstrand och en fotboll. Livet lekte. På tal om lek och innovativ, passerade jag stationen Lynbrook. När vi ändå är inne på namn bör det nämnas att Bronx är uppkallad efter en man från Sävsjö som hette Bronke. När vi ändå är i Bronx, därifrån kommer en kille som heter Jerry Williams och som stod utanför dörren till Camilla, Lina och Sivs lägenhet. Jag blev livrädd, men det visade sig vara en bekant till Siv. Förresten Karin; did I tell you that I love you?

Idag har jag kramat ur det sista ur Skopje och nästan färdigställt den rapport som kommer att bli det enda beviset på min tid i den makedonska huvudstaden, förutom denna eminenta blogg då. På tal om Skopje kom jag att tänka på när jag och Sandra på väg hem i Skopje mötte en åsna på trottoaren. Det är avsaknaden av sådant som gör New York lite för simpelt, och kanske också är en indirekt orsak till att jag är mer ytlig här. Men här ska det bli allvarligt må ni tro.

Lyssnade nämligen idag till ett tal från en republikansk presidentkandidat som använde sig av argument jag hade svårt att förlika mig med. Några exempel: Det är inte staten som bygger landet, det är det folket. Så långt kan jag väl nöja mig med en eller annan invändning, men när han berättade att det var det familjälskande och gudsfruktande folket som byggde landet blev det en annan sak. Han klargjorde också att Mammans roll var den viktigaste i hela Amerika, hon ska ju ta hand om barnen och värna familjen. Det var viktigt att värna familjen, detta sker bland annat genom att se till att barn föds inom äktenskapet och att det finns en mamma och en pappa i hemmet. Gudrun Schymans snack om kärnfamiljens död har inte riktigt nått fram här. Dessutom förklarade han att en statligt ägd sjukvård kommer att leda till skatter, arbetslöshet, stagnerad ekonomi och förmodligen tredje världskriget och jordens undergång. Han förklarade också att välfärdsstaten är något man ska akta sig för, se hur det ser ut i Europa. Kulturskillnaderna tränger sig på, framför allt när man stannar inne verkar det som.

Det har dessutom varit slutspelsväder under veckan, vilket kanske inte är en uppenbart definierad term för alla läsare, men det är alltså sådant väder det brukar råda när hockeyn kommit en bit in i sitt slutspel och bandyns nästan är slut. Tyvärr verkar det ju så att VBK:s slutspel tar slut illa kvickt och hockeyslutspel är det inte säker det blir något alls. Alltså menar jag vårväder, då det luktar slutspel. Med det menar jag inte svett och omklädningsrum, utan vår.

Det här är Daniel Engström, för att demokraterna vinner valet och att VBK vinner på tisdag, i New York.

Talar till folket

2007-02-18T05:35:00.000+01:00

Då jag uppenbarligen fyller år samma dag som Kim-Jong Il, tänkte jag likt den fantastiska golfspelare, kompositör och ledare i samband med min födelsedag låta min media släppa ett gratulationsbudskap. Lyder enligt följer:

Annars har snön kommit till New York, snöröjningen är bättre än i Malmö (men fortfarande inte bra) och det snöklädda Central Park är nästan så fantastiskt som jag hade hoppats.

Firade min födelsedag med tårta, blommor, presidents club, japanmat och en fantastisk vinbar där de spelade regina spektor och annat bra på låg volym. Jag var så nöjd. En jättemysig bar som alltså spelade bra musik på ett sätt som möjliggjorde samtal. Mer sådant. En annan trevlig bar hade underbara tapeter, öppen spis och drinkar i kaffekoppar.

Det här är Daniel Engström, för att kvartsfinalerna ska lottas, i New York.

Bra konsert, dålig personal

2007-02-12T04:26:00.000+01:00

När jag rapporterade från Skopje hade jag ofta någon slags tanke med det jag skrev. Kanske inte så att jag ville förändra världen, men jag hade tänkt på något, sedan gick jag hem och skrev det. Här fungerar det inte riktigt så. Jag misstänker att det beror på att jag tänker på så mycket, men också gör så mycket, att jag inte riktigt hinner tänka på ifall jag ska skriva något om det.

Var alltså på Jonathan Richmann konsert förra söndagen. Hade inte lyssnat särskilt mycket på honom, I was dancing in a lesbian bar hade jag hört flera gånger, men annars var det tunt om låtar jag kände igen. Detta gjorde absolut ingenting. Efter att hört ett absurt förband (smöriga spanjacker som enligt Martin påminde om Bröderna Olsen) fick jag avnjuta en konsert som till vissa delar påminde om Darren Heymankonserten på We&You för några år sedan. Det var visserligen musik, men jag glömde ganska ofta bort den och stod där och lyssnade till hans underbara berättelser som var så banala att det inte går annat än att älska dom. En konsert som absolut är uppe och nosar på en medalj när jag ska dela ut medaljerna för bästa konsert. Stor galakväll beräknas någon gång under 2007, plats är än så länge osäkert.

Har börjat hänga på YMCA. Det är faktiskt ganska kul.

Då och då när man är ute här, till exempel i fredags (hemska long island ice tea, ett ölglas med 4/5 sprit och 1/5 cola), finns det personer på toaletten vars enda uppgift är att slå på vattenkranen och ge dig pappershanddukar. För detta förväntas man betala. Jag vet att man ska ta seden dit man kommer. Men enligt mig så ingår det inte i någon slag tyst överenskommelse att jag när jag äntrar baren också går med på att betala en man för en tjänst jag aldrig bett honom utföra. Det är lite samma tänkt som med garderob (betala 80 kr för att få komma in på ett ställe borde de väl se till att man kan hänga sin jacka någonstans) och jag gillar det inte. Men klart, det får kanske ner arbetslösheten. Men det är minst lika Skopje som Skopje självt.

Ban-Ki-Moon, Pierre Schori, Matti Ahtisaari, några jag-mötte-lassie-poäng håvar jag in. Men inte som Anna direkt, Ross i vänner hälsade på henne.

Har också besökt Duane&Reads lite då och då. Detta är en affär som erbjuder sina kunder allt från läsk, via tandkräm och schampo, till medicin. Det finns flera sådana affärer, de finns överallt och har ungefär samma upplägg. Det är ju faktiskt underbart att inte behöva gå till ett apotek med begränsade öppettider bara för att man behöver en huvudvärkstablett. Tyvärr är det inte alltid lika bra som det låter. Då butiken just är en butik är personalens farmaceutiska kunskaper att jämföra med den hos en genomsnittlig ICA-anställd. Det innebär att flickan i kassa inte kan svara på vilken av tvålarna utan parfym som är bäst, eller att hon inte vet var tandkrämen finns. Det finns visserligen en disk för receptbelagd medicin, men inte ens där vet de vara acidophilus-tabletterna finns. Det finns absolut inget självändamål i ett apoteksmonopol, men jag vill kunnigt folk i mitt apotek. Det har jag tyvärr inte här.

Ytterligare en intressant vecka väntar, inte bara på det sätt jag beskriver här, eller för att den här frågan kanske tar en ytterligare tvist, utan för att jag ska spendera ytterligare en vecka på ett intressant jobb i världens huvudstad.

Det här är Daniel Engström, för kunniga apotekare, i New York.

Trash, inte skräp

2007-02-04T04:01:00.000+01:00

Det finns så mycket att berätta, men så mycket handlar om mig, så lite om New York. Egentligen är kanske New York mer intressant än vad jag är och jag ska försöka blanda in lite New York i det jag skriver. Som att vi besökt en klubb som heter trash, eller att bussen är så mycket bättre än tunnelbanan och att det är alldeles för kallt.

Har avslutat min första vecka som UD-praktikant. Har sett mycket coolt, bland annat Ban-Ki-Moon och säkerhetsrådet inifrån. Har gjort ganska mycket coolt, som att sitta med på möte med ambassadören och lägga upp Sveriges strategier. Har firat Oscars 25årsdag i härliga gamla Williamsburg.

Eftersom att en av de instruktioner jag fick av min handledare var att lära känna andra praktikanter träffade jag en massa praktikanter i delegates lounge. Förutom att jag lyckades förolämpa belgarna lite (de är ju en blandning mellan Holland och Frankrike, tur att jag inte sa något om att de är en buffertzon), blev jag väldigt bra kompis med dem. Det var bra. Blev kompis med danskar också. Selvfölig.

Nåväl, vi såg olika delar av New York. En medelbra japansk restaurang där uppdelningen av notan gick OK, en vedervärdig typisk amerikansk bar med sedvanliga tv-skärmar som visar basket, football eller något annat. Det är ointressant, men alla fäster ögonen där istället för på varandra. Nåväl, de spelade alla fall blister in the sun, jag och martin dansade och blev ombedda att vara med på foto för att en tjej gillade våra moves. Vi fick blodad tand och tog en taxi till Trash, som ligger på vår gata. Tillsammans med två danskar ställde vi oss i kön och kom på att det där med kostym är ju ok, men när man står i kö till vad vi förmodade var en pop-klubb är det inte optimalt. Men in kom vi till slut. Fem låtar senare (bigmouth strikes again, common people, den där blur med boys och girls osv, samt två andra) beslutade vi oss för att springa hem och byta kläder. Vi kom tillbaka med mer ändamålsenlig klädsel och dansade natten igenom till musik vi kunde ha valt själva. De spelade this charming man två gånger, men inte come on Eileen. Då klubben tydligen äger rum varje fredag ska jag nog lyckads nöta ut dem innan våren är över. Populära var vi och hade inte högtalarna varit kassa hade natten varit fullständig, nu var den mest vår.

Annars laddar New York inför USA:s motsvarighet till SM-finalen i bandy, Super Bowl. Man måste komma ihåg att köpa sina kycklingvingar i tid. Fast vi köpte biljetter till Jonathan Richman-konsert istället. Går miste om amerikansk kultur för att se annan, typ. Bowery Ballroom, Trash, Knitting Factory. Det verkar finnas bra ställen, och det bästa är att de ligger i närheten. East Village är grymt.

Var lite besviken över att Oreo-cookies var så dyra, men vi köpte ändå och satte i oss en ansenlig mängd. Bussen är ofta lika snabb, plus att men ser saker. Så länge vi håller oss på östra sidan är den överlägsen.

Det här är Daniel Engström, för att Come on Eileen alltid ska spelas, i New York.

Dag 1, fast dagen efter dag 2

2007-01-31T03:58:00.001+01:00

Lite tekniska missöden gör att gårdagens text publiceras idag.

Trots att klockan bara var 7 när klockan inte ringde men jag vaknade ändå var det ljust ute. Sådant gör början på dagen lite lättare, vilket kunde behövas då jag skulle ta min första stapplande steg på vägen från kvasijournalist till fulländad toppdiplomat. Den svarta slipsen fick stanna hemma, den med lite blåvita inslag fick istället följa med mig upp till 47 gatan.

Jag hade laddat bra hela helgen med mycket sömn och allsidig kost. Har dessutom hittat yoghurt, men den räcker varken upp till svensk, holländsk eller makedonsk nivå. Men man kan ju inte gravera sig mot allt, ett skohorn som går sönder till exempel. Men det går att tränga på sig skorna ändå och det faktum att mina första löpsteg i New York genomfördes med dessa nyss påtvingade skor på fötterna kan snarare härledas till L-linjens nyckfullhet. Löpstark som jag är (med tanke på att jag även besitter en hygglig speluppfattning, en känslig högerfot och ett stort fighterhjärta är det konstigt att jag inte sitter i en fin lägenhet i Southport utanför Liverpool och skriver om mina tankar inför matchen mot West Ham. Måste bero på min brist på längd eller dåliga tränare i ungdomsåren) anlände jag till 46 våningen med Martin hack i häl i lagom tid för att få en kort introduktion innan morgonmötet hölls. Tyvärr kan jag förmodligen inte åberopa meddelandefriheten, utan måste hänvisa till sekretesslagen när jag talar om att jag inget kan tala om. Men spännande var det.

Efter en ganska lugn men ack så tröttande första dag agerade jag tillsammans med Martin hjältar när vi såg till att våra praktikantvänner Siv och Camilla fick sin lägenhet alldeles runt knuten. Den ska enligt uppgift vara finare än våran, så det kanske var ett misstag. Nu förlorade vi enkla statuspoäng. Men humana var vi.

Imorgon blir det ytterligare en spännande dag. Ska kanske hitta på något på kvällen också. Det vore trevligt att träffa Oscar.

Just det, jag såg ju Inga-Britt Allenius idag, stort.

Det här är Daniel Engström, för bättre yoghurt, i New York.

Ny stad - samma uppgift

2007-01-29T04:24:00.000+01:00

Livet som utrikeskorre är oförutsägbart och en stad som ingen hört talats om byts mot staden alla hört talas. Men det borde finna historier att berätta här också. Jag befinner mig alltså nu i New York, staden som aldrig sover. Jag sover däremot, gott och mycket. Tidigt på kvällen dessutom. Men det borde det väl bli ändring på vad det lider.

Omställningen från Skopje till New York är naturligtvis enorm. Jag spenderade fem veckor i december/januari här, men nu är det jag som är här, inte ensam, men ändock jag i egenskap av mig själv. Jag ska göra mitt eget New York. Jag har börjat med att hålla mig på rätt sida Berlinmuren. Jag bor i ett område som tydligen påminner om Östberlin, har ätit soppa på en polsk restaurang och har sett flera spår av ukrainare. Jag vill så gärna hålla mig kvar vid Skopje, men det är svårt. Gatorna är så breda, bilarna så stora, husen så höga och allt så dyrt.

Senaste gången jag klev in på ett kontor hade jag varit sjukt rädd, hade inte en aning och förväntade mig inget. Då var kontoret spartanskt inrett, datorerna kom någon dag senare och jag spenderade stora delar av tiden där själv. Här vet jag hur kontoret kommer att se ut. Det är långt ifrån ensamt, kungen sitter på en vägg och istället för att kika mellan persiennerna ner på den ständigt fullproppade korsningen kommer jag se Empire State och Chrysler Building.

Har provat kostymer, imorgon är det dags. Då kliver jag in på Sveriges ständiga representation vid Förenta Nationerna. Jag gillar min nya kostym. Däremot ogillar jag min thailandkostym mer och mer, men den dög i Skopje och Sofia, då duger den här också. A city is a city. Men hur är det med svart slips?

Nu faller snön i New York, internet är lika pålitligt som i Skopje och lägenheten här är sämre än Skopje. Konstigt. Men här lär det inte bli så ensamt. Det lär bli betydligt roligare, jag kommer säkert att jobba hårdare och lära mig ännu mer.

I tunnelbanan har de berättat för mig att jag måste vara uppmärksam och rapportera allt av vikt jag ser. Jag lovar.

Det här är Daniel Engström, på jakt efter nya historier att berätta, i New York.

Skopje-Vetlanda-New York

2006-12-15T17:50:00.000+01:00

Resor brukar ju för min del bjuda på mer eller mindre dramatik, så också denna gång. Det började redan när jag lämnade Skopje, eller två dagar innan, då en dam kommer utspringande från Suiss Airs kontor där jag gick förbi för att köpa en sista Burek med spenat och feta. Hon får tag i mig och förklarar att det planet jag ska flyga hem med är inställt och att jag måste ta ett annat. Det gick ju alldeles utmärkt.

Väl hemma på svensk mark skulle jag möta upp med Britta, tyvärr hoppade jag av en station för tidigt. Vad som var ännu mera synd var att det gjorde inte min plånbok. Som tur var hoppade den av vid Cityterminalen och stannade där tills jag morgonen efter kunde återse den under lättsamma former. Sedan bar det av till Vetlanda där vårt kycklingula VBK körde över de gamla antagonisterna Boltic och jag dagen innan färden till Amerika uppmärksammades på att mitt Visakort slutat fungera. Nåväl, även om de amerikanska kortmaskinerna verkar hantera min sargade magnetremsa bättre än många svenska är ett nytt på väg och det faktum att min biljett fanns på kortet gjorde ingenting när jag checkade in (precis efter Bapupa, bara en sådan sak).

Omställningen från Skopje till New York kan tyckas vara gigantisk, men Skopje-danne finner sig i det mesta och de förfallna husen med klotter på fasaderna finns ju även här. Dock har de lite mer charm och i Williamsburg finns otroliga möjligheter för Jesper att ta bilderna till uppföljaren till Hello Sunshine. Speciellt om de rykten som florerar att nästa album ska bli lite mer ruffigt stämmer.

Än så länge har det kapitlet varit relativt egocentrerat, och så kommer det att fortsätta, även om lite mer New York kommer blandas in. USA har nu tillgång till mina fingeravtryck, men jag är på plats i älskade Karins lägenhet och bråkar med den internetuppkoppling som gäckat oss båda förr.

Har gjort en del typiska New York grejer, dvs försökt vara så cool som möjligt. Har mest slutat med dåligt samvete. Har träffat en kille som presenterat sig som kändis-martin. Han tog med oss på klubb, där vi kom in gratis och fick gratis dricka hela kvällen och även om gratis är gott lämnar det en bitter eftersmak när kvinnor iförda bikini dansar på podium var tionde minut och jag är del av det som vi ju alla föraktar, några betalar mer för att andra ska få gratis. Marx goes New York by night.

Nästa konstiga klubb är så hemlig så knappt vet om jag vågar skriva om den, men detta är ju tryckfrihetens och krigs-tvs förlovade land, så jag gör det ändå. Sara ringde ett nummer, vi fick en adress. Klubben är inte skyltad, tyvärr behövde man inte knacka tre ggr och ge något svar på varför Elbe frös tidigt i år, och vi gick in i en liten lokal med strikta regler där män inte fick tilltala okända kvinnor om kvinnan inte bett om det, där man inte fick tala för högt och där servitrisen var den svalaste, snyggaste och läskigaste jag sett. Blandingen mellan töntigt och coolt var extrem och nu har jag numret. Alla fall fram till det att de byter, igen.

Finns väldigt mycket höga hus, många ställen att slänga pengar på och jättegod chai-latte på Starbucks, som finns överallt. Har besökt min framtida praktikplats, de verkar glada att se mig och en av dem som tillsatte mig hade som ice-breaker ”så du skriver på svenska fans”.

Det är Daniel Engström, på flykt från det grå Skopje, i New York.

Skopje: Slutsatser

2006-11-24T21:11:00.000+01:00

Allting har en ände, korven den har två. Ostkakan har ingen, men den går åt ändå.

Var någonstans Skopje passar in där vet jag inte. Men min vistelse i Makedoniens huvudstad är i det närmaste slut. En slutsats är därför på sin plats. Jag kan inte lova att den kommer vara sammanhängande, men den kommer vara ärlig.

Ett gäng förhastade slutsatser har jag naturligtvis hunnit dra. Den senaste drog jag vid den avskedsmiddag, arrangerad av Analytica, som jag är nyss hemkommen ifrån. Makedonier (nåväl, de är ju turkar och albaner och gud vet vad, men makedonskt pass alla fall) äter snabbt. När min fyra vänner hade avslutat sina pizzor var jag halvvägs in på min inte särskilt smaskiga carbonara. Nu har jag dessutom ont i magen, förmodligen ett resultat av det egentligen bara var ost.

Makedonier är vänliga. Trots detta vill de köra över varje människa som går ut på ett övergångsställe. De gillar kött, Deftas gör den bästa kebaben. Ballader från tidigt 90-tal är stort, folk gillar Roxette på allvar och alla klubbar med någon status har ett coverband som spelar bra låtar. Exempel på bra låtar jag hört taffliga versioner av är: Lust for life, last nite, boys don´n cry, Friday I´m in love, Wonderwall. Dessutom har jag hört en reggaeversion av Knockin on heavens door, det har jag aldrig gjort förut.

Makedonier talar överlag inte särskilt bra engelska, men pratar gärna makedonska med utlänningar. Man måste ha ett gott öga till betong för att gilla Skopje.

Jag har väldigt många gånger mått lite dåligt över hur fult det är. Fast bara fram till det att ett rombarn med ruttna tänder kommer fram och tigger pengar, då finns det annat att må dåligt över. Eller bli irriterad på. Korset som syns över hela Skopje kostade 20 miljoner att bygga, några miljoner om året att underhålla. Visst är landmärke viktiga, men det är ganska viktigt att försöka göra något åt den 40-procentiga arbetslösheten också, kan man tycka.

Det har varit en ovärderlig erfarenhet. Det är en klyscha, men inte desto mindre sant för det. Jag var livrädd för att komma hit, jag var helt ensam. Ingen som tog hand om mig, inga organiserade lära-känna-aktiviteter. Jag har ätit ensam på restaurang. Det gillar jag inte.

Att träffa Sandra i Skopje var en angenäm och fullständig överraskning. Ni som bor i Malmö, ta hand om henne under våren, hon kan behöva umgås med normala människor efter alla dessa dubbelnaturer hon umgåtts med dagligen på sitt kontor.

Skulle aldrig någonsin rekommendera någon att semestra i Skopje under någon längre tid. Men en balkantrip under sommaren kan jag rekommendera alla. Flyg till Skopjen(eller Belgrad), stanna en dag eller två, hyr en bil och åk till Ohrid, åk långsamt och njut av bergen. Stanna i Ohrid nån dag, bada, se bergen. Flyg från Ohrid till Dubrovnik, det finns tydligen en anledning till att svenskar åker dit. Det ska vara fantastiskt. Åk hem igen.

Slutligen känner sig Skopje-danne tvingad att kommentera senaste tidens ihärdiga rykten om att han i New York ska återuppta det i Utrecht så framgångsrika blog-samarbetet med Martin (dvs: Kongo, Kulstötar, Motorcross, Mackmakar, ni ser; ingen pop där inte). Ingenting är bestämt, men förhandlingar kommer att inledas. Dock finns det en hel del problem att överkomma. En knäckfråga förväntas att bli namnet. Då förra namnet av flera anledningar inte längre är aktuellt kan det bli aktuellt att uppträda under namn såsom "Former SGCSU republic of Janskerkhof now wearing suits in New York" eller dylikt. Dock kommer Skopje-danne att fortsätta sin rapportering från New York, efter kortare visiter i såväl Stockholm (där jag ska träffa Clara och Britta och försöka skaffa fram ett visum) och Vetlanda (där Skopje-danne skall knäcka extra på Tjustkulle), fram till det att ett beslut i frågan tagits. Väl mött.

Det här är Daniel Engström, på väg hem, från Skopje

Sakta gå hem genom stan (rough version)

2006-11-22T00:30:00.000+01:00

Det finns ett otal låtar om hur vackert det är att gå hem genom stan på kvällen. Ibland kan det eventuellt vara lite vemodigt för man måste gå ensam. Att gå hem genom Skopje en tisdagskväll är mer än vemodigt, det är otroligt sorgligt och frustrerande. Och den här gången har ensamhet en ganska liten roll i det hela.

Efter att lämnat av Sandra i huset som enbart är byggt för att stapla människor efter jordbävningen 63 och som inte sett en målarpensel sedan Tito dog gick jag Makedonija-gatan fram mot torget med samma namn. Antar att de flesta gågator är ganska öde en tisdag lite innan midnatt, så även i Skopje. Förutom de enstaka människorna på väg hem befolkas gatan främst av ett gäng barn, med största sannolikhet romer och i åldern 7-8. När de inte tigger pengar av förbipasserande hjular de, står på händerna och försöker reta upp en av Skopjes hundratals herrelösa hundar som ylar nätterna i ända. Ingen bemödar sig ens med att möta dessa barn med en blick.

Kanske är det de som bor i korsningen jag passerar varje dag på vägen hem, eller så bor de någon helt annanstans, men säkert under samma omständigheter. Går över det ganska öde torget, ser över floden, men ser ingenting mer än det femstjärniga hotellet vid stenbron. Samt konturerna av det anskrämligt fula operahuset som jag fram till idag trodde var en träningshall för jugoslaviska tyngdlyftare och brottare. Mer än så syns inte, för på andra sidan existerar inte gatubelysning.

Jag snubblar vidare, och det beror endast på att trottoarerna inte restaurerats på säker 30 år. Det finns hål över allt, och det finns bilar parkerade över allt. Går förbi sopcontainrarna utanför mitt hus och skrämmer, som alla andra kvällar, katterna som bor där. Den här gången slapp jag alla fall titta på när pappan i romfamiljen i korsningen letar efter mat eller något att sälja.

Känns bra att ha varit i det anskrämligt fula operahuset, ätit och druckit gratis, oroat mig för huruvida kostymbyxorna är lite för stora och om ambassadören kommer att hälsa på mig. Lyssnat till en fantastisk stråkorkester som bland annat framförde stycket som spelas i reklamen för Grumme tvättsåpa. Jag har ju ändå kämpat för att komma hit.

Det här är Daniel Engström, för att Monica Zetterlund i sin himmel om några år kan sjunga om hur skönt det är att sakta gå hem genom stan, i Skopje

säcken ska fyllas

2006-11-17T19:48:00.000+01:00

Tack för allt beröm. Likt sockret runt munnen efter en pariser/sockerbulle är det omöjligt att inte slicka i sig.

Saker går inte alltid som man tänker sig och sudden death får helt plötsligt en helt ny innebörd. Detta gör att jag nu står inför min sista vecka i Skopje. Säcken ska så småningom knytas ihop. Men den här gången fortsätter jag att fylla den med information.

Efter att ha besökt en konferens om ungt ledarskap kan jag dra några slutsatser. Till exempel är det ett genomgående tema här att det inte är riktigt lika noga med att vara tyst när någon annan talar. Överlag märker man ju hur otroligt artiga, politiskt korrekta osv vi är i Sverige. Det gäller allt från rasism till kvinnosyn. Eller hur vi för fram kritik. Det vanliga är inte att ägna hela sitt tal åt att å det grövsta kritisera föregående talare, men det fick jag se i veckan. Idiotförklarande av den stackars 25 årige parlamentsledamot som höll ett karriärcoachtal som inte föll den bulgariska damen i smaken. Har inte sett någon bli så förödmjukad offentligt sen Trifon Ivanov stöp i backen 94. Tre nordbor tyckte det var ohyggligt pineligt, men alla andra sa att vadå, det var ju ett uselt tal. De hade kanske rätt. Men ändå.

Och gång på gång får man fantastiska bevis på hur lätt det är att sparka neråt. Den serbiska tjejen som absolut inte kan tänka sig i Turkiet i EU för att det öppnar dörren för all organiserad brottslighet borde kanske ha tänkt en gång till innan hon sa något. Å andra sidan skulle kanske jag ha tänkt efter en gång till innan jag började prata om krig mellan kroater och serber i Bosnien. Det finns många prefix och min okunskap blir uppenbar än en gång när jag inte kan upprepa hur det egentligen låg till.

Sedan blev jag desillusionerad, det jag trodde var en absolut sanning är nu falsifierad. Jag har träffat en norsk tjej som jag inte ens var i närheten av att bli lite småkär i. Hon var ganska snygg, men inte på det söta norska sättet. Hon pratade inte särskilt fint. Dessutom var hon på gränsen till korkad och otrevlig. Märkligt.

Träffade en taxichaufför som hade spelat fotboll i Sverige 95. Han menade att han spelat i Jönköping, men hans beskrivning lät mer som Linköping. Hur eller hur så tog han med mig på en rejäl tur som slutade i att jag fick betala dubbelt pris. Men då det innebar 100 denars istället för femtio var det ok.

Alla ni som sett ministrar och andra höga personer vet att man ofta har respekt för dem. De ingjuter förtroende. Det gör inte den kära Lazar Elenovski, Makedoniens försvarsminister. Inte förtroendeingivande för fem öre, han verkar inte ens särskilt smart. Tyvärr säger det nog mer om politiken här generellt än om honom som person.

Till dem som förespråkar skattesänkningar kan jag inte annat än råda er att flytta hit. En 10-procentig platt skatt. Inte farligt. Kom hit!

NATO har verkligen gått och blivit mjuka. De har ju inget val. Men någon borde en sätta en gräns för vad NATO respektive EU ska göra. NATO har ju inte samma geografiska begränsningar. Japan och Sydkorea på väg in. Kanske är NATO it i alla fall. Kanske borde Sverige sluta hyckla med sitt NATO-medlemskap. Varför skickar vi procentuellt sett en massa trupper till Afghanistan? Mig gör det inget, men det är ju väl mer eller mindre i NATO:s namn? Varför skickar Makedonien 150 man till samma land? Har de tur hjälper det kanske deras integration.

Du hade gillat bergen här morfar, jag tänkte ju på dig när jag tog korten.

Det här är Daniel Engström, för en mer sansad offentligt kritik, i Skopje

saklig, men lite tråkig redogörelse

2006-11-13T18:21:00.000+01:00

Här har det hänt grejer må ni tro. Till exempel har jag numer Internet hemma, det gör verkligen livet lite lättare. Detta har jag firat med att inte sova nåt på senare tid och nu lyssna på radiosporten. Bra söndagsunderhållning.

Var i Sofia tidigare i veckan, en konferens om NATO och regionalt nätverkande på Balkan. Kanske inte mitt naturliga forum, men jag tog på mig kostymen, pratade med Bulgariens Irak-ambassadör, kosovoalbaner och serber. Fick också en repetition av den nya säkerhetsagendan. Den har slagit här, alla prata om det nya säkerhetskonceptet.

Träffade dessutom en trevlig norrman vid namn Harald (bara det) som jag raskt blev vän med. Kan vara ett bra karriärdrag. Han började med att fixa in mig på en konferens här i Skopje i veckan. Mina gamla vänner Konchevska-trajovska och försvarsministern ska prata om regional säkerhet, misstänker att jag kommer få höra något om att säkerhet är så mycket mer än bara militär.

Såg inte mycket av Sofia, men vi försökte göra Sofia en kväll. Det visade sig dock att tisdagskvällar inte är partykvällen i Sofia, vi var typ ensamma vart vi än gick. Men jag fick ytterligare bevis för vilket fantastiskt språk norska är, samt en åthutning för att svenska landslagsspelare trodde att de var italienare.

Kom hem till Skopje, efter att suttit på en skumpig väg i alldeles för många timmar, mycket beroende på en gränsövergång som inte var så smidig. Bulgariska tulltjänstemän kommer inte att vinna nåt pris som årets hockeykompis. Ett pris som nog förövrigt bara delats ut en gång. Då vann Challe Berglund.

Turker tog mig på Makedonienresa, vi såg nästan hela tror jag. Fin natur, fula städer. Ändå var Vitola, Ohrid och Struga finare än Skopje. Såg snö, kände kyla, Turkers bil saknade värme.

Makedonien fick ganska dålig, men väntad kritik av kommissionen, det görs framsteg, men för långsamt. De bytte ju regering nyss, och den är tydligen inkompetent. Vilket väl de flesta regeringar är i början. Och här byts det vart fjärde år. Och all blir missnöjda och röstar på några andra som byter ut halva tjänstemannakåren. Demokrati är bra, men…Lite tvärtom som debatten i Sverige skulle man kunna säga.

Arbetslösheten är alla fall nere på 36 procent nu.

Har betalat hutlösa priser för mat, 500 denars för en pasta. Tur att UNHCR-Robert betalade för drinkarna. Annars hade det aldrig gått ihop sig. Förresten undrar Skopje-Danne som det finns någon där ute som vill sponsra hans nästa uppdrag. Han far ju nämligen snart till New York, men det är ju inte gratis och om det finns intresse för en rapportering även därifrån skulle ett litet bidrag sitta fint. Bara att höra av sig.

Förresten finns det dom som hävdar att Jesper är lik Rod Stewart och att Pop-Martin är lik den mörkhårige av filip&fredrik

Det här är Daniel Engström, för värme i bilarna, i Skopje

En bild kompenserar för mycket

2006-11-05T18:53:00.000+01:00

Ber om ursäkt till alla trogna läsarna att uppdatering har dröjt, men jag antar att det är resultat av att jag ibland tycker det finns saker som är roligare än att interagera interaktivt med er. Till exempel bidrar jag ju till att skapa Sveriges bästa IR-blogg och Sveriges bästa bandysida. Det bidrar till att min makedonienrapportering inte är Sveriges bästa.

Jag kompenserar detta med att publicera en bild av mig och de fåtal vänner jag skaffat mig här. Bilden är tagen uppe på det numer snöbeklädda berget Vodna. Bakgrunden är Skopje by night. Från vänster till höger är det, Sandra, skopje-danne, Dennis och Agim.

Vädret har varit galet, 24 grader i söndags förbyttes snabbt mot gammal hederlig kommunistisk kyla och snö. En förkylning på det, och helgen har inte varit toppen. Hyrde en bra film igår, before the rain, som är Makedoniens främsta film genom tiderna. Har fått priser och sådär. Full förståeligt och den rekommenderas.

Imorgon skall jag åka till Sofia, konferens om Regionalt nätverkande och NATO. Ska bli kul.

Makedonija har återtagit ledningen i ligan, efter att såväl Rabotckni och Vardar gått in i en liten svacka. Som tur var höll ju även Elfsborg undan. Det ultimata beviset på att man är ett menlöst lag är ju om ingen bryr sig om man vinner, alltså är Elfsborg menlöst, för det är ju det faktum att AIK inte vinner som är det viktiga.

Atkinsdieten är ganska stor här, mycket kött. Men antar att allt bröd inte går hem.

Tänkte avsluta med att säga något om ensamhet. Det var längesedan jag var ensam. Här är jag det ibland. Jag är ganska dålig på det och tänker att ensam är ändå inte samma sak som fri och jag är inte säker på vad mina strumpor stå för längre. Jag saknar, utan inbördes ordning: Martin, Martin, Jesper, Oscar (grattis igen förresten), Jenny och alla andra i Malmö. Jag saknar också folk i Vetlanda, typ Hörnstein, Karlberg, Kim, Roger. Jag saknar vettiga tv-kanaler. Jag saknar ork att lära känna nya människor. Men framför allt saknar jag Karin, det är galet tråkigt att vara utan dig Karin. Allt som kändes lite mera lönt när i våras känns betydligt mindre lönt nu.

Det här är Daniel Engström, ibland lite för ensam, i Skopje

Vikten av att höja blicken

2006-10-21T18:07:00.000+02:00

IR-studenters vägar äro outgrundliga. Plötsligt dimper det ner ett mail om att Sandra från Martin-Oscar-korridoren på Rönnen sett mig i Skopje. Jag googlar henne, hittar henne på UNIFEM. Hon har googlat mig och hittat skopje-danne och nya världen. Igår var vi på experimentell jazz med fem norska gutter med namn som Öyvind och Björn-Egil. Lite för mycket oljud för min smak, i en lokal som var ganska otypisk Skopje, men ändå hade diskolampor och som bevakades av fem män som infriade alla fördomar om maffian på Balkan. Vi hann också med att mytbilda lite kring Mange och Rikard. Fick bekräftat att Magnus har en amerikansk fru och jag lånade ut Rikards bok. På detta mötte vi på hemvägen en man med en åsna.

Det är alltså 25 årsjubileum av Skopjes internationella Jazzfestival. Esbjörn Svenssons trio spelar imorgon, söndag. Bara en sådan sak.

I referatet från Skopjederbyt klagade jag lite på att spelarna hade svårt att höja blicken. Det borde göra. Att höja blicken är det bästa sättet att uppleva den här staden. Den är ju väldigt ful i huvudhöjd och neråt. Trasiga trottoarer och fula hus. Höjer man blicken ser man dock berg åt alla håll. Ibland bara som konturer, ibland som gigantiska gröna kullar. Berg i solnedgång är ju fantastiskt. Man ser också det upplysta korset högts uppe på Vodna. Fick reda på att det är ett millennium-märke. Kan tyckas att det är lite onödigt att i en stad med en relativt stor minoritet muslimer välja just ett kors som syns över hela stan nattetid.

Men man kan också tycka att det är lite onödigt att inte göra någonting åt gamla stan, som har allt som det egentliga centrum saknar, dvs. själ och karaktär. Men nejdå, där på andra sidan floden finns inte ens gatlyktor så att man kan gå dit på kvällarna. På dagarna är där (jag börjar nog få hemlängtan, skrev ju nyss på skånska…) ett myller av människor, som enligt folk på den här sidan floden inte vill mycket annat än att stjäla dina pengar. Att rusta upp den delen där byggnaderna är minnen från ottomanerna, så också religionen, så att den blir mer bebolig, trevlig eller turistvänlig verkar inte aktuellt. De som bor där är ju trots allt albaner.

En man som jag förmodar var ambassadör, eventuellt Rumäniens, kom in på debatten jag besökte i tisdags en halvtimme sent och verkligen stank sprit. Kändes öststat.

Ska fira FN-dagen någon dag för tidigt i köpcentrat Ramstore i morgon.

Det här är Daniel Engström, för att höja blicken, i Skopje

Gradskistadion, Vardar - Makedonja

2006-10-17T09:28:00.000+02:00

Idag besökte jag Gradski-stadion för att bevittna toppmötet, tillika Skopjederbyt, mellan hemmalaget Vardar och Makedonja. Inför matchen skilde en poäng till Vardars fördel. Det var således upplagt för dramatik på stadion med vad jag förmodar har en av fotbollsvärdens mest majestätiska utsikter. Bakom den förfallna läktaren, som dock putsats upp med nya stolar, tonar berg upp sig från alla håll. Väldigt vackert.

Någonstans runt 5 000 personer på en arena med kapacitet för cirka 25 000 ger kanske inte de bästa förutsättningarna för bra stämning, men två klackar på varsin kortsida sjöng högre och bättre än flera svenskar klackar som alla hävdar att de är bra gör. Bland oss på huvudläktaren var stämningen mer dämpad och social.

Då det varken fanns resultattavla eller matchklocka är tidsuppgifter lite oklara, men jag gissar att domarens klocka tickat upp mot kvarten när en Makedonjaförsvarare boxade bort bollen i eget straffområde. Resultatet blev en varning, straff och 1-0 till Vardar genom en av de rödsvartas tre brassar, Wandair. Vardar dominerade fullständigt i första halvlek och två noll målet var helt rättvist, även om returen som Makedonjas målvakt gav var helt absurd. Även detta mål gjordes av en brasse, en högerback som anföll hellre än bra, men stod han på mållinjen och fick bollen. Den enda som kunde hota Vardars backlinje var en liten nr 9 som var ganska speedig. Vad nr 22 gjorde på plan frågade jag mig flera gånger, svaret skulle kommer i andra halvlek.

Solen hade sänkt sig bakom oss när andra halvlek drog i gång. Makedonja satte allt på ett kort, spelade nog med fyra forwards och hade av någon anledning bytt ut nr 9. Den offensiva satsningen gav utdelning när nr 22, som visade sig heta Filip Ivanonski och tydligen vara intressant för Dinamo Zagreb, han var faktiskt grym under 30 min i andra halvlek. Stor, stark, teknisk, lite långsam, men bara 19 år gammal har han ju lite tid att jobba med sånt. Såg lite ut som Kim Källström i stilen.

Efter reduceringen blev det en alldeles fantastisk match. Eftersom att inget av lagen verkade vara speciellt vältränade, och dessutom saknade allt vad press på bollhållare heter. Hålla laget kort verkar inte heller vara på modet här, så det fanns oceaner av yta på mitten för den som orkade springa. Problemet var ofta att den som fick bollen var den enda som sprang, gärna med huvudet böjt mot gräset. Antingen fick han frispark, eller tappade bollen. Då och då sprang någon igenom.

Ytorna blev inte mindre när Makedonja fick sin högerback utvisad. Samma kille som orsakat straffen fick nu en sula riktad mot sig utan att få frispark med sig. Som en följd av detta blev han tvungen att dra Vardarspelaren i tröjan och det gula kortet var rätt, men han skulle fått frisparken innan. Nåväl, Makedonja spelade någon slags 3-3-3 uppställning, som ofta blev 3-1-5. Med tanke på att Vardar stannade med två forwards, minst, var det ju bara en tidsfråga innan de skulle kontra in 3-1. Wandair gav också sina medspelare en 2-10 lägen att så göra, men icke. Istället lyckades Ivanovski vinna tillbaka bollen i straffområdet, hålla bort tre försvarare och ge bollen till nr 8 som med en sträckt vrist satte upp bollen i nättaket till 2-2. Jättekul tyckte jag och hälften av dem som fanns på plats.

Sista 10 min orkade ingen springa typ, men i matchens sista minut hade Makedonja en grym chans att avgöra, men killen med chansen var nog för trött för att tänka alls, och glömde bort att skjuta, typ.

Egentligen mycket märkligt att alla blev så trötta. Tempot var aldrig särskilt högt, men det blev ju en del onödigt springande på grund av alla ytor som gavs och därmed skulle täckas upp. Tom Prahl skulle göra underverk, om han nu skulle få med sig spelarna på att tycka hålla laget kort, täta på mittplanen och aldrig låta någon få hålla bollen ifred är det viktigaste som finns. Överlag var det ganska dåligt, jag säger inte att jag skulle platsa, men skulle Emil träna ett tag (och dessutom vara skadefri, där sprack det) skulle han nog platsa. Alltså typ svensk div 2 klass.

Spännande och kul var det alla fall, håller stenhårt på Makedonja nu. Tyvärr har de sin hemmaarena på andra sidan stan. Men Vardar kan jag också tänka mig att betala 15 kr för att få se.

Det här är Daniel Engström, för Radiosporten, i Skopje

I jakten på det riktiga Makedonien

2006-10-14T16:42:00.000+02:00

Har träffat en ryss med kanske världens fastaste handslag, det bara säger smack, Baaz skulle ligga i lä. Han är sjukt pretto, kom hit för att ”spiritual guidance”, gör ingenting, men är ganska trevlig. Han har bott i australien sen han var 7. Han hade också väldigt intressanta genusteorier som inte skulle anses som politiskt korrekta på IMER. Några höjdpunkter: Kvinnor söker maskulina män som kan beskydda dem, det är naturligt. Kvinnor som faller för mindre maskulina män är bara offer för social constraints. Kvinnan kan visserligen vara logiska, det finns ju kvinnliga vetenskapsmän, men överlag grundar de sina beslut på känslor. Därför är det bättre att agera svinigt mot dem, då har de en känslomässig relation till dig. Det räcker längre än att bara vara vanligt snäll, det gör inget intryck. Vidare var hans logikdiskussionen inte särskilt konsekvent, han menade exempelvis att kvinnliga prostituerade kunde vara logiska eftersom de kunde vara lyckliga om de tänkte på vad de kunde köpa för pengarna, även om det är emotionellt jobbigt att ha sex med okända människor mot betalning.

Eftersom han var ryss från början men bott hela sitt medvetna liv i Australien, stödjer det ju lite hans teori om att det mesta är naturligt nedärvt. Eller så är det bara jag som har höga tankar om australiensisk jämställdhetskultur.

Har också anmält min vistelse i landet till en polisstation, sovjetisk byråkrati kändes plötsligt så aktuellt. Men det gick bra till slut. Eftersom att jag hade med mig Turker som ju kan skriva med Kyrilliska bokstäver.

Ska lyssna på premiärministern på tisdag, om regionalt samarbete. Förutsättningarna här är ju lite annorlunda mot de i Norden till exempel. Utförlig rapport kommer på nyavarlden.org, eller blogspot eller vad det nu är som gäller.

Idag har jag promenerat i det fantastiska vädret, har sett väldigt mycket gråa betongbyggnader på väg att falla sönder. På nästan alla väggar är det klottrat saker som Fuck Authority, Loyal Fans – Pride of Skopje (Loyal Fans är en fan grupp till något lag i stan, tror det är Vardar) och Macedonski. Det ser precis ut som man kan tänka sig, och det är inte särskilt kul att se faktiskt

Besökte också en härlig grönsaksmarknad. Köpte ett halvt kilo spenat bland annat. Plus någon konstig frukt som tydligen innehåller mycket c-vitamin.

Annars är helgens research questions:

Skoputsning, enbart förnedrande, eller bidrar det till att mannen som ser skoputsning som sin sista utväg får en bättre tillvaro och kanske gör jag då något åt det faktum att nästan 30 procent lever under fattigdomsgränsen?

Handla hos lokala cornershopen eller på den stora supermarketen? Han på hörnet kommer ju knappast anställa fler, men har kanske det svårt att få det att gå ihop. Handla på Ramstore kanske ger dem möjlighet att anställa en till och göra något åt den 40 procentiga arbetslösheten? Några förslag?

Varför dansar inte makedonier? Förutom förra helgens besök på makedonska Brainpools (som tydligen har texter som påminner mer om Ultima Thules) konsert har folket visat sig vara otroligt stillastående på dansgolvet. I går kväll på Vega tittade folk på mig som ett UFO när jag dansade till Friday I´m in Love, jag saknade Jesper då. Alla runt omkring stod på dansgolvet utan att röra sig nämnvärt.

Lyckades också snylta till mig lite champagne från någon som garanterat var en bidragande orsak till att den organiserade brottsligheten har ett så stort inflytande här i landet.

Just det, höll på att glömma. Har bondat med en tant som bor mitt emot mig. Hon kom och knackade och ville ha ett nummer till min hyresvärd (förstod jag efter att ringt Turker och kollat). Igår kväll knackade hon på igen och hade med sig en burk med hemmagjord ajvar. Hon gick in i köket, hämtade en tallrik och slevade upp en rejäl portion. Sa att jag skulle äta det med bröd. Det gjorde jag. Var jättegott

Det här är Daniel Engström, för en bättre ekonomisk situation i Makedonien, i Skopje

2-0. Med eller utan Zlatan spelar ingen roll

2006-10-07T23:51:00.000+02:00

Den första lördagskvällen här spenderar jag på kontoret. Det låter väl sådär, men fotboll, Karin och trötthet gjorde att det blev så och jag är nöjd. Till en början kan jag naturligtvis inte låta bli att kommentera 2-0 mot Spanien. Det är något märkligt som gör att jag älskar sådana segrar. Nu såg jag inte matchen själv, men utifrån vad herrar Granqvist/Edström hade att säga var det en härlig blöt match med mycket löpning och kramp. Älskar sådana matcher där man kan springa så mycket att man inte slutar förrän man får kramp.

Man kan tycka att det är sorgligt att Sverige vinner utan Zlatan, att de som menar att Zlatan inte hör hemma i landslaget får vatten på sin kvarn. Alla diskussioner om att Sverige inte klarar av att ta hand om starka individer. Kanske är Sverige dåliga på det, kanske har Zoran rätt. Men när han hade ”starka individer som tar stor plats” i Djurgården var de också de bästa spelarna som fanns.Där fanns orsaken till att Djurgården vann. Är du bra tar du plats, ta plats för att du är bra, gör du mål får du din bekräftelse. Sökande av bekräftelse innebär inte att man är en ”stark individ som tar stor plats”, att vara jobbig är inte samma sak som att vara stark. Möjligtvis att man tar stor plats, men på ett ganska oväsentligt sätt. Zlatan tar plats när han klackar in 1-1 mot Italien, när han vägrar spela för att Lagerbäck inte tjatat tillräckligt mycket söker han bara uppmärksamhet.

Makedonien spelade 0-0 mot England, jag har sett tutande bilar. De var ju nära att ta en pinne hemma för en månad sedan, på nationalstadion som jag ser från mitt fönster. Ska dit när ryssarna kommer i mitten på november. Makedonien- Ryssland den 15:e november. Pälsmössa på. Om de finns här, har inte sett några än. Mer än på tavlor i det gamla turkiska badet som numer är nationalmuseum. På andra sidan floden där Ottomanerna stoppades någon gång, men de slog säkert tillbaka.

Igår hade jag min första ordentliga utekväll i Skopje. Jag hittade några trevliga Schweizare på genomresa. Vi hittade i vår tur en trevlig bar som tog oss till en trevlig klubb där folk hoppade och dansade till ett band som lät lite som ett makedoniskt Brainpool. De hade dessutom med ordet Macedonski i varannan låt. Folk var glada och jag dansade med. Folk var snygga, till och med killarna. De var i alla fall snyggare än killarna på gatan, eller hur det nu var (Martin?). Tjejerna var givetvis snyggare, det är dom ju nästan alltid, men på få ställen är skillnaden så markant som här.

Vi träffade några indietjejer (med makedonska mått alla fall) som tog oss till en ny klubb som var helt ok, men jag har nog lite att lära i hur makedonierna säger hejdå. Återkommer i ärendet när klarhet har bringats Hela kalaset som inkluderade middag, cocktails, ren sprit och till och med en och annan öl gick på lite under 200 kr.

Imorgon kanske jag ska till berget, om vädret blir bättre. Nästa inlägg kommer att behandla Makedonien på ett mer allvarligt sätt. Det finns en hel del allvar här, om man är lagd åt det hållet. Vilket nog alla borde vara.

Det här är Daniel Engström, för att Zlatan ska vara en av dom som gör att Sverige vinner, i Skopje.

Dag 1 och 2

2006-10-05T09:44:00.000+02:00

Efter endast ett och ett halvt dygn i den makedonska huvudstaden är det svårt att dra några generella slutsatser om den makedonska folksjälen, framför allt eftersom jag hitintills enbart talat med en handfull makedonier. Den första var taxichauffören som utanför Skopjes flygplats, en flygplats som förövrigt hade ett stort antal militärhelikoptrar men ett desto mindre antal flygplan, mötte upp med skrynklig papperslapp med texten Daniel Engström. Han förklarade glatt att hans engelska var ”small” och att han var en ”Professional driver”. Nästa makedonier till rakning var min handledare Turker Miftar, som varit så vänlig, hjälpsam och omtänksam att han om han är representativ för hela befolkningen betyder det att Makedonien har världens snällaste folk. Tillsammans med donnan, ni vet sådär Lisbeth Åkerlund-snygg med kolsvart hår och havsfärgade ögon, på agencyn gav han mig en lägenhet jag inte kunde ha drömt om för endast 250 euros i månaden.

Annars så känns stan som en blandning av Phnom Penh, Liège och valfri krigsdokumentär från Balkan. De kyrilliska bokstäverna gör det lite svårt att läsa menyer, men än så länge har det funkat att ta vad den framför mig tagit. Vilket inneburit kebab i olika former.

En helt absurd iakttagelse, men som jag knappast kan skylla makedonierna för, är de tv-program som bjuds på min tv. Ni vet Killing-gänget-grejen där någon ringer in och ber Glenn rabbla pingissiffror eller något annat? På några av de italienska kanaler jag har finns exakt det, fast på riktigt så att säga. En halvnaken tjej åmar sig framför kameran, det ringer in någon som lätt andfådd säger något, varpå tjejen åmar sig, svankar, trycker ihop brösten eller något annat. Mannen i luren lägger på efter ett tag, då spelas musik som tjejen ”dansar” till innan nästa kille ringer in. Det hela är så absurt och vidrigt att jag utan att tveka utnämner Italien till det mest kvinnofientliga land som får visa tv i Makedonien. Med tanke på att jag även kan få in kanaler från Oman, Kuwait, samt ett 20-tal länder till säger det en del. Eller kvinnoförnedrande, det är förnedrande mot alla.

Har spenderat första dagen på kontoret, mina uppgifter är inte helt spikade ännu, men jag ska förmodligen skriva en rapport om olika aspekter av EU-utvidgning med fokus på Balkan samt assistera Turker och Islam med diverse uppgifter. Fick träffa Islam idag, han jobbar nu på Makedoniens EU-kontor och verkar grym. Har även besökt amerikanska ambassaden, där fanns biljetterna till den konferens i Dubrovnik som Turker med kort varsel blivit inbjuden till.

Sammanlagt verkar makedonierna snälla, jag har sett några typiska juggar, ätit kebab och lärt mig två-tre ord makedonska.

Det här är Daniel Engström, för ett stopp mot äckel-tv, i Skopje.

Mitt i natten på Arlanda

2006-10-03T01:18:00.000+02:00

Klockan är nånstans mellan 01:00 och 01:30, Arlanda har aldrig varit så ensamt i mitt sällskap och jag har tittat ut en soffa jag ska somna i om en stund. Jag lämnade Vetlanda och jag blev plötsligt varse att jag nog är ganska rädd. Vet inte för vad, kanske är det juggarna. De är ju lite buskiga. Men efter att messat med Karin och lyssnat på radiosporten kändes allt bättre.

Nåväl, nyklipp och nyrakad (alltså ser jag ut som 15, igen) kommer jag imorgon att anlända till ett 29-gradigt Skopje som tydligen badar i sol. Det ska bli spännande. Några frågor jag har, och som jag kommer att besvara senare, är:

1. Kommer taxichauffören hålla upp en skylt det står Mr Engstrom på?
2. Kommer Turker Miftar vara snäll?
3. Har de fixat boende åt mig, och isf hur ser det ut?
4. Finns det några gamla kommuniststatyer kvar?
5. Kommer jag fatta nåt av nåt?

Kanske ska passa på att förklara syftet med denna blogg.
Skopje-Danne ämnar att likt en Bagdad-Bob/Staffan Heimerson ge information som pendlar mellan sanning och lögn. Givetvis är det en livsdröm som nu går i uppfyllelse när jag nu ska agera "korre". Visserligen åt mig själv, men hör Rapport/Ekot/DN/VetlandaPosten av sig är jag öppen för förslag. Observationer om den makedonska folksjälen kommer att blandas med mer ytliga observationer om pingis, mat och rasism i landet som fostrat den känsligaste vänsterfot Örjans Vall sett sedan Stefan Larssons glansdagar.

Det här är Daniel Engström, för sig själv, på Arlanda.