Tillbaka i New York - oredigerat

Nu får det vara slut på tramset med att försöka tänka ut ett bra förstainlägg som sedan ska redigeras i all oändlighet. Kanske kommer bloggposten som enbart utgår från citat från vår tidigare statsminister Göran Persson (Har du problem med vikten Maud, han äter kopiöst med smör och vart ska han ta vägen killen, bla) vad det lider. Idag nöjer jag mig med att oredigerat berätta några tämligen vardagliga saker som ändå bidrar till att göra New York till ett bra ställe att vara på.

Igår spenderade jag en ansenlig del av min tid i Williamsburg. Det var länge sedan jag var där i dagsljus. Det är väldigt trevligt. En Economist, en te och ett muffincafé. Machteld, ett nytt café och tatuerade hipsters. 22 grader, sol och en stor affish på en ung Bob Dylan. Sådant gör en septembersöndag.

Idag måndag har det hänt ytterligare roliga saker. Som att det med all sannolikhet blir så att Karin får åka hit några veckor i november för att jobba. Som att jag fick en gratis muffin när jag köpte frukt, knäckebröd och cream cheese i den ekologiska affären runt hörnet (jag har precis ätit upp min muffin, den var nog nyttig på något sätt. Men ganska god). Varför jag fick den vet jag inte. Tjejen jämte mig fick inte någon muffin. Var det för att jag köpte mycket frukt? För att jag såg tragisk ut där jag kom i min kostym och gympapåse kl 21:15? Eller var det bara så att min kassörska kom ihåg att ge bort gratis muffin, medan den till vänster inte gjorde det?

Anledningen till att jag 21:15 stod i kostym och gympapåse stavas inte enbart träningsfilt. Utan även Juan Martin Del Potro. Den 20-årige argentinaren som lyckades med det Robin Söderling aldrig klarat - slå Roger Federer. Dessutom i US Open, där Federer har fem raka titlar och inte förlorat på 2200 dagar. 2200 dagar.

Jag ställde mig på löpbandet när fjärde set skulle till att börja. Jag lovade att inte kliva av förrän matchen var över. 11 km senare (jag sa 12 till Camilla, men jag överdrev nog lite då, räknade lite fel på miles/km) hade Federer slagit ut matchens sista boll, mina ben fyllts med mjölksyra och jag påmindes återigen om varför tennis är en så underbar sport. En mot en, med så mycket bollskicklighet, men framförallt ett fantastiskt mentalt spel där Del Porto faktiskt lyckades övervinna den oövervinnerlige. Även om jag inte kunde låta bli att känna för Federer som egentligen alltid förtjänar att vinna var det en fantastisk känsla. Det är något särskilt med underdogs som vinner i USA. Det blir en bättre story då. Och där stod jag på ett löpband på YMCA och kände som att jag var en del av det.

I övrigt kan noteras;

att jag varit och sett en bra konsert i en mycket skum (som i mörk, inte som i misstänkt) källarlokal där många killar hade roliga, lockiga frisyrer. Baby Shakes kan nog liknas vid ett punkigt pipettes och spelar på Debaser på dagen 291 år efter att Kalle Dussin dog när en kula, eller knapp från hans egen rock om man vill ta den konspiratoriska vägen, borrade sig genom hans huvud. Den som önskar se en glad, tatuerad och gitarrspelande japanska kan ta sig dit;

att det är en ynnest att få jobba med all dessa smarta och trevliga människor som med beundransvärd ödmjukhet tar sig an diverse uppgifter;

att jag med viss avundsjuka på avstånd följer allt spännande som FORES planerar inför hösten.

Det här är Skopjedanne, för radiosporten, från Flushing Meadows där Juan Martin Del Potro precis slagit Roger Federer med siffrorna 3-6, 7-6, 4-6, 7-6, 6-2.