nyheter vs böcker, 140 tecken vs 410 sidor

Idag kom Svenskt Näringsliv med ett förslag. Ett kontroversiellt sådant. Studenter av humaniora bör få lägre studiemedel. Av det enkla skälet att de långsamma under sina utbildningar och i lägre utsträckning än exempelvis jurister och lärare får jobb inom den sektor till vilken de studerat. De är inte samhällsekonomiskt lönsamma. (De som studerar lantbruk har lägre etableringsgrad inom "sitt" yrke och tar väldigt lång tid på sig. Men det nämns knappt i studien).

Humaniora och konst ska få lägre studiemedel. Hade ung vänster hackat Svenskt Näringslivs hemsida är det förmodligen bara ett förslag om att bara ge vård till dem med hög lön och hygglig chans att klara sig som hade legat högre på listan över förslag som får Svenskt Näringsliv att framstå som så dumma som ung vänster vill.

Kulturjournalister har redan gått i spinn. Per Svensson i Sydsvenskan skrev en rolig kommentar. Det kommer säker komma fler.

Även om SN säkert har en poäng i att vissa utbildningar kostar för mycket, visar det på en uppfattning om utbildning som jag själv är rädd att jag närmar mig. Eller åtminstone lever efter. Det där med att helt missa bildning i utbildning. Istället fokusera på att bli en arbetare.

Samtidigt som Svenskt Näringsliv släpper denna rapport, släpper Eric Schüldt på förlaget ivrig boken Framtiden. Den handlar om vad internet och digitaliseringen har gjort med oss. Och kulturen.

Tillsammans fick dessa två händelser mig att skriva det jag funderat på ett tag. Vad är egentligen bildning?

Tanken grundas i frågan om jag blir smartare av att läsa Economist än Freedom, för att illustrera med det senaste exemplet på där jag väljer att läsa en nyhetstidning snarare än en skönlitterär bok. Jag har en uppenbar nytta, i mitt arbete bland annat, av att läsa Economist. Jag uppdaterar mig om världens händelser och vet vad Economist tycker om Greklands vara eller icke vara i Eurosamarbetet.

Men blir jag smartare, eller mer produktiv, av detta jämfört med att läsa ut Freedom, som av allt att döma är en mycket bra bok. Den kommer få mig att tänka, och kanske tänka lite större. I bästa fall i någon form av sammanhang. Jag kan bli kreativ, därmed produktiv.

Sedan ganska många år tillbaka läser jag inte särskilt mycket böcker längre. Jag köper mycket böcker. Ofta handlar de om Ryssland, Första världskriget eller någon historisk person. Ofta läser jag inte ut dem. Istället läser jag otaliga budskap på 140 tecken.

Jag kan väldigt mycket om det turkiska valet, makedoniens inrikespolitik, säkerhetsrådets resolutioner, den europeiska handeln med utsläppsrätter. Men kan jag sätta in det i ett större sammanhang. Oklart. Gör det mig bildad. Också oklart. Jag kan fakta. Men kan jag principerna. Förstår jag sammanhanget. Utvecklar det min tankeförmåga. Högst osäkert.

När jag var tio läste jag Grannhusets hemlighet. På ungefär 4 timmar. Sedan läste jag den om och om igen. Någon gång på gymnasiet läste jag Naiv.Super.. På ungefär 3timmar. Sedan tänkte jag på den om och om igen. Hösten 2009 levde jag utan tv och dator i två veckor. Förvisso i New York. Men det innebar att jag la två timmar om dagen på att läsa bok. Det var bra.

Utan att bli Axess-konservativ vill jag nog ändå mena att jag borde prioritera läsning av böcker framför åtminstone läsningen av statusuppdateringar. Gissningsvis 45 minuter om dagen. Men det skulle kännas som att jag missar något. Oklart vad.

Kanske skulle läsning av längre texter också mig att strukturera egna texter bättre.

Jag avgår.

Bussen från stan

Sitter på en buss som tar mig hela vägen hem. Genom sörmländska och östgötska slätter till småländsk skog, en altan i söderläge, en förhoppning om produktivitet och förmodat nostalgiska vårkänslor.

För den som aldrig åkt svenska buss från Stockholm kan meddelas att det tar tid, sisådär fem och en halv timma. Inklusive ett stopp på Motell filbyter utanför Linköping. Jag tycker illa om det där motellet, där man tvingas stanna och av ren tristess köpa en köttbullemacka och loka för 94 kronor.

Därför hade jag idag förberett mig. Medhavda smörgåsar. Hör hur gott det låter. Hur duktigt det låter. Och förstå hur mycket jag såg fram emot revanschen att sitta på en bänk på parkeringsplatsen och äta mina medhavda smörgåsar. Kanske tillsammans med en Cola inköpt på det förhatliga motellet. Twitteruppdateringen "Äter medhavda smörgåsar och njuter av det #win#vägramotellfilbyter.

Men det verkar inte som att vi kommer stanna till utanför Linköping. Så nu sitter jag här med mina medhavda smörgåsar och är inte hungrig. Men törstig. Sneglar försiktigt på min grannes Cola Zero. Vill inget hellre än stanna på Motell filbyter och köpa en Cola.

Jag tog ut segern i förskott och straffades för detta. Men en dag, kanske redan på söndag då jag åker hem, ska jag få min revansch. Jag ska skratta det där motellet rakt i ansiktet.

Annars då?

Idag var det skärtorsdagen. Det är ingen helgdag utan arbetsdag. Men den infaller dagen innan fyra lediga dagar. Vilket per automatik verkar innebära att även skärtorsdagen blir ledig dag. Vilket i sin tur gör att dymmelonsdagen för många verkade vara halvdag. Helt plötsligt blev fyra lediga dagar fem och en halv. Åtminstone i den delen av Sverige där man jobbar med flextid, där man kollar facebook på jobbet och jobbmailen i TV-soffan.

Det är också i den delen av Sverige där man gärna talar lite extra om hur mycket man jobbar. För det är ett tecken på framgång. Så tänker åtminstone jag. Om jag jobbar mycket betyder det att jag har ett viktigt, och därmed också roligt, jobb. Vilket gör mig lyckad.

Då är man såklart värd en ledig skärtorsdag.

Jag är medveten om att jag är fyrkantig av en uppfostran där arbetsdagen var 7-16. Där man kan man jobba in några klämdagar genom att börja 06:53 och ledighet är något man ber om, inte utgår ifrån. Jag tycker fortfarande att det är konstigt när folk (ibland inklusive jag själv) som är på jobbet kl 9, läser Aftonbladet, kollar mail, går och klipper sig på tvåtimmarslunchen och går hem klockan 17:15 tycker att de jobbar mycket. Det blir knappast 40 h i veckan. Inte ens om man ibland svarar på ett mail kl 22:25.

Arbete skapar hälsa och välstånd och förhindrar mycken tid till synd, jag förmår inte förstå att samtliga jobb inte är sådana att man stänger av och på en maskin och endast när den är igång pågår den skapande processen. Lär mig kanske tids nog. Har säkert redan gjort det till del.

Jag vill bara inte att man felaktigt ska utnyttja den frihet som många jobb erbjuder. Det är inte schysst mot dem som faktiskt stämplar in och ut och får avdrag på lönen för varje för tidigt utstämplad minut. Säger han och lyckas låta som en blandning av Jan Björklund och Håkan Juholt. Alltså en konservativnostalgisk gubbe som söker den enkla lösningen.

Nu förkunnar chauffören det jag misstänkt - det blir inget stopp på Motell filbyter. Men han meddelar också att han säljer dricka. Seger.

* * * * *

Väl inne i Småland kommer den förväntade nostalgin. Eller kanske romantiken kring nostalgin. I Ekjsö en snabb blick in mot Konsum, Pizzerian och gatan som leder till den där biografen. Livet och döden som spelar A Camp i lurarna.

Därefter Håkan Hellström. Förbi Ingarps Trävaror, skrattandes åt ironin i att Ekenässjön ackompanjeras av 2 steg från Paradise, blicken ner mot Pålavallen där jag raderade ut den dåvarande stjärnan och framtida bankrånaren, förbi de nybyggda lådorna som rymmer varuhus och som ska vara ett tecken på framåtanda, Jag vet vilken dy hon varit i förbi huset där första riktiga festen ägde rum, sedan Statoilmacken där någon annan köpte folköl tre komma fem något år tidigare, elskåpet där tejpen från en av satansdrivna bandyfundamentalister affischer fortfarande sitter kvar.

Dom där jag kommer från, vid protesfabrikens stängsel och låtarna därefter sätter tonen för promenaden hem till Jaktstigen och får nostalgiromantiken att flöda.

Det här är Skopjedanne, för arbetsmoralen, i bussen. För nostalgin, i pojkrummet där Challe Berglund fortfarande sitter kvar.

Adrenalinkick och Hybris

Tillbaka på 322 east 11th street. Känns som att komma hem. Lägenheten ut mot 11 gatan som jag och Martin delade våren 2007. Fortfarande badkaret i köket. Fortfarande iskallt och sova i långkalsonger. Med ett leende på läpparna.

Nu sitter jag som en av många i rad på Starbucks, där jag i morse stod bakom (vem jag tror var) Claudia Schiffer. Hon såg exakt ut som hon gör i Love Actually. Med mössa. Någon form av Vanilla Latte tror jag hon beställde.

Hade det inte varit för Claudia, hade dagens jag mötte Lassie definitivt varit att vore det inte för att han blivit anställd av Obama, hade jag idag fått träffa Robert Keohanes son, Nat. Men han är inte längre chef på EDF. Han är från och med i måndags Obamas klimat och energirådgivare. Bra val, om sonen är något som sin far.

Gårdagens möten i Washington gav en massa inblickar i hur amerikansk politik fungerar. Exemplet från Centre for American Progress där de berättar om en kongressledamot/senator som ingen brydde sig om, hon får ett seminarium på CAP "and now she's the toast of the town". Det är tankesmedjan som leds av John Pedesta som ledde Obamas transition team. Ganska bra möjligheter till påverkan, kan man tänka.

Ett annat möte med Senator Boxers office, on the Hill. Precis bredvid Kapitolium (som det tydligen heter på svenska). Väskan genom en scanning, och vips var vi inne i regeringsbyggnad. Enklare än samtliga dörrvakten i skyskrapor som vi passerat. Fyra våningar upp. Oansenligt. Men spännande. De ständiga processerna i amerikansk politik gör den så väl lämpat för tankesmedjor. Alla lagförslag som måste få stöd. Alla omröstningar som är oförutsägbara. Politik. Men inte nödvändigtvis effektiv sådan.

Den ungkommunist i mina gymansieklass som förklarade att det är roligare att säga nej har mer gemensamt med republikaner än hoppades. En president som älskar det rationella samtalet, den intellektuella debatten. Motdraget är såklart att se till att det inte blir någon debatt där rationella argument biter. Bara att säga nej. Möjligen drabbad av hybris trodde Obama kanske att han kunde vinna ändå. Det kunde han inte. Kanske är han för oerfaren trots allt.

Kan meddela att det finns ett underjordiskt tåg som tar staffers, senatorer med flera mellan de olika byggnaderna. Vi gick vilse (inte enbart med flit) och hamnade i souvenirbutiken. Snart kan man på Timmermansgatan 17 shotta i glas från senaten. Koppen hamnar på FORES. B10 är ju mer te än shots.

Jag har många gånger hävdat att åka taxi genom New York har ett egenvärde. Att åka taxi upp till the hill hade ännu mer ett egenvärde. Att sitta i en taxi, se Capitol torna upp sig, få säga att vi ska till Dirksen building, veta att det faktiskt är för ett möte. Som att vara på väg till säkerhetsrådet för att se Spirics reaktioner på ett tal jag varit med att ta fram.

Adrenalinkick och hybris. Som gör att jag till synes ogenerat skryter om allt jag är med om. Skenet bedrar.

Det här är Skopjedanne, med ett leende på läpparna, i East Village.

YOU WILL NEVER SEE OBAMA THE SAME WAY AGAIN

En utförligare och mer officiell beskrivning av vad som hänt under dagen kommer inom en förhoppningsvis inte allt för avlägsen framtid kunna läsas på fores.se.

Till dess kommer här några högst inofficiella funderingar från en bra dag. Alla vet ju att en bra dag börjar med en bra frukost. Det annars trevliga hotellet har en frukost som endast är marginellt bättre än den frukost på boendet jag senast hade i Washington. Men här kunde man åtminstone få en torr bagel istället för en torr fralla. Det fanns inte bara färgglada cheerios, utan även några sorts Bran Flakes. Men allt skulle ätas i frigolittallrikar. Jag skulle lyssnat på vis chef Martin Ådahl som föreslog frukost på stan. Det blir det imorgon. Kanske på Cafe West Wing, som jag gick förbi när jag letade tandborste i morse. Jag vaknade ju första gången redan klockan 03, men sedan sov jag några gånger ytterligare innan klockan blev sju.

Efter att ha spenderat dagen hos imponerande tankesmedjor (RFF med 60 år på nacken, 100 anställda och ett eget hus, Brookings som ju är något av tankesmedjornas moder, WRI som på uppdrag av UNEP sammanställer förslag hur revitalisera FN-förhandlingarna. Det roliga var att vi kände att vi hade en del att komma med, faktiskt.) promenerade vi Georgetown och hamnade på den kvällsöppna Barnes and Nobles. Roligt, men också något chockerande. För ungefär fyra år sedan var jag första gången i New York. Jag gick runt i bokaffärer och överallt kunde man se böcker om vilken urusel president George W Bush var, hur fel kriget i Irak var, samt en och annan bok om det moraliska förfallet.

Ikväll förundrades vi över den hur hyllorna med current affairs svämmade över av Obama- och etablissemangsfientlig litteratur. Det handlar om hur den liberala klassen är död, hur liberalerna förstör ditt liv i sju steg, hur Obama säljer ut den amerikanska politiken till miljöextremister och FN, samt hur man enligt Glen Beck argumenterar med/mot idioter. Den mest skrämmande boken är ändå denna http://www.amazon.com/Roots-Obamas-Rage-Dinesh-DSouza/dp/1596986255

För den som inte orkar klicka på länken förtäljer baksidan till "The Roots of Obamas rage" att alla som läst presidentens egna böcker att han drivs av att uppfylla sin fars drömmar. Vilket i stora drag innebär att USA drivs av en polygamisk, anitkolonial väst- och frihetshatare som inget hellre vill än att avsluta den amerikanska storhetseran. Det är inte utan att man undrar huruvida ett sådant fall snarare beror på något annat. Oavsett, rubriken för inlägget är taget från bokens omslag.

Det är fascinerande att det finns ett sådant förakt för etablissemanget. Det finns här och det finns hemma. Kanske är det än större här. Det är inte utan att man funderar över vad eliten gjort för fel. Och hur man ska komma till rätta med det. Det kan inte vara meningen att "I did not go to Yale" ska kunna vara en slogan för en person som vill sitta i kongressen.

Imorgon är det nya tag, med nya möten. Mötet med Senator Boxers staff står ut som mest intressant, tätt följt av Centre for American Progress.

Sedan blir det tågresa till New York och ett kärt återseende med 322 East 11th Street.

Det här är Skopjedanne, för att folk inte ska hata Obama för att de tror att han är muslim och USA-hatare, i Washington.

Äter ensam, äter snabbt.

Det är något med att resa ensam. Äta ensam. Det känns å ena sidan viktigt, vuxet och värdigt en ung man med ambitioner. Å andra sidan har jag inte fört ett ordentligt samtal under hela dagen. (Bortsett från samtalet med mannen på Heathrow som menade att jag inte anmält mig enligt ESTA. Det gick bra.). Jag kom ensam in på ett hotellrum med Abraham Lincoln på väggen (alla vet att det är roligare att bo två på hotell). Jetlaggad och hungrig gick jag till närmaste kinesrestaurang. Ensamheten tillsammans med de raska servitriserna gjorde att jag hann med en enklare trerätters på 30 minuter. Man äter fort när ingen sitter mitt emot.

Det är många i Washington som äter ensamma. Det var vad jag misstänkte. Misstanken bekräftades. Bortsett från den bleka och urgröpta gestalt som var jag illustrerades det bäst av mannen som kom in någon minut senare än jag. Han såg ut precis som jag föreställer mig en Washingtonman som äter middag ute och ensam. Han var lång, gänglig, slätrakad med en frisyr som måste hållas kort för att inte bli bångstyrig. Naturligtvis för stor svart kostym. Han åt ännu snabbare än jag. Kanske gick han också hem och skrev sitt första blogginlägg på nästan 13 månader.

I övrigt noteras att jag handlade på Wahlgreens (eller om det var CSV) utan att heller då tala med någon. Jag scannade in min Odwall Pomegranat Limeade och lyckades efter några försök betala med mitt nya handelsbankenkort.

Imorgon ska jag göra vad man ska göra i Washington. Leka politiker. Vi ska träffa RFF, Brookings, WRI. På torsdag väntar BlueGreenAlliance, Cato, Centre for American Progress och Migration Policy Institute. Martin har förvarnat att de riskerar vara dryga. Att Sverige inte anses vara särskilt viktigt. Det stämmer nog. Men det hindrar oss inte från att lära.

Kanske rapporterar jag lite från våra möten där.

Det här är Skopjedanne, för FORES, i Washington.

Opublicerade facebookstatusuppdateringar

Jag uppdaterar inte min facebookstatus särskilt frekvent. Det hindrar mig inte från att ofta tänka i facebookstatusformuleringar. Ungefär som att jag enbart skriver meningar innehållande sju ord eller färre några dagar efter läst Naiv.Super.

Här kommer i ingen särskild ordning mina opublicerade facebookstatusuppdateringar från 2009-10-31 och framåt.

Skopjedanne:

Hittar inte Bob Dylan på Spotify och laddar därför ner hans skivor. How does it feel, snålgubbe?

Vet inte om det faktum att jag har träningsvärk dagen efter julfest på kontoret säger mest om min fysiska status eller om intensiteten på dansgolvet

Besökte en underbar popklubb långt ute bland industrilokalerna i Brooklyn och blev som grädde på moset nedbrottad av en främmande tjej på dansgolvet

YMCA:s plansch säger att an honest answer is a sign of true friendship, Kim svarar att det är nog ditt minsta problem när jag utropar att jag måste öva in lite moves om jag ska bli sångaren i vårt rutskjortiga band.

Satt bredvid premiärminister Spiric när vår ambassadör i säkerhetsrådskammaren läste upp ord som jag skrivit och som var EU:s syn på utvecklingen i Bosnien. Spiric såg bekymrad ut. Där någonstans gick det upp att det vi gör är på riktigt. Eller åtminstone är av viss vikt.

Drack Margarita ur blinkade muggar och såg Henrik Lundqvist kasta in Detroits matchavgörande 2-1.

Went to see the Yale - Harvard Footbal Game. Fun, boring, exciting in the end and an excellent opportunity to a bit of anthropological studies.

Sa hej då till Karin genom att dricka billig champagne. Billig, inte dålig.

Såg Invictus. Politik, sport och lyckligt slut. Oväntat att jag gillade den.

Tog en söndagslöptur runt sjön i Central Park ihop med Jonatan. Att vi var snabbare än 80% av parkens joggare ska inte nödvändigtvis ses om bedrift.

Är glad att han hade sin finaste Skede IF-träningsjacka när han mötte Nina Persson på 5th avenue.

Två glas vin senare var Stockholm ändå lite lockande och framtiden ljus. Eller nej, det är det bara den där jävla Lars Winnerbäck som tycker.

Går in på sin sista vecka i New York - för den här gången.

--------

Det här är Skopjedanne, för facebook, i New York.

Stycket om det taktfasta klappandet är nog det av störst allmänintresse

Vandrade hem genom ett regnigt och kallt New York efter att återigen varit något lat på YMCA. Men jag åt alldeles för mycket av Trader Joes vodkasås timmarna innan. Det är alldeles för lätt att ge upp på ett löpband. Det var väldigt mycket höstsöndag. Det var vemod, regn, kyla och vackert. Jag ångrade att jag inte hade gjort så lång tid på löpbandet att jag blivit riktigt trött. För att även i benen känna som jag kände i huvudet. Att en söndag som denna var gjord för att spela fotboll.

Det var sådant väder det alltid är någon av de sista höstmatcherna. Gärna en b-lagsmatch mot Ekenässjön, som kommer med ett bra lag. Men vädret är sådant att det blir läge att kämpa ner dem. Det handlar om att springa, ligga tätt, glidtackla och leriga, nedkavlade strumpor. Om att kontra, få deras självutnämnda stjärna att blir grinig och att vara nöjd med 1-1, även om ribbskottet med några minuter kvar grämer. Allt som gör fotboll fantastiskt.

Men sådant är bara en dröm här och nu. Under veckan som gått har jag istället sett Regina Spektor på Radio City Music Hall. Vilket ju också är något att romantisera över. Det var en fantastiskt vacker lokal. Regina Spektor var fantastiskt vacker. Laughing with blev naturligtvis alldeles fantastiskt vacker där jag satt i en biostol med en plastmugg rött och en självlysande drinkpinne.

På konserter i Sverige slår det sällan fel. När artisten lämnat scenen och publiken vill höra ytterligare en låt. Då klappas det i takt. Nästa omedelbart övergår jublet från sista låten till ett taktfast klappande som vore det Stockholm Open. Ibland ackompanjeras det taktfasta klappandet av talkörer som vore det Rosenlundshallen. Här verkar taktfast applåderande inte vara lika stort. Vare sig på Bruce eller Regina hörde jag det och jag har på rak arm inget minne av att jag hört det på andra konserter.

Beror nu detta på att Sverige är mer kommunistiskt än USA och att vi därmed har närmare till det taktfasta. Möjligen är det så. Är det möjligen så att taktfasta applåder är vad socialdemokratin och folkhemmet har gett oss? En snabb googling visar att jag nog inte är helt fel på det. Den här artikeln ger mig visst stöd. Ett bevis för skopje-dannes förmåga att utifrån iakttagelser se större samband.

I övrigt kan nämnas att vi i fredags äntligen kom till en klubb där låtarna hade tydligt definierade början och slut. Att det dessutom var idel ädel indiehits gjorde inte saken sämre. Lite ont om folk var det dock. Dansgolv gör sig bäst i trängsel.

I veckan påbörjas besökssäsongen. En övervägande majoritet av de besökande talar med skorrande r. Två blivande besökade hävdar att de talar rikssvenska. Vilket ju varken Karin eller Simon gör. Vad de än säger på sin stockholmska respektive uppblandade eksjödialekt.

Slutligen måste noteras att Makedonien i veckan med glädje mottog rekommendationen i Kommissionens framstegsrapport att landet nu ska få ett startdatum för sina förhandlingar om medlemskap. Flera steg återstår förvisso - bland annat ett beslut från rådet. Sedan är det inte klart vilket datum som sätts. Eller hur lång tid förhandlingarna tar. Men makedonierna har väntat länge. Klart de blev glada. Dessutom har de ju förmånen att få leva i Skopje. Klart jag vill tillbaka.

Det här är skopje-danne, på väg att gå och lägga sig, i New York.