Kulhålen finns kvar, ruinerna står tomma, bron är åter vacker.

Skopjedanne vände för en vecka åter till regionen som formade honom. Med egen och andras familj i släptåg plaskade han runt i EU:s renaste vatten, åt fikon och Cevapici, såg vindkraftverk på toppen av Dalmaterna.

Det kändes bra att inte behöva lämna EU för att nå Kroatien. I Srima tio mil norr om Split märktes för en utsocknes inträdet främst på att Konzum-kassarna hade siffrorna 01-07-13.

Dalmatien är så oerhört vackert. Bergen är höga, men kala. Enligt Rebecca West beroende på att Venetianerna kring 1500 oförsiktigt högg ner de träd som fanns. Det behövdes till att möblera palats. När träden väl var nedhuggna var det få nya träd som klarade att åter få fäste på de jordfattiga och branta klipporna. En nog så lärande insikt.

Vattnet är klart och turkost. Somliga kroater har ögon som matchar havet. En av dem hade flyttat från nordöstra delen av landet för att arbeta som massös på stranden. Bedömningen hos vårt enkla sällskap är att hon är en av Kroatiens bästa. Men likväl behövde hon också göra pannkakor. Och hon pratade dålig engelska. Vilket merparten ungdomar gjorde. Vilket oroar mig något. Och någon bra förklaring fick jag inte.

Att resa med barn innebär nya lärdomar. Som att även de avlånga köttbullarna passar bra för barn. Att vara i en något mindre stad gjorde att jag kände mig hemma. Här fanns damer som utan att tveka berättade sin livshistoria utan för ett ögonblick bry sig om att jag talar mindre än 10 ord av deras språk. Men hon som virkade nyckelpigor hade åtminstone åtta barn och tyckte nog att mitt var sött.

Allt detta var bra. Men att sätta sig i en bil och åka de 20 milen till Mostar är det som Skopjedanne uppskattade mest. En roadtrip på Balkan kittlar. Det var så lockande att ta höger mot Sarajevo. Men det får bli en annan gång.

Känslan är att de osäkra momenten vid en roadtrip blir färre med tiden. Vilket är bra. Vi passerade gränskontrollen utan problem (eftersom vi köpt en grön lapp för 50 Euro av vår biluthyrare "Because of the EU"). Vi noterade att vägarna blev något sämre. Vi blev stannade av en bosnisk polis, som när han såg våra pass insåg att det skulle ta honom tid att utfärda böter. Så han nöjde sig med ett "slow" och lät oss köra vidare. Vilket vi naturligtvis uppskattade.

Vi badade Neretva, alldeles nedanför den vackra och återuppbyggda gamla bron. Det var fantastiskt. Men också lite läskigt. Här flöt det lik för bara 20 år sedan. Här slog sig först kroatiska och bosniska styrkor samman för att mota bort de serbiska. Men staden delades sedan mellan kroater och bosniaker. Kroaterna beslöt sig för att spränga den bro som Ottomanerna uppfört på 1500-talet. De islamska byggnaderna förstördes, de katolska byggnaderna förstördes, de ortodoxa byggnaderna förstördes. Idag är en del återuppbyggt. Allt detta är sådant jag tror jag har lyckats läsa mig till. Men det finns så mycket att läsa. Så mycket att försöka förstå. Men det är svårt.

Det jag vet är att bara några gator bort är kulhålen kvar. Ruinerna står tomma.

Tillbaka i sydöstra Europa

Sex år senare är Skopjedanne tillbaka i närheten av där han hör hemma. Det var i Istanbul som Turker, Islam m.fl. träffades och beslutade att starta Analytica. Det var Istanbul jag tänkte att andra sidan floden påminde om. På vägen till Doha fick jag tillfälle att så äntligen själv se hur det låg till med den saken. 

Turkish Airline bjöd på guidad tur och lunch. Med i minibussen var en brokig skara. Det var indiern som pluggar till sjuksköterska i Tammerfors samtidigt som han äger en restaurang på Irland. Saudiern som är trainee på ABB och på väg till turkcypriotiska delen av ön som inte borde vara med i EU. Sydkoeranskan som ska europasemestra i tre veckor. Med utgångspunkt i Frankfurt. Och som var så ointresserad av politik att hon inte visste något att berätta om Koreakriget eller hur man i Seoul ser på den nye Kim norr om gränsen. Samt det moldaviska paret som varit i Stockholm och hälsat på sina söner. Mannen är misstänkt likt Lukasjenka och ville gärna prata Saab. Jag tänker att det är en bra täckmantel att vara en bilintresserad moldav. Hursomhelst, ett glatt gäng. Vi såg den blå moskén (som kändes mindre blå än den nya moskén, som inte kändes var särskilt ny, bara nyare än den gamla) och Haga Sophia (majestätisk, fantastisk, byggd på 600-talet och som varit både kyrka och moské).

Och ja, Istanbul påminner om hur det såg ut på andra sidan floden i Skopje. Delen där ottomanerna gjorde mest intryck och som klarade sig från jordbävningen. Det är trånga gränder, olika typer av kebab och trevlig stämning. Men det är också så mycket som inte Skopje är (eller åtminstone var). Det är påtagligt vilken ung stad Istanbul är. Överallt unga människor med energi och världsvan utstrålning. Istanbul känns så mycket mer Europa än flera centraleuropeiska städer jag besökt. Åtminstone känner jag mig mer hemma är än på många andra ställen.

Kanske beror det på kebaben. Shish till lunch (4 av 5 Hakan Sükur), Döner till mellanmål (3/5, gott kött men torftiga tillbehör), Köfte till middag (3/5, god, men inte tillräckligt bra för att motsvara priset och inte lika bra som Skopjes Kabop). Burek (eller Börek som det kallas här) till frukost. Samt Ayran såklart.

Nu sitter jag i en hotellobby vid Taksim, sippar på en GT, väntar på flygbussen, ser ner mot torget och de många gula taxibilarna. Sneglar då och då upp mot den gigantiska turkiska flaggan som påminner om den nationalism som är ständigt närvarande. Åtminstone i (och enligt) varje engelskspråkig nyhetstartikel. Den finns också i Pamuks snö som jag, eftersom jag omfamnar klichérna, suttit och läst på två intellektuellromantiska kaféer. Jag har druckit te i de där små kopparna och av bara farten köpt en karta över Konstantinopel (det där med att Istanbul var Konstantinopel ni vet), en bild över bandyspelande schweiziska damer och en onödigt fin anteckningsbok. Så där som det kan bli när staden är romantisk, man sovit för lite och saknad och förändringar rubbar någon form av balans. Kanske kan anteckningsboken hjälpa mig att tänka något kreativt kring de klimatförhandlingar som fokuserar på så mycket annat än det väsentliga.

Det här är Skopjedanne, trött men glad, i Istanbul (med betoning på)

Guds stad

Rio de Janeiro. Så mycket ryms i det stadsnamnet. Så mycket förväntningar. Alla dessa inslag på TV-sporten om samba, Copacabana och Romario. Efter några dagar här tror jag att de alla har potential att uppfyllas. Om jag bara fick några dagar till. 

Jag är här för den stora miljökonferensen Rio+20. De stora elefanterna dundrar in framåt mitten av nästa vecka. Då ska Wen Jiabao (men inte Barack Obama) m.fl. komma hit och berätta att världens ledare enats om att göra världen lite bättre. Eller renare. Eller ett ställe som vi alla kan leva drägligt på. Själv har jag framträtt på sidoevent. Samtidigt som Sverige gjorde en bra match som hjälpte föga mot England. Konferensen är viktig, men svår att få grepp om för någon som bara är här några dagar. Särskilt eftersom jag spenderar en sjättedel av dagen att åka buss mellan konferenscentret och Copacabana.

Sådär, formaliteterna avklarade. Dags att berätta något om det Rio verkar vara. Trots att det är mitt i vintern skiner solen från klarblå himmel och skyltarna som förkunnar att Rio om fyra år står värd för de olympiska spelen visar också på 25 grader. 

Jag har varit på Copacabana. Stranden är långtifrån full (det är för kallt tycker folk, tydligen). Men överallt finns det fotbollsmål. Och vid några av dem spelar män fotboll. Ofta är det betydligt mer organiserat än den bild jag hade innan jag kom hit. Det är lag i västar, domare, tränare. Måndag morgon var det t o m träningar, med idioten, volleyskott och tvåmål på programmet.

Vid andra delar av stranden spelar män och kvinnor volleyboll. Lite överallt solar folk i minimalt med kläder. Speedos och stringbikini är uniform. Stranden är så uppenbart en del av livet här. Har fått berättat för mig att det finns delar av stranden som närmast är att betrakta som stadsdelar. Stranden för de fina, för de fattiga, för de ensamma, för familjerna, för de homosexuella.  

Jag har legat som en pytonorm på ett hotelrum och försökt smälta det halva kilot kött jag åt till middag. Tillsammans med Linus var jag på Marius, tipset vi fick av fredagens brasilianska middagssällskap. De varnade för att det kunde bli en tung middag. De fick rätt.

När vi kom in i rummet, med fiskarnätet, stolar i taket och servitörer med piratkläder fick vi en enkel fråga - kött eller mixat? Kött sa vi. Ni får ta sallad först, sedan kommer köttet sa de.

Vi tog lite sallad. Sedan kom piraten in med en stor köttbit. Skar loss några bitar och lade på tallriken. Två minuter senare kom en ny köttbit, som vi fick delar av. Sedan kom det korv. Och kött. Och kött. Så höll det på i 30 minuter. Inget mer än kött. Ingen sås. Inga pommes. Inget ris. Bara kött. Oerhört gott. Sedan tog de bort första tallriken. På en ren tallrik fick vi ytterligare kött innan vi fick säga stopp.  Det gick inte att äta mer. Och ändå mådde jag förvånansvärt bra.

Jag har varit och sett Flamengo spela mot Santos. De två mest klassiska brasilianska lagen men inte på den klassiska Maracana som renoveras inför VM 2014 (åh, som jag önskar att Sverige kvalificerar sig dit). Istället var vi på Engenhao, som tar dryga 50 000 åskådare. Tyvärr saknades Neymar och Ganso i bortalaget. De vilade inför semifinalen i sydamerikanska cupen på onsdag, mot Corinthias. Därför var Santos inriktade på 0-0. De lyckades nästan. En straff för hemmalaget i 85 minuten fick publiken på gott humör och trots att det inte ens var halvfullt på arenan skapades ett tryck som var något av det mäktigaste jag upplevt. Alla sjöng, oavsett ålder eller kön. Publiken var med svenska mått extremt blandad. På min läktare fanns några hårda killar i trummor, flera familjer, många tjejer i oerhört snygga flamengoklänningar. Alla sjöng. Alla var glada.

Några minuter tidigare hade publiken varit på sämre humör. Den främsta slutsatsen jag drar om Flamengopubliken är att den har låg toleransnivå när det kommer till felpass. Stackars lagkapten nr 11 slog på mindre än fem minuter i andra halvlek två felpass och en långboll i tomma intet. Det ansågs vara skäl nog att bua åt honom resten av matchen. 

Vad gäller fotbollen var det från Flamengos sida full fart framåt. När de väl var framme var dock kvaliteten låg. Det gällde båda lagen. Har aldrig sett en elitmatch med så många 3-2 eller 4-3-lägen som resulterade i så lite.

Rio är av det jag sett en fantastisk stad. Den är vacker. Den är livlig. Den är trevlig. Den är avslappnad, andas fotboll  och Capirinhan kostar sisådär 18 kr. Den påminner om New York, om sydeuropa, om Bangkok. Den har berg, hav och skog. Historia och framtid. Mitt i vintern är det svensk sommar. Och över allt vakar Kristusstatyn gjord av cement från Karlshamn (som Mats Olsson skrev när han var här inför VM-94).

Det här är Skopje-danne, som hittat en ny favoritstad, i Rio de Janeiro.

nyheter vs böcker, 140 tecken vs 410 sidor

Idag kom Svenskt Näringsliv med ett förslag. Ett kontroversiellt sådant. Studenter av humaniora bör få lägre studiemedel. Av det enkla skälet att de långsamma under sina utbildningar och i lägre utsträckning än exempelvis jurister och lärare får jobb inom den sektor till vilken de studerat. De är inte samhällsekonomiskt lönsamma. (De som studerar lantbruk har lägre etableringsgrad inom "sitt" yrke och tar väldigt lång tid på sig. Men det nämns knappt i studien).

Humaniora och konst ska få lägre studiemedel. Hade ung vänster hackat Svenskt Näringslivs hemsida är det förmodligen bara ett förslag om att bara ge vård till dem med hög lön och hygglig chans att klara sig som hade legat högre på listan över förslag som får Svenskt Näringsliv att framstå som så dumma som ung vänster vill.

Kulturjournalister har redan gått i spinn. Per Svensson i Sydsvenskan skrev en rolig kommentar. Det kommer säker komma fler.

Även om SN säkert har en poäng i att vissa utbildningar kostar för mycket, visar det på en uppfattning om utbildning som jag själv är rädd att jag närmar mig. Eller åtminstone lever efter. Det där med att helt missa bildning i utbildning. Istället fokusera på att bli en arbetare.

Samtidigt som Svenskt Näringsliv släpper denna rapport, släpper Eric Schüldt på förlaget ivrig boken Framtiden. Den handlar om vad internet och digitaliseringen har gjort med oss. Och kulturen.

Tillsammans fick dessa två händelser mig att skriva det jag funderat på ett tag. Vad är egentligen bildning?

Tanken grundas i frågan om jag blir smartare av att läsa Economist än Freedom, för att illustrera med det senaste exemplet på där jag väljer att läsa en nyhetstidning snarare än en skönlitterär bok. Jag har en uppenbar nytta, i mitt arbete bland annat, av att läsa Economist. Jag uppdaterar mig om världens händelser och vet vad Economist tycker om Greklands vara eller icke vara i Eurosamarbetet.

Men blir jag smartare, eller mer produktiv, av detta jämfört med att läsa ut Freedom, som av allt att döma är en mycket bra bok. Den kommer få mig att tänka, och kanske tänka lite större. I bästa fall i någon form av sammanhang. Jag kan bli kreativ, därmed produktiv.

Sedan ganska många år tillbaka läser jag inte särskilt mycket böcker längre. Jag köper mycket böcker. Ofta handlar de om Ryssland, Första världskriget eller någon historisk person. Ofta läser jag inte ut dem. Istället läser jag otaliga budskap på 140 tecken.

Jag kan väldigt mycket om det turkiska valet, makedoniens inrikespolitik, säkerhetsrådets resolutioner, den europeiska handeln med utsläppsrätter. Men kan jag sätta in det i ett större sammanhang. Oklart. Gör det mig bildad. Också oklart. Jag kan fakta. Men kan jag principerna. Förstår jag sammanhanget. Utvecklar det min tankeförmåga. Högst osäkert.

När jag var tio läste jag Grannhusets hemlighet. På ungefär 4 timmar. Sedan läste jag den om och om igen. Någon gång på gymnasiet läste jag Naiv.Super.. På ungefär 3timmar. Sedan tänkte jag på den om och om igen. Hösten 2009 levde jag utan tv och dator i två veckor. Förvisso i New York. Men det innebar att jag la två timmar om dagen på att läsa bok. Det var bra.

Utan att bli Axess-konservativ vill jag nog ändå mena att jag borde prioritera läsning av böcker framför åtminstone läsningen av statusuppdateringar. Gissningsvis 45 minuter om dagen. Men det skulle kännas som att jag missar något. Oklart vad.

Kanske skulle läsning av längre texter också mig att strukturera egna texter bättre.

Jag avgår.

Bussen från stan

Sitter på en buss som tar mig hela vägen hem. Genom sörmländska och östgötska slätter till småländsk skog, en altan i söderläge, en förhoppning om produktivitet och förmodat nostalgiska vårkänslor.

För den som aldrig åkt svenska buss från Stockholm kan meddelas att det tar tid, sisådär fem och en halv timma. Inklusive ett stopp på Motell filbyter utanför Linköping. Jag tycker illa om det där motellet, där man tvingas stanna och av ren tristess köpa en köttbullemacka och loka för 94 kronor.

Därför hade jag idag förberett mig. Medhavda smörgåsar. Hör hur gott det låter. Hur duktigt det låter. Och förstå hur mycket jag såg fram emot revanschen att sitta på en bänk på parkeringsplatsen och äta mina medhavda smörgåsar. Kanske tillsammans med en Cola inköpt på det förhatliga motellet. Twitteruppdateringen "Äter medhavda smörgåsar och njuter av det #win#vägramotellfilbyter.

Men det verkar inte som att vi kommer stanna till utanför Linköping. Så nu sitter jag här med mina medhavda smörgåsar och är inte hungrig. Men törstig. Sneglar försiktigt på min grannes Cola Zero. Vill inget hellre än stanna på Motell filbyter och köpa en Cola.

Jag tog ut segern i förskott och straffades för detta. Men en dag, kanske redan på söndag då jag åker hem, ska jag få min revansch. Jag ska skratta det där motellet rakt i ansiktet.

Annars då?

Idag var det skärtorsdagen. Det är ingen helgdag utan arbetsdag. Men den infaller dagen innan fyra lediga dagar. Vilket per automatik verkar innebära att även skärtorsdagen blir ledig dag. Vilket i sin tur gör att dymmelonsdagen för många verkade vara halvdag. Helt plötsligt blev fyra lediga dagar fem och en halv. Åtminstone i den delen av Sverige där man jobbar med flextid, där man kollar facebook på jobbet och jobbmailen i TV-soffan.

Det är också i den delen av Sverige där man gärna talar lite extra om hur mycket man jobbar. För det är ett tecken på framgång. Så tänker åtminstone jag. Om jag jobbar mycket betyder det att jag har ett viktigt, och därmed också roligt, jobb. Vilket gör mig lyckad.

Då är man såklart värd en ledig skärtorsdag.

Jag är medveten om att jag är fyrkantig av en uppfostran där arbetsdagen var 7-16. Där man kan man jobba in några klämdagar genom att börja 06:53 och ledighet är något man ber om, inte utgår ifrån. Jag tycker fortfarande att det är konstigt när folk (ibland inklusive jag själv) som är på jobbet kl 9, läser Aftonbladet, kollar mail, går och klipper sig på tvåtimmarslunchen och går hem klockan 17:15 tycker att de jobbar mycket. Det blir knappast 40 h i veckan. Inte ens om man ibland svarar på ett mail kl 22:25.

Arbete skapar hälsa och välstånd och förhindrar mycken tid till synd, jag förmår inte förstå att samtliga jobb inte är sådana att man stänger av och på en maskin och endast när den är igång pågår den skapande processen. Lär mig kanske tids nog. Har säkert redan gjort det till del.

Jag vill bara inte att man felaktigt ska utnyttja den frihet som många jobb erbjuder. Det är inte schysst mot dem som faktiskt stämplar in och ut och får avdrag på lönen för varje för tidigt utstämplad minut. Säger han och lyckas låta som en blandning av Jan Björklund och Håkan Juholt. Alltså en konservativnostalgisk gubbe som söker den enkla lösningen.

Nu förkunnar chauffören det jag misstänkt - det blir inget stopp på Motell filbyter. Men han meddelar också att han säljer dricka. Seger.

* * * * *

Väl inne i Småland kommer den förväntade nostalgin. Eller kanske romantiken kring nostalgin. I Ekjsö en snabb blick in mot Konsum, Pizzerian och gatan som leder till den där biografen. Livet och döden som spelar A Camp i lurarna.

Därefter Håkan Hellström. Förbi Ingarps Trävaror, skrattandes åt ironin i att Ekenässjön ackompanjeras av 2 steg från Paradise, blicken ner mot Pålavallen där jag raderade ut den dåvarande stjärnan och framtida bankrånaren, förbi de nybyggda lådorna som rymmer varuhus och som ska vara ett tecken på framåtanda, Jag vet vilken dy hon varit i förbi huset där första riktiga festen ägde rum, sedan Statoilmacken där någon annan köpte folköl tre komma fem något år tidigare, elskåpet där tejpen från en av satansdrivna bandyfundamentalister affischer fortfarande sitter kvar.

Dom där jag kommer från, vid protesfabrikens stängsel och låtarna därefter sätter tonen för promenaden hem till Jaktstigen och får nostalgiromantiken att flöda.

Det här är Skopjedanne, för arbetsmoralen, i bussen. För nostalgin, i pojkrummet där Challe Berglund fortfarande sitter kvar.

Adrenalinkick och Hybris

Tillbaka på 322 east 11th street. Känns som att komma hem. Lägenheten ut mot 11 gatan som jag och Martin delade våren 2007. Fortfarande badkaret i köket. Fortfarande iskallt och sova i långkalsonger. Med ett leende på läpparna.

Nu sitter jag som en av många i rad på Starbucks, där jag i morse stod bakom (vem jag tror var) Claudia Schiffer. Hon såg exakt ut som hon gör i Love Actually. Med mössa. Någon form av Vanilla Latte tror jag hon beställde.

Hade det inte varit för Claudia, hade dagens jag mötte Lassie definitivt varit att vore det inte för att han blivit anställd av Obama, hade jag idag fått träffa Robert Keohanes son, Nat. Men han är inte längre chef på EDF. Han är från och med i måndags Obamas klimat och energirådgivare. Bra val, om sonen är något som sin far.

Gårdagens möten i Washington gav en massa inblickar i hur amerikansk politik fungerar. Exemplet från Centre for American Progress där de berättar om en kongressledamot/senator som ingen brydde sig om, hon får ett seminarium på CAP "and now she's the toast of the town". Det är tankesmedjan som leds av John Pedesta som ledde Obamas transition team. Ganska bra möjligheter till påverkan, kan man tänka.

Ett annat möte med Senator Boxers office, on the Hill. Precis bredvid Kapitolium (som det tydligen heter på svenska). Väskan genom en scanning, och vips var vi inne i regeringsbyggnad. Enklare än samtliga dörrvakten i skyskrapor som vi passerat. Fyra våningar upp. Oansenligt. Men spännande. De ständiga processerna i amerikansk politik gör den så väl lämpat för tankesmedjor. Alla lagförslag som måste få stöd. Alla omröstningar som är oförutsägbara. Politik. Men inte nödvändigtvis effektiv sådan.

Den ungkommunist i mina gymansieklass som förklarade att det är roligare att säga nej har mer gemensamt med republikaner än hoppades. En president som älskar det rationella samtalet, den intellektuella debatten. Motdraget är såklart att se till att det inte blir någon debatt där rationella argument biter. Bara att säga nej. Möjligen drabbad av hybris trodde Obama kanske att han kunde vinna ändå. Det kunde han inte. Kanske är han för oerfaren trots allt.

Kan meddela att det finns ett underjordiskt tåg som tar staffers, senatorer med flera mellan de olika byggnaderna. Vi gick vilse (inte enbart med flit) och hamnade i souvenirbutiken. Snart kan man på Timmermansgatan 17 shotta i glas från senaten. Koppen hamnar på FORES. B10 är ju mer te än shots.

Jag har många gånger hävdat att åka taxi genom New York har ett egenvärde. Att åka taxi upp till the hill hade ännu mer ett egenvärde. Att sitta i en taxi, se Capitol torna upp sig, få säga att vi ska till Dirksen building, veta att det faktiskt är för ett möte. Som att vara på väg till säkerhetsrådet för att se Spirics reaktioner på ett tal jag varit med att ta fram.

Adrenalinkick och hybris. Som gör att jag till synes ogenerat skryter om allt jag är med om. Skenet bedrar.

Det här är Skopjedanne, med ett leende på läpparna, i East Village.

YOU WILL NEVER SEE OBAMA THE SAME WAY AGAIN

En utförligare och mer officiell beskrivning av vad som hänt under dagen kommer inom en förhoppningsvis inte allt för avlägsen framtid kunna läsas på fores.se.

Till dess kommer här några högst inofficiella funderingar från en bra dag. Alla vet ju att en bra dag börjar med en bra frukost. Det annars trevliga hotellet har en frukost som endast är marginellt bättre än den frukost på boendet jag senast hade i Washington. Men här kunde man åtminstone få en torr bagel istället för en torr fralla. Det fanns inte bara färgglada cheerios, utan även några sorts Bran Flakes. Men allt skulle ätas i frigolittallrikar. Jag skulle lyssnat på vis chef Martin Ådahl som föreslog frukost på stan. Det blir det imorgon. Kanske på Cafe West Wing, som jag gick förbi när jag letade tandborste i morse. Jag vaknade ju första gången redan klockan 03, men sedan sov jag några gånger ytterligare innan klockan blev sju.

Efter att ha spenderat dagen hos imponerande tankesmedjor (RFF med 60 år på nacken, 100 anställda och ett eget hus, Brookings som ju är något av tankesmedjornas moder, WRI som på uppdrag av UNEP sammanställer förslag hur revitalisera FN-förhandlingarna. Det roliga var att vi kände att vi hade en del att komma med, faktiskt.) promenerade vi Georgetown och hamnade på den kvällsöppna Barnes and Nobles. Roligt, men också något chockerande. För ungefär fyra år sedan var jag första gången i New York. Jag gick runt i bokaffärer och överallt kunde man se böcker om vilken urusel president George W Bush var, hur fel kriget i Irak var, samt en och annan bok om det moraliska förfallet.

Ikväll förundrades vi över den hur hyllorna med current affairs svämmade över av Obama- och etablissemangsfientlig litteratur. Det handlar om hur den liberala klassen är död, hur liberalerna förstör ditt liv i sju steg, hur Obama säljer ut den amerikanska politiken till miljöextremister och FN, samt hur man enligt Glen Beck argumenterar med/mot idioter. Den mest skrämmande boken är ändå denna http://www.amazon.com/Roots-Obamas-Rage-Dinesh-DSouza/dp/1596986255

För den som inte orkar klicka på länken förtäljer baksidan till "The Roots of Obamas rage" att alla som läst presidentens egna böcker att han drivs av att uppfylla sin fars drömmar. Vilket i stora drag innebär att USA drivs av en polygamisk, anitkolonial väst- och frihetshatare som inget hellre vill än att avsluta den amerikanska storhetseran. Det är inte utan att man undrar huruvida ett sådant fall snarare beror på något annat. Oavsett, rubriken för inlägget är taget från bokens omslag.

Det är fascinerande att det finns ett sådant förakt för etablissemanget. Det finns här och det finns hemma. Kanske är det än större här. Det är inte utan att man funderar över vad eliten gjort för fel. Och hur man ska komma till rätta med det. Det kan inte vara meningen att "I did not go to Yale" ska kunna vara en slogan för en person som vill sitta i kongressen.

Imorgon är det nya tag, med nya möten. Mötet med Senator Boxers staff står ut som mest intressant, tätt följt av Centre for American Progress.

Sedan blir det tågresa till New York och ett kärt återseende med 322 East 11th Street.

Det här är Skopjedanne, för att folk inte ska hata Obama för att de tror att han är muslim och USA-hatare, i Washington.