Äter ensam, äter snabbt.

Det är något med att resa ensam. Äta ensam. Det känns å ena sidan viktigt, vuxet och värdigt en ung man med ambitioner. Å andra sidan har jag inte fört ett ordentligt samtal under hela dagen. (Bortsett från samtalet med mannen på Heathrow som menade att jag inte anmält mig enligt ESTA. Det gick bra.). Jag kom ensam in på ett hotellrum med Abraham Lincoln på väggen (alla vet att det är roligare att bo två på hotell). Jetlaggad och hungrig gick jag till närmaste kinesrestaurang. Ensamheten tillsammans med de raska servitriserna gjorde att jag hann med en enklare trerätters på 30 minuter. Man äter fort när ingen sitter mitt emot.

Det är många i Washington som äter ensamma. Det var vad jag misstänkte. Misstanken bekräftades. Bortsett från den bleka och urgröpta gestalt som var jag illustrerades det bäst av mannen som kom in någon minut senare än jag. Han såg ut precis som jag föreställer mig en Washingtonman som äter middag ute och ensam. Han var lång, gänglig, slätrakad med en frisyr som måste hållas kort för att inte bli bångstyrig. Naturligtvis för stor svart kostym. Han åt ännu snabbare än jag. Kanske gick han också hem och skrev sitt första blogginlägg på nästan 13 månader.

I övrigt noteras att jag handlade på Wahlgreens (eller om det var CSV) utan att heller då tala med någon. Jag scannade in min Odwall Pomegranat Limeade och lyckades efter några försök betala med mitt nya handelsbankenkort.

Imorgon ska jag göra vad man ska göra i Washington. Leka politiker. Vi ska träffa RFF, Brookings, WRI. På torsdag väntar BlueGreenAlliance, Cato, Centre for American Progress och Migration Policy Institute. Martin har förvarnat att de riskerar vara dryga. Att Sverige inte anses vara särskilt viktigt. Det stämmer nog. Men det hindrar oss inte från att lära.

Kanske rapporterar jag lite från våra möten där.

Det här är Skopjedanne, för FORES, i Washington.