Stycket om det taktfasta klappandet är nog det av störst allmänintresse

Vandrade hem genom ett regnigt och kallt New York efter att återigen varit något lat på YMCA. Men jag åt alldeles för mycket av Trader Joes vodkasås timmarna innan. Det är alldeles för lätt att ge upp på ett löpband. Det var väldigt mycket höstsöndag. Det var vemod, regn, kyla och vackert. Jag ångrade att jag inte hade gjort så lång tid på löpbandet att jag blivit riktigt trött. För att även i benen känna som jag kände i huvudet. Att en söndag som denna var gjord för att spela fotboll.

Det var sådant väder det alltid är någon av de sista höstmatcherna. Gärna en b-lagsmatch mot Ekenässjön, som kommer med ett bra lag. Men vädret är sådant att det blir läge att kämpa ner dem. Det handlar om att springa, ligga tätt, glidtackla och leriga, nedkavlade strumpor. Om att kontra, få deras självutnämnda stjärna att blir grinig och att vara nöjd med 1-1, även om ribbskottet med några minuter kvar grämer. Allt som gör fotboll fantastiskt.

Men sådant är bara en dröm här och nu. Under veckan som gått har jag istället sett Regina Spektor på Radio City Music Hall. Vilket ju också är något att romantisera över. Det var en fantastiskt vacker lokal. Regina Spektor var fantastiskt vacker. Laughing with blev naturligtvis alldeles fantastiskt vacker där jag satt i en biostol med en plastmugg rött och en självlysande drinkpinne.

På konserter i Sverige slår det sällan fel. När artisten lämnat scenen och publiken vill höra ytterligare en låt. Då klappas det i takt. Nästa omedelbart övergår jublet från sista låten till ett taktfast klappande som vore det Stockholm Open. Ibland ackompanjeras det taktfasta klappandet av talkörer som vore det Rosenlundshallen. Här verkar taktfast applåderande inte vara lika stort. Vare sig på Bruce eller Regina hörde jag det och jag har på rak arm inget minne av att jag hört det på andra konserter.

Beror nu detta på att Sverige är mer kommunistiskt än USA och att vi därmed har närmare till det taktfasta. Möjligen är det så. Är det möjligen så att taktfasta applåder är vad socialdemokratin och folkhemmet har gett oss? En snabb googling visar att jag nog inte är helt fel på det. Den här artikeln ger mig visst stöd. Ett bevis för skopje-dannes förmåga att utifrån iakttagelser se större samband.

I övrigt kan nämnas att vi i fredags äntligen kom till en klubb där låtarna hade tydligt definierade början och slut. Att det dessutom var idel ädel indiehits gjorde inte saken sämre. Lite ont om folk var det dock. Dansgolv gör sig bäst i trängsel.

I veckan påbörjas besökssäsongen. En övervägande majoritet av de besökande talar med skorrande r. Två blivande besökade hävdar att de talar rikssvenska. Vilket ju varken Karin eller Simon gör. Vad de än säger på sin stockholmska respektive uppblandade eksjödialekt.

Slutligen måste noteras att Makedonien i veckan med glädje mottog rekommendationen i Kommissionens framstegsrapport att landet nu ska få ett startdatum för sina förhandlingar om medlemskap. Flera steg återstår förvisso - bland annat ett beslut från rådet. Sedan är det inte klart vilket datum som sätts. Eller hur lång tid förhandlingarna tar. Men makedonierna har väntat länge. Klart de blev glada. Dessutom har de ju förmånen att få leva i Skopje. Klart jag vill tillbaka.

Det här är skopje-danne, på väg att gå och lägga sig, i New York.