Uteliv, Politik, Sport

Har nu spenderat en månad i min nya hemstad och intrycken är naturligtvis många. Här kommer några observationer från främst senaste veckan.

Har varit på två intressanta fester. På den ena dansades det salsa, det är kanske inte mitt rätta element, åtminstone kändes det inte så. Men det var trevligt ändå. Igår var jag på en fantastisk bar där man för 10 dollar kunde få en manikyr/handmassage plus en drink. Ett erbjudande för bra för att missa tycker säkert somliga, men inte jag. Kul inredning var det dock, hade det inte varit för att jag ideligen slog huvudet i frisörutrustningen hade jag uppskattat den än mer. Vad jag uppskattade var däremot att de spelade Come on Eileen. Daniel, sin vana trogen, tappade all vett och sans och dansade några minuter innan han återgick till sitt socialt anpassade jag. Tycker också det var fantastiskt roligt att se flera par, bland annat ett där mannen hade en mycket snygg kostym på sig, bugga till last nite. Borde kanske lära mig bugga. Vilken tur att jag då bor ihop med en kille från Enköping, där buggkunskapen tydligen kommer med modersmjölken. Uppgifter gör även gällande att Moby sågs på samma bar.

Igår tog jag mig ut från stan, åkte tåg och hamnade i sovstaden Long Beach, som innovativt nog hade en lång strand. Fantastiskt fint, vatten, klarblå himmel, sandstrand och en fotboll. Livet lekte. På tal om lek och innovativ, passerade jag stationen Lynbrook. När vi ändå är inne på namn bör det nämnas att Bronx är uppkallad efter en man från Sävsjö som hette Bronke. När vi ändå är i Bronx, därifrån kommer en kille som heter Jerry Williams och som stod utanför dörren till Camilla, Lina och Sivs lägenhet. Jag blev livrädd, men det visade sig vara en bekant till Siv. Förresten Karin; did I tell you that I love you?

Idag har jag kramat ur det sista ur Skopje och nästan färdigställt den rapport som kommer att bli det enda beviset på min tid i den makedonska huvudstaden, förutom denna eminenta blogg då. På tal om Skopje kom jag att tänka på när jag och Sandra på väg hem i Skopje mötte en åsna på trottoaren. Det är avsaknaden av sådant som gör New York lite för simpelt, och kanske också är en indirekt orsak till att jag är mer ytlig här. Men här ska det bli allvarligt må ni tro.

Lyssnade nämligen idag till ett tal från en republikansk presidentkandidat som använde sig av argument jag hade svårt att förlika mig med. Några exempel: Det är inte staten som bygger landet, det är det folket. Så långt kan jag väl nöja mig med en eller annan invändning, men när han berättade att det var det familjälskande och gudsfruktande folket som byggde landet blev det en annan sak. Han klargjorde också att Mammans roll var den viktigaste i hela Amerika, hon ska ju ta hand om barnen och värna familjen. Det var viktigt att värna familjen, detta sker bland annat genom att se till att barn föds inom äktenskapet och att det finns en mamma och en pappa i hemmet. Gudrun Schymans snack om kärnfamiljens död har inte riktigt nått fram här. Dessutom förklarade han att en statligt ägd sjukvård kommer att leda till skatter, arbetslöshet, stagnerad ekonomi och förmodligen tredje världskriget och jordens undergång. Han förklarade också att välfärdsstaten är något man ska akta sig för, se hur det ser ut i Europa. Kulturskillnaderna tränger sig på, framför allt när man stannar inne verkar det som.

Det har dessutom varit slutspelsväder under veckan, vilket kanske inte är en uppenbart definierad term för alla läsare, men det är alltså sådant väder det brukar råda när hockeyn kommit en bit in i sitt slutspel och bandyns nästan är slut. Tyvärr verkar det ju så att VBK:s slutspel tar slut illa kvickt och hockeyslutspel är det inte säker det blir något alls. Alltså menar jag vårväder, då det luktar slutspel. Med det menar jag inte svett och omklädningsrum, utan vår.

Det här är Daniel Engström, för att demokraterna vinner valet och att VBK vinner på tisdag, i New York.

Talar till folket

Då jag uppenbarligen fyller år samma dag som Kim-Jong Il, tänkte jag likt den fantastiska golfspelare, kompositör och ledare i samband med min födelsedag låta min media släppa ett gratulationsbudskap. Lyder enligt följer:

” Daniel kommer att hantera sin fortsatta väg mot vuxenlivet galant, utan att ge upp det för Daniel typiska. Skulle fienden våga tända krigets eld kommer han att mobilisera hela sin kraftfulla stridspotential som byggts upp i virvlarna av revolutionen, krossa fienden och uppnå det historiska målet – livslång lycka.”

Annars har snön kommit till New York, snöröjningen är bättre än i Malmö (men fortfarande inte bra) och det snöklädda Central Park är nästan så fantastiskt som jag hade hoppats.

Firade min födelsedag med tårta, blommor, presidents club, japanmat och en fantastisk vinbar där de spelade regina spektor och annat bra på låg volym. Jag var så nöjd. En jättemysig bar som alltså spelade bra musik på ett sätt som möjliggjorde samtal. Mer sådant. En annan trevlig bar hade underbara tapeter, öppen spis och drinkar i kaffekoppar.

Det här är Daniel Engström, för att kvartsfinalerna ska lottas, i New York.

Bra konsert, dålig personal

När jag rapporterade från Skopje hade jag ofta någon slags tanke med det jag skrev. Kanske inte så att jag ville förändra världen, men jag hade tänkt på något, sedan gick jag hem och skrev det. Här fungerar det inte riktigt så. Jag misstänker att det beror på att jag tänker på så mycket, men också gör så mycket, att jag inte riktigt hinner tänka på ifall jag ska skriva något om det.

Var alltså på Jonathan Richmann konsert förra söndagen. Hade inte lyssnat särskilt mycket på honom, I was dancing in a lesbian bar hade jag hört flera gånger, men annars var det tunt om låtar jag kände igen. Detta gjorde absolut ingenting. Efter att hört ett absurt förband (smöriga spanjacker som enligt Martin påminde om Bröderna Olsen) fick jag avnjuta en konsert som till vissa delar påminde om Darren Heymankonserten på We&You för några år sedan. Det var visserligen musik, men jag glömde ganska ofta bort den och stod där och lyssnade till hans underbara berättelser som var så banala att det inte går annat än att älska dom. En konsert som absolut är uppe och nosar på en medalj när jag ska dela ut medaljerna för bästa konsert. Stor galakväll beräknas någon gång under 2007, plats är än så länge osäkert.

Har börjat hänga på YMCA. Det är faktiskt ganska kul.

Då och då när man är ute här, till exempel i fredags (hemska long island ice tea, ett ölglas med 4/5 sprit och 1/5 cola), finns det personer på toaletten vars enda uppgift är att slå på vattenkranen och ge dig pappershanddukar. För detta förväntas man betala. Jag vet att man ska ta seden dit man kommer. Men enligt mig så ingår det inte i någon slag tyst överenskommelse att jag när jag äntrar baren också går med på att betala en man för en tjänst jag aldrig bett honom utföra. Det är lite samma tänkt som med garderob (betala 80 kr för att få komma in på ett ställe borde de väl se till att man kan hänga sin jacka någonstans) och jag gillar det inte. Men klart, det får kanske ner arbetslösheten. Men det är minst lika Skopje som Skopje självt.

Ban-Ki-Moon, Pierre Schori, Matti Ahtisaari, några jag-mötte-lassie-poäng håvar jag in. Men inte som Anna direkt, Ross i vänner hälsade på henne.

Har också besökt Duane&Reads lite då och då. Detta är en affär som erbjuder sina kunder allt från läsk, via tandkräm och schampo, till medicin. Det finns flera sådana affärer, de finns överallt och har ungefär samma upplägg. Det är ju faktiskt underbart att inte behöva gå till ett apotek med begränsade öppettider bara för att man behöver en huvudvärkstablett. Tyvärr är det inte alltid lika bra som det låter. Då butiken just är en butik är personalens farmaceutiska kunskaper att jämföra med den hos en genomsnittlig ICA-anställd. Det innebär att flickan i kassa inte kan svara på vilken av tvålarna utan parfym som är bäst, eller att hon inte vet var tandkrämen finns. Det finns visserligen en disk för receptbelagd medicin, men inte ens där vet de vara acidophilus-tabletterna finns. Det finns absolut inget självändamål i ett apoteksmonopol, men jag vill kunnigt folk i mitt apotek. Det har jag tyvärr inte här.

Ytterligare en intressant vecka väntar, inte bara på det sätt jag beskriver här, eller för att den här frågan kanske tar en ytterligare tvist, utan för att jag ska spendera ytterligare en vecka på ett intressant jobb i världens huvudstad.

Det här är Daniel Engström, för kunniga apotekare, i New York.

Trash, inte skräp

Det finns så mycket att berätta, men så mycket handlar om mig, så lite om New York. Egentligen är kanske New York mer intressant än vad jag är och jag ska försöka blanda in lite New York i det jag skriver. Som att vi besökt en klubb som heter trash, eller att bussen är så mycket bättre än tunnelbanan och att det är alldeles för kallt.

Har avslutat min första vecka som UD-praktikant. Har sett mycket coolt, bland annat Ban-Ki-Moon och säkerhetsrådet inifrån. Har gjort ganska mycket coolt, som att sitta med på möte med ambassadören och lägga upp Sveriges strategier. Har firat Oscars 25årsdag i härliga gamla Williamsburg.

Eftersom att en av de instruktioner jag fick av min handledare var att lära känna andra praktikanter träffade jag en massa praktikanter i delegates lounge. Förutom att jag lyckades förolämpa belgarna lite (de är ju en blandning mellan Holland och Frankrike, tur att jag inte sa något om att de är en buffertzon), blev jag väldigt bra kompis med dem. Det var bra. Blev kompis med danskar också. Selvfölig.

Nåväl, vi såg olika delar av New York. En medelbra japansk restaurang där uppdelningen av notan gick OK, en vedervärdig typisk amerikansk bar med sedvanliga tv-skärmar som visar basket, football eller något annat. Det är ointressant, men alla fäster ögonen där istället för på varandra. Nåväl, de spelade alla fall blister in the sun, jag och martin dansade och blev ombedda att vara med på foto för att en tjej gillade våra moves. Vi fick blodad tand och tog en taxi till Trash, som ligger på vår gata. Tillsammans med två danskar ställde vi oss i kön och kom på att det där med kostym är ju ok, men när man står i kö till vad vi förmodade var en pop-klubb är det inte optimalt. Men in kom vi till slut. Fem låtar senare (bigmouth strikes again, common people, den där blur med boys och girls osv, samt två andra) beslutade vi oss för att springa hem och byta kläder. Vi kom tillbaka med mer ändamålsenlig klädsel och dansade natten igenom till musik vi kunde ha valt själva. De spelade this charming man två gånger, men inte come on Eileen. Då klubben tydligen äger rum varje fredag ska jag nog lyckads nöta ut dem innan våren är över. Populära var vi och hade inte högtalarna varit kassa hade natten varit fullständig, nu var den mest vår.

Annars laddar New York inför USA:s motsvarighet till SM-finalen i bandy, Super Bowl. Man måste komma ihåg att köpa sina kycklingvingar i tid. Fast vi köpte biljetter till Jonathan Richman-konsert istället. Går miste om amerikansk kultur för att se annan, typ. Bowery Ballroom, Trash, Knitting Factory. Det verkar finnas bra ställen, och det bästa är att de ligger i närheten. East Village är grymt.

Var lite besviken över att Oreo-cookies var så dyra, men vi köpte ändå och satte i oss en ansenlig mängd. Bussen är ofta lika snabb, plus att men ser saker. Så länge vi håller oss på östra sidan är den överlägsen.

Det här är Daniel Engström, för att Come on Eileen alltid ska spelas, i New York.