Adrenalinkick och Hybris

Tillbaka på 322 east 11th street. Känns som att komma hem. Lägenheten ut mot 11 gatan som jag och Martin delade våren 2007. Fortfarande badkaret i köket. Fortfarande iskallt och sova i långkalsonger. Med ett leende på läpparna.

Nu sitter jag som en av många i rad på Starbucks, där jag i morse stod bakom (vem jag tror var) Claudia Schiffer. Hon såg exakt ut som hon gör i Love Actually. Med mössa. Någon form av Vanilla Latte tror jag hon beställde.

Hade det inte varit för Claudia, hade dagens jag mötte Lassie definitivt varit att vore det inte för att han blivit anställd av Obama, hade jag idag fått träffa Robert Keohanes son, Nat. Men han är inte längre chef på EDF. Han är från och med i måndags Obamas klimat och energirådgivare. Bra val, om sonen är något som sin far.

Gårdagens möten i Washington gav en massa inblickar i hur amerikansk politik fungerar. Exemplet från Centre for American Progress där de berättar om en kongressledamot/senator som ingen brydde sig om, hon får ett seminarium på CAP "and now she's the toast of the town". Det är tankesmedjan som leds av John Pedesta som ledde Obamas transition team. Ganska bra möjligheter till påverkan, kan man tänka.

Ett annat möte med Senator Boxers office, on the Hill. Precis bredvid Kapitolium (som det tydligen heter på svenska). Väskan genom en scanning, och vips var vi inne i regeringsbyggnad. Enklare än samtliga dörrvakten i skyskrapor som vi passerat. Fyra våningar upp. Oansenligt. Men spännande. De ständiga processerna i amerikansk politik gör den så väl lämpat för tankesmedjor. Alla lagförslag som måste få stöd. Alla omröstningar som är oförutsägbara. Politik. Men inte nödvändigtvis effektiv sådan.

Den ungkommunist i mina gymansieklass som förklarade att det är roligare att säga nej har mer gemensamt med republikaner än hoppades. En president som älskar det rationella samtalet, den intellektuella debatten. Motdraget är såklart att se till att det inte blir någon debatt där rationella argument biter. Bara att säga nej. Möjligen drabbad av hybris trodde Obama kanske att han kunde vinna ändå. Det kunde han inte. Kanske är han för oerfaren trots allt.

Kan meddela att det finns ett underjordiskt tåg som tar staffers, senatorer med flera mellan de olika byggnaderna. Vi gick vilse (inte enbart med flit) och hamnade i souvenirbutiken. Snart kan man på Timmermansgatan 17 shotta i glas från senaten. Koppen hamnar på FORES. B10 är ju mer te än shots.

Jag har många gånger hävdat att åka taxi genom New York har ett egenvärde. Att åka taxi upp till the hill hade ännu mer ett egenvärde. Att sitta i en taxi, se Capitol torna upp sig, få säga att vi ska till Dirksen building, veta att det faktiskt är för ett möte. Som att vara på väg till säkerhetsrådet för att se Spirics reaktioner på ett tal jag varit med att ta fram.

Adrenalinkick och hybris. Som gör att jag till synes ogenerat skryter om allt jag är med om. Skenet bedrar.

Det här är Skopjedanne, med ett leende på läpparna, i East Village.

YOU WILL NEVER SEE OBAMA THE SAME WAY AGAIN

En utförligare och mer officiell beskrivning av vad som hänt under dagen kommer inom en förhoppningsvis inte allt för avlägsen framtid kunna läsas på fores.se.

Till dess kommer här några högst inofficiella funderingar från en bra dag. Alla vet ju att en bra dag börjar med en bra frukost. Det annars trevliga hotellet har en frukost som endast är marginellt bättre än den frukost på boendet jag senast hade i Washington. Men här kunde man åtminstone få en torr bagel istället för en torr fralla. Det fanns inte bara färgglada cheerios, utan även några sorts Bran Flakes. Men allt skulle ätas i frigolittallrikar. Jag skulle lyssnat på vis chef Martin Ådahl som föreslog frukost på stan. Det blir det imorgon. Kanske på Cafe West Wing, som jag gick förbi när jag letade tandborste i morse. Jag vaknade ju första gången redan klockan 03, men sedan sov jag några gånger ytterligare innan klockan blev sju.

Efter att ha spenderat dagen hos imponerande tankesmedjor (RFF med 60 år på nacken, 100 anställda och ett eget hus, Brookings som ju är något av tankesmedjornas moder, WRI som på uppdrag av UNEP sammanställer förslag hur revitalisera FN-förhandlingarna. Det roliga var att vi kände att vi hade en del att komma med, faktiskt.) promenerade vi Georgetown och hamnade på den kvällsöppna Barnes and Nobles. Roligt, men också något chockerande. För ungefär fyra år sedan var jag första gången i New York. Jag gick runt i bokaffärer och överallt kunde man se böcker om vilken urusel president George W Bush var, hur fel kriget i Irak var, samt en och annan bok om det moraliska förfallet.

Ikväll förundrades vi över den hur hyllorna med current affairs svämmade över av Obama- och etablissemangsfientlig litteratur. Det handlar om hur den liberala klassen är död, hur liberalerna förstör ditt liv i sju steg, hur Obama säljer ut den amerikanska politiken till miljöextremister och FN, samt hur man enligt Glen Beck argumenterar med/mot idioter. Den mest skrämmande boken är ändå denna http://www.amazon.com/Roots-Obamas-Rage-Dinesh-DSouza/dp/1596986255

För den som inte orkar klicka på länken förtäljer baksidan till "The Roots of Obamas rage" att alla som läst presidentens egna böcker att han drivs av att uppfylla sin fars drömmar. Vilket i stora drag innebär att USA drivs av en polygamisk, anitkolonial väst- och frihetshatare som inget hellre vill än att avsluta den amerikanska storhetseran. Det är inte utan att man undrar huruvida ett sådant fall snarare beror på något annat. Oavsett, rubriken för inlägget är taget från bokens omslag.

Det är fascinerande att det finns ett sådant förakt för etablissemanget. Det finns här och det finns hemma. Kanske är det än större här. Det är inte utan att man funderar över vad eliten gjort för fel. Och hur man ska komma till rätta med det. Det kan inte vara meningen att "I did not go to Yale" ska kunna vara en slogan för en person som vill sitta i kongressen.

Imorgon är det nya tag, med nya möten. Mötet med Senator Boxers staff står ut som mest intressant, tätt följt av Centre for American Progress.

Sedan blir det tågresa till New York och ett kärt återseende med 322 East 11th Street.

Det här är Skopjedanne, för att folk inte ska hata Obama för att de tror att han är muslim och USA-hatare, i Washington.

Äter ensam, äter snabbt.

Det är något med att resa ensam. Äta ensam. Det känns å ena sidan viktigt, vuxet och värdigt en ung man med ambitioner. Å andra sidan har jag inte fört ett ordentligt samtal under hela dagen. (Bortsett från samtalet med mannen på Heathrow som menade att jag inte anmält mig enligt ESTA. Det gick bra.). Jag kom ensam in på ett hotellrum med Abraham Lincoln på väggen (alla vet att det är roligare att bo två på hotell). Jetlaggad och hungrig gick jag till närmaste kinesrestaurang. Ensamheten tillsammans med de raska servitriserna gjorde att jag hann med en enklare trerätters på 30 minuter. Man äter fort när ingen sitter mitt emot.

Det är många i Washington som äter ensamma. Det var vad jag misstänkte. Misstanken bekräftades. Bortsett från den bleka och urgröpta gestalt som var jag illustrerades det bäst av mannen som kom in någon minut senare än jag. Han såg ut precis som jag föreställer mig en Washingtonman som äter middag ute och ensam. Han var lång, gänglig, slätrakad med en frisyr som måste hållas kort för att inte bli bångstyrig. Naturligtvis för stor svart kostym. Han åt ännu snabbare än jag. Kanske gick han också hem och skrev sitt första blogginlägg på nästan 13 månader.

I övrigt noteras att jag handlade på Wahlgreens (eller om det var CSV) utan att heller då tala med någon. Jag scannade in min Odwall Pomegranat Limeade och lyckades efter några försök betala med mitt nya handelsbankenkort.

Imorgon ska jag göra vad man ska göra i Washington. Leka politiker. Vi ska träffa RFF, Brookings, WRI. På torsdag väntar BlueGreenAlliance, Cato, Centre for American Progress och Migration Policy Institute. Martin har förvarnat att de riskerar vara dryga. Att Sverige inte anses vara särskilt viktigt. Det stämmer nog. Men det hindrar oss inte från att lära.

Kanske rapporterar jag lite från våra möten där.

Det här är Skopjedanne, för FORES, i Washington.