Monday, October 19, 2009

Stycket om det taktfasta klappandet är nog det av störst allmänintresse

Vandrade hem genom ett regnigt och kallt New York efter att återigen varit något lat på YMCA. Men jag åt alldeles för mycket av Trader Joes vodkasås timmarna innan. Det är alldeles för lätt att ge upp på ett löpband. Det var väldigt mycket höstsöndag. Det var vemod, regn, kyla och vackert. Jag ångrade att jag inte hade gjort så lång tid på löpbandet att jag blivit riktigt trött. För att även i benen känna som jag kände i huvudet. Att en söndag som denna var gjord för att spela fotboll.

Det var sådant väder det alltid är någon av de sista höstmatcherna. Gärna en b-lagsmatch mot Ekenässjön, som kommer med ett bra lag. Men vädret är sådant att det blir läge att kämpa ner dem. Det handlar om att springa, ligga tätt, glidtackla och leriga, nedkavlade strumpor. Om att kontra, få deras självutnämnda stjärna att blir grinig och att vara nöjd med 1-1, även om ribbskottet med några minuter kvar grämer. Allt som gör fotboll fantastiskt.

Men sådant är bara en dröm här och nu. Under veckan som gått har jag istället sett Regina Spektor på Radio City Music Hall. Vilket ju också är något att romantisera över. Det var en fantastiskt vacker lokal. Regina Spektor var fantastiskt vacker. Laughing with blev naturligtvis alldeles fantastiskt vacker där jag satt i en biostol med en plastmugg rött och en självlysande drinkpinne.

På konserter i Sverige slår det sällan fel. När artisten lämnat scenen och publiken vill höra ytterligare en låt. Då klappas det i takt. Nästa omedelbart övergår jublet från sista låten till ett taktfast klappande som vore det Stockholm Open. Ibland ackompanjeras det taktfasta klappandet av talkörer som vore det Rosenlundshallen. Här verkar taktfast applåderande inte vara lika stort. Vare sig på Bruce eller Regina hörde jag det och jag har på rak arm inget minne av att jag hört det på andra konserter.

Beror nu detta på att Sverige är mer kommunistiskt än USA och att vi därmed har närmare till det taktfasta. Möjligen är det så. Är det möjligen så att taktfasta applåder är vad socialdemokratin och folkhemmet har gett oss? En snabb googling visar att jag nog inte är helt fel på det. Den här artikeln ger mig visst stöd. Ett bevis för skopje-dannes förmåga att utifrån iakttagelser se större samband.

I övrigt kan nämnas att vi i fredags äntligen kom till en klubb där låtarna hade tydligt definierade början och slut. Att det dessutom var idel ädel indiehits gjorde inte saken sämre. Lite ont om folk var det dock. Dansgolv gör sig bäst i trängsel.

I veckan påbörjas besökssäsongen. En övervägande majoritet av de besökande talar med skorrande r. Två blivande besökade hävdar att de talar rikssvenska. Vilket ju varken Karin eller Simon gör. Vad de än säger på sin stockholmska respektive uppblandade eksjödialekt.

Slutligen måste noteras att Makedonien i veckan med glädje mottog rekommendationen i Kommissionens framstegsrapport att landet nu ska få ett startdatum för sina förhandlingar om medlemskap. Flera steg återstår förvisso - bland annat ett beslut från rådet. Sedan är det inte klart vilket datum som sätts. Eller hur lång tid förhandlingarna tar. Men makedonierna har väntat länge. Klart de blev glada. Dessutom har de ju förmånen att få leva i Skopje. Klart jag vill tillbaka.

Det här är skopje-danne, på väg att gå och lägga sig, i New York.

Saturday, October 10, 2009

working on a dream - och en dröm som krossades

Nyss hemkommen från Nevada Smiths och Sveriges förlust mot Danmark konstaterades följande i all hast:
- Zlatan Ibrahimovic var helt briljant. Jag kan inte på rak arm komma på någon annan som skulle klara av att ta emot och göra något vettigt av över 50 procent av dessa långbollar som Olof Mellberg och Safari slängde iväg.
- Henrik Larsson var allt annat än briljant.
- Det var en typisk match där det, faktiskt, kunde slutat hur som helst (upp till 3-3, där går nog gränsen). Sverige spelade inte sämre än vad de gjort i många andra matcher av liknande karaktär. Då har de fått med sig resultatet de behövde. Det fick de inte idag. Kanske har Sverige vunnit sin beskärda del av matcher som kan sluta hur som helst och där inget lag på riktigt är bra.
- Sverige hade idag ingen spelare som byggde sitt spel på fart. Det var mitt bestående intryck av matchen mot Ungern hösten 2008. Det var mitt bestående intryck idag. Zlatan är snabb, men bygger inte sitt spel på fart. Rasmus Elm och Samuel Holmén var i allt väsentligt dåliga. Sebastian Larsson inte mycket bättre.
- Lars Lagerbäck är enligt siffrorna Sveriges bästa kvalförbundskapten någonsin. Även om vi bara räknar de tre kval han själv lett laget har han ett bra facit. Två lyckade kval av tre är inte dåligt. Det ska dock noteras att efter det att Tommy Söderberg lämnade har Sverige haft en nedåtgående kurva. Under Söderberg var kurvan ständigt stigande. Under hans ledning var Sverige två ramträffar och varsin dålig straff från Zlatan och Mellberg från att göra total succé. Kontentan är att Roland Andersson inte ska ta över efter Lagerbäck. Jag skulle idag istället lägga min röst Erik Hamrén. Eller möjligen Hasse Backe.

Detta sagt om Sverige. Nu över till USA.

I veckorna är det mycket lite som påminner mig om USA. Långa arbetsdagar i mörka konferensmöten och kontor med ämnen som yttre rymden, Kosovo och atomstrålning. På helgerna har jag emellertid börjat jobba på en dröm - att se vad som är den amerikanska drömmen. Jag tror inte jag lever den. Men jag har mött många som tror på den och håller den högt.

Förra helgen åkte vi husbil till Kittatinny camping i Catskills. Vi åkte genom amerikansk landsbygd, åt på ett köpcenter mitt i ingenstans där Pizza Hut, Burger King, Quiznos, Starbucks och Dunkin Donuts fanns samlade inom 100 kvadratmeter. Vi frågade om vägen vid en motelrockabillybar där soundtracket passade som handen i handsken. Vi satt vi en lägereld, grillade hamburgare och marshmallows, och tittade på våra trevliga grannar som gick förbi. Vi åkte gummiflotte i Delaware River och vi besökte Bethel, där Woodstock-festivalen faktiskt gick av stapeln. Vi besökte skördefest med pumpor, spexigt liveband och getosttvål. Vi besökte ett fantastiskt museum där historien om festivalen varvades med amerikansk 60-talshistoria. Amerikansk sextiotalshistoria är något av det mer spännande man kan läsa, inbillar jag mig. Det var kubakris och Kennedymord, månfärder och Martin Luther King, Vietnamkrig och nytt Kenndymord. Det var Beatles och Like a Rolling Stone.

Och när sextiotalet blev 70-talet flyttade Bruce Springsteen tillbaka till Asbury Park i New Jersey. Han skickade en hälsning därifrån 1973. Igår stod han inför 60-70 ooo människor på Giants Stadium scen. Stadium var fantastisk. Skulle gärna sett Roberto Baggio göra Italiens båda mål i 1994 års semifinal mot Bulgarien på denna arena (Stoitchkov rullade in en straff för Bulgarien vill jag minnas). Nu såg jag det i tv-soffan i Vetlanda, strax innan midnatt och Pappa kom hem efter att ha jobbat över.

Igår var jag dock på plats. Det var en amerikansk folkfest. Det var inte tillstymmelse till svensk medvetenhet. Det var 70000 människor som ville se sin hjälte och ha kul. Och kul var det. Kanske mer kul än bra. Men han körde Born in the USA som tidigt. Han gjorde en ganska tam version av Born to Run, en bra version av Hungry Heart och han avslutade mer Jersey Girl i röken från fyrverkerier. Han var så mycket man. Han var ett med gitarren. Han hade nog roligast av alla. Jag kommer nog aldrig se honom live igen.

Det finns ingen mening. Vad gäller arenaspelningar har jag nog sett det mäktigaste. Han kommer nog inte spela på en mindre klubb. För det kunde kanske vara kul. Det blev också uppenbart för mig hur många som inspirerats av honom. Tidigare har jag läst att det varit så. Nu vet jag det.

Mitt i allt kom jag och tänka på hur Mona Sahlin egentligen ser ut på en Springsteen-spelning. Jag tänker mig stora rörelser när hon klappar i takt. Kanske jeans med hög midja och något längtande i ögonen. I vilket fall är det mer tilltalande än att tänka sig Fredrik Reinfeldt på en Da Buzz-spelning.

Nåväl, working on a dream var det. Barack Obama får väl sägas jobba på en dröm. Han tilldelades fredspriset för att han faktiskt vågar gå utanför uppfattade politiska realiteter och nämna att han har en vision om en bättre värld. Jag är fortfarande kluven. Argumenten för och emot lyder som följer:
- Han har faktiskt förändrat stämningen i stora delar av världen. Det borde innebära att det blir lättare att uppnå slutmålet om världsfred. Det finns många som gör mycket för fred på lokalt och regionalt plan. Nu är det världens mäktigaste man som talar om fred - det betyder mer för fler. För att göra en komplett utilitaristisk analys krävs att man bedömer vad som är bäst - några som får mycket fred eller många som får lite. Dessutom faller den ju på att vi inte vet vad resultatet blir.
- Vilket naturligtvis är motargumentet. He has done the talk but can he play the hockey, som man säger.

Oavsett vad är priset ett bevis för det talade ordets makt.


Det här är Skopje-danne, förvandlad till åsiktsmaskin, från East Village.