Friday, December 15, 2006

Skopje-Vetlanda-New York

Resor brukar ju för min del bjuda på mer eller mindre dramatik, så också denna gång. Det började redan när jag lämnade Skopje, eller två dagar innan, då en dam kommer utspringande från Suiss Airs kontor där jag gick förbi för att köpa en sista Burek med spenat och feta. Hon får tag i mig och förklarar att det planet jag ska flyga hem med är inställt och att jag måste ta ett annat. Det gick ju alldeles utmärkt.

Väl hemma på svensk mark skulle jag möta upp med Britta, tyvärr hoppade jag av en station för tidigt. Vad som var ännu mera synd var att det gjorde inte min plånbok. Som tur var hoppade den av vid Cityterminalen och stannade där tills jag morgonen efter kunde återse den under lättsamma former. Sedan bar det av till Vetlanda där vårt kycklingula VBK körde över de gamla antagonisterna Boltic och jag dagen innan färden till Amerika uppmärksammades på att mitt Visakort slutat fungera. Nåväl, även om de amerikanska kortmaskinerna verkar hantera min sargade magnetremsa bättre än många svenska är ett nytt på väg och det faktum att min biljett fanns på kortet gjorde ingenting när jag checkade in (precis efter Bapupa, bara en sådan sak).

Omställningen från Skopje till New York kan tyckas vara gigantisk, men Skopje-danne finner sig i det mesta och de förfallna husen med klotter på fasaderna finns ju även här. Dock har de lite mer charm och i Williamsburg finns otroliga möjligheter för Jesper att ta bilderna till uppföljaren till Hello Sunshine. Speciellt om de rykten som florerar att nästa album ska bli lite mer ruffigt stämmer.

Än så länge har det kapitlet varit relativt egocentrerat, och så kommer det att fortsätta, även om lite mer New York kommer blandas in. USA har nu tillgång till mina fingeravtryck, men jag är på plats i älskade Karins lägenhet och bråkar med den internetuppkoppling som gäckat oss båda förr.

Har gjort en del typiska New York grejer, dvs försökt vara så cool som möjligt. Har mest slutat med dåligt samvete. Har träffat en kille som presenterat sig som kändis-martin. Han tog med oss på klubb, där vi kom in gratis och fick gratis dricka hela kvällen och även om gratis är gott lämnar det en bitter eftersmak när kvinnor iförda bikini dansar på podium var tionde minut och jag är del av det som vi ju alla föraktar, några betalar mer för att andra ska få gratis. Marx goes New York by night.

Nästa konstiga klubb är så hemlig så knappt vet om jag vågar skriva om den, men detta är ju tryckfrihetens och krigs-tvs förlovade land, så jag gör det ändå. Sara ringde ett nummer, vi fick en adress. Klubben är inte skyltad, tyvärr behövde man inte knacka tre ggr och ge något svar på varför Elbe frös tidigt i år, och vi gick in i en liten lokal med strikta regler där män inte fick tilltala okända kvinnor om kvinnan inte bett om det, där man inte fick tala för högt och där servitrisen var den svalaste, snyggaste och läskigaste jag sett. Blandingen mellan töntigt och coolt var extrem och nu har jag numret. Alla fall fram till det att de byter, igen.

Finns väldigt mycket höga hus, många ställen att slänga pengar på och jättegod chai-latte på Starbucks, som finns överallt. Har besökt min framtida praktikplats, de verkar glada att se mig och en av dem som tillsatte mig hade som ice-breaker ”så du skriver på svenska fans”.

Det är Daniel Engström, på flykt från det grå Skopje, i New York.