Tromboner och Trumpeter

Frekvensen på mina inlägg här häpnadsväckande låg. Det förklaras delvis med att jag har en del annat att stå i, men också av en viss lathet som smugit sig på. Osäker på varifrån den härstammar, men redan Alf, min samhällslärare på gymnasiet sa ju till mig att han misstänkte att jag var lite lat.

Sebastian (välkommen förresten) undrade om New York är bättre än Skopje. Jag hade ett tag ambitionen att göra en komparativ studie, men jag nöjer mig med ett kortare svar enligt följande:

Ja, New York är bättre än Skopje. Jag längtar inte hem. Kan inte komma på något som var bättre i Skopje, mer än priserna, boendet och eventuellt vädret. Däremot var det en utmaning, New York är för enkelt. Överraskningarna är kanske fler här, men mindre. Har ännu inte mött en åsna på trottoaren när jag går hem efter en utekväll. Annars är allt bättre här. Blir ännu bättre på måndag, då kommer Karin, hon kom aldrig till Skopje (ingen annan heller för den delen). Sedan är jag ledig på tisdag för att kunna vifta med röda fanor, lär bli ett exotiskt inslag.

På tal om utekväll missade jag tydligen en trevlig sådan igår, Österrike ställde till med gratisfest i takvåning, men de ideliga väderomslagen och avslutningen av nedrustningskomissionen (som Ryssland kopplade till händelserna i Estland, läs här) iförd regnblöta strumpor hade fått mig lite hängig och då jag inte tog den andra GT:n i Delegates Lounge var det då enda rätta att gå hem. Något jag idag ångrar, men det är ju som Niklas Jonsson sa efter att han nästan kört ifrån Björn Dählie med de nödvändiga 30 sekunderna vid Nagnos femmil – det är lätt att säga efteråt att jag kunde ryckt 200 meter tidigare, men just då efter 49 km var jag ganska trött.

Satt i Tompkins Park och läste idag, våren är verkligen här (även om sommaren var här samtidigt som Jenny, kom tillbaka med sommaren snälla) och New Yorks parker bjuder alltid på underhållning. Bortsett från obscent tjocka barn, überhippa hipsters och gamla tanter bjöd parken också på blåsorkester. Fantastiskt, Come on Eileen, Reconsider me Baby, Kom igen Lena och Oscar Widerberg. Blås är bra och den som har tips är välkommen att dela med sig.

Lars Leijonborg kommer nu endast att ägna sig åt att sitta på tavlan i säkerhetsrådet.

Man flaggar på halv stång väldigt länge i det här landet. Fortfarande vajar flaggan på skolgården som ett tecken på Virginia Tech, som amerikansk media med sedvanligt gott omdöme följde upp.

På tal om gott omdöme kan man fråga hur det stod till med det när vi beslutade oss för att förra helgen besöka en karaoke-bar, men glädjen över att få sjunga First of the Gang to Die inför oförstående tyskar överskuggade det mesta.

Tragiskt att Martin inte gick på Österrikefesten, han hade kunnat joddla med Siv.

Det här är Daniel Engström, iförd kostym, i New York.

Let´s go Rangers

Efter en utsvävning som hade föga med New York att göra kommer här en redogörelse för händelserna på marken i det stora äpplet.

Senaste veckorna har präglats av mycket jobb, löpband, längtan efter våren och Karin samt ganska mycket hockey. Har blivit väldigt intresserad av Rangers och deras jakt på slutspelet. Intresset fick sig en ytterligare skjuts av förra helgens besök i Madison Square Garden, en arena som väl egentligen bara ligger bakom Wembley i lyskraft (även om arenor som Anfield, Camp Nou, Tjustkulle och San Siro ej skall glömmas bort).

Efter ett besök tillsammans med Martin och Galen på the Frick Collection begav jag mig utan egentlig förhoppning om att få biljett till Rangers match mot Toronto allena till MSG. Väl där ringlade sig köerna långa för att få tag i eventuellt överblivna biljetter. Något slokörat ställde jag mig sist i kön och misstänkte att jag nog inte skulle komma närmare Mats Sundin än minnet från GIF:s omklädningsrum 91 (lång historia, men i korthet åkte en massa hockeyspelare runt och spelade fotbollsmatcher för att samla pengar till barncancerfonden. När de mötte Hvetlanda GIF spelade jag för match och fick vara med i deras omklädningsrum. Stort). Dock visade sig detta vara en bra dag och fram klev en något korpulent ängel iförd rangerströja och frågar om jag vill ha hans kompis biljett. Han kunde inte gå. Jag svarade ja och vips hade jag fått en ny kompis, en bra plats och köpt en hamburgare och cola för otäckt mycket pengar.

Efter första perioden var ställningen 2-2 och Michael Nylander (som min nye kompis trodde var tjeck) hade bjudit på ett fantastiskt solomål. I den andra perioden visade sig målvakterna vara avgörande. Medan Maple Leafs målvakt schabblade in puck efter puck visade sig Henrik Lundqvist vara precis så bra och omtyckt man hört talas om. Publiken skek Hen-rik Hen-rik och när 60 minuter hade gått var ställningen 7-2 till Rangers. Mycket roligt.

Nu kommer givetvis den obligatoriska utläggningen om hur dålig stämningen på NHL-matcher är. Folk går dit för att äta popcorn och dricka blaskig öl och skriker bara på beställning. Till viss del stämmer det. Men det fanns också ett engagemang som visserligen skiljde sig från det svenska men som ändå var äkta. De jublade visserligen på beställning och skrek inte på varje domslut eller icingpuck. Men frågan är ju hur stort engagemanget för matchen i sig är bland de svenskar som självupptaget står i klacken och sjunger ramsor och är så övertygade om sin egen förträfflighet att sången ses som ett mål snarare än ett medel. På tal om svenskar fanns det många på plats, mina favoriter var gänget som i biljettkön började skrika ”Hata Modo klapp-klapp-klapp”. Är det hockey så är det.

En spännande vecka väntar; den av hela världen med entusiasm framemotsedda nedrustningskommissionen tar sin början, paret Benderson/Engström skall med öppna armar ta emot paret Thörnkvist/Berggren och våren måste komma. Allt annat vore en skam. Dessutom börjar ju slutspelet. Atlanta kan bli en svår nöt, men Rangers har varit riktigt heta på senare tid. Fast egentligen håller jag ju på Vancouver. Hur är det nu med skiftande av lojalitet, Rosenau skrev väl något om det.

Har också köpt två nya slipsar och ett par nya skor. Billigt och bra. Martin köpte även han nya slipsar och om bara längden visar sig vara okej vinner han nog. Det var en väldigt snygg slips han hittade medan jag satt på ett mysigt café, läste Jespers uppsats och blev lite orkanennostalgisk.

Det här är Daniel Engström, för radiosporten, i Madison Square Guarden.

Inte alls New York, men jag tyckte det var roligt

Jag var för ett tag sedan på en Jonathan Richman-konsert. Jag tyckte den var bra och menade att den skull med på min topp-fem-lista. Jag utlovade en gala-kväll med prisutdelning. Idag är jag nog så långt borta från galakväll man kan komma. Galen är på besök, men jag känner mig inte helt hundra, vill bara sova. Spenderade lördagskvällen med lite hockey på tv, nacho-chips och titta lite DN-recensioner. Nånstans kom jag in på Tomas Andersson Wij, kom att tänka på konserten med honom på mejeriet våren 2004. Den måste också med på en lista. Jag får väl helt enkelt göra den där listan, mest för egen del (för er som inte förstått det här ännu är ju bloggen enbart ett uttryck för min egocentrism).

Jag skriver listan kronologiskt, som jag minns dom, kanske kommer det en ranking efteråt, men jag tror inte det.

Håkan Hellström, hösten 2000, källaren i Växjö Konserthus.
Jag lyssnade knappt på musik men använde Travis-skivan med ”Why does it always rain on me” som en del av min något sjuka uppladdning till Djurgårdens hockeyslutspel. Sommaren på 99:an jour hade fått mig att tycka om "Känn ingen sorg för mig Göteborg" och jag köpte skivan. Kim och Hanna skulle till Växjö och jag följde med. Det var min första egentliga konsert om vi bortser från stadsfestivalkonserter med jag vet inte riktigt vilka. Vi köade väldigt länge, Håkan gick förbi kön och hälsade på Kim och Hanna hade glömt ID i Vetlanda. Hon fick inte komma in. Jag och Kim ställde oss längst fram, hörde fågelkvittret och sedan vidtog 35 minuters extas. Jag befann mig i något slags chocktillstånd över hur kul jag tyckte det var, han spelade inte ”nu kan du få mig så lätt” vilken var min dåvarande favoritlåt och jag hade öronsus hela helgen men allt var perfekt. Jag körde upprymd bilen hem och regnet slog mot rutan och jag kan inte höra skivan utan att tänka regn mot rutan. Tänker också på sista (och enda, vi tyckte aldrig om varandra) klassfesten på gymnasiet. Jag, Kim och Hanna avslutade kvällen med en långpromenad och att ställa en pappgubbe utanför Alfs dörr, men det är faktiskt en helt annan historia.

Lucksmiths, hösten 2003, UFO, Malmö
Vi var på så mycket konserter, vi fikade så mycket och allt var på väg att bli som jag ville. En avslagen lördag när jag började förstå vad en höst i Malmö skulle innebära tog Kongo med mig på konsert med dessa australiensare jag aldrig hört talas om. Hade inga förväntningar, knappt ens förhoppningar men efter första låten var jag såld. Varje låt blev en berättelse. Genom fönstret såg jag Pop-Martin som inte kom in men som inte gav upp så enkelt. Och visst vinkade sångaren till honom, jag tror det.

Tomas Andersson Wij, våren 2004, Mejeriet Lund
Karin såg annonsen av en slump. En del av min något långsamma förförelseprocess hade varit att introducera honom för Karin och när han signerade skivor på folk&rock och sjöng att ”du kom från mars, jag kom från fruängen” fick jag klart för mig att vi faktiskt var ihop. Några månader senare stod bord uppställda uppställade framför scen, två stolar vid varje bord. Vid en del satt ensamma unga män. Ljusen var tända och TAW slängde med huvudet, höll fantastiskt mellansnack och jag kände någon slags samhörighet med honom. Kanske var det referenserna till missionshusen.

The Essex Green, Sommaren 2004, Teaterscenen Hultsfred
Efter att Zlatan klackat in 1-1 och innan jag stod och väntade på att åka hem och tyckte att Morrissey var lite som att se Lazio (bra, men större när jag tänker på det än när jag var där) spelade Essex Green inomhus. Det var trångt, Sacha var så söt som jag mindes henne och "Julia" var så bra som jag hoppades.

Darren Heyman, sommaren 2004, We&You, Bulltofta.
Pop-martin anordnade festival, jag och Henrik åkte bil alldeles för fort och invigde min lägenhet på Döbelnsgatan. Henrik hade ännu inte hunnit tillbe Jesper när den då för mig okände Darren Heyman äntrade scenen. Det var sommarkväll och stjärnklart och än en gång var varje låt var en berättelse. ”I love you so much but the language lets me down” plus en strof till jag inte minns nu stannade kvar hela sommaren. Jag var överraskad, glad och bakfull hela vägen hem till Vetlanda.

Lars Winnerbäck, hösten 2004, Cloetta Center, Linköping
Nyblivna SM-final arenan skulle invigas, jag och Karin skulle fira att det var ett år sedan vi sågs första gången och entrén var prydd med en banderoll med texten ”Det är visst nån som är tillbaka”. Det var någonstans här alla Winnerbäcks konserter blivit hit-kavalkader, började gå på repeat och hockeyramsorna blev obligatoriska men Lasse hade på sig kostym, Torsten Flinck läste dikt och alla var så glada. När sedan Thåström kom upp på scen och gjorde nationalteaterns dylan-cover ”Bara om min älskade väntar” var kvällen gjord. Ett bevis på att man ska sluta när man är på topp, allt efteråt har bara blivit avslaget, repetitivt och tråkigt (nu snackar vi om Winnerbäck, inte om mig eller Thåström).

Belle´n Sebastian, Våren 2006, KB, Malmö
C-uppsatsen och praktikansökningar tog hela våren, men Kim och Emil kom ner. Vi såg Liverpool vinna FA-cupen på Sir Tobys och svepte några snabba Hoegaarden i en lägenhet som var fylld med tvätt på tork. Förfesten hos Martin blev jättekort, vi missade förbandet och tjejerna framför oss visade ingen förståelse alls när det påpekades att sitter de på borden blir det svårt att se någonting överhuvudtaget. Konserten var lika bra som jag hoppades och hade inte mina förväntningar varit så högt ställda tror jag det hade varit den bästa någonsin. Dessutom hade vi en grym en danskväll på KB och Emil avslutade kvällen med att trängas med Kim på en jätteliten madrass, men innan dess hade han ätit två kebabs. Det var väl här som vi förstod att en folkabussturné genom Östeuropa vore en bra idé, även om idén inte kläcktes förrän några månader senare på Karlbergs balkong.

Jonathan Richmann, Hösten 2007, Knitting Factory, New York
Se “Bra konsert, dålig personal” 2007-02-12