Tromboner och Trumpeter

Frekvensen på mina inlägg här häpnadsväckande låg. Det förklaras delvis med att jag har en del annat att stå i, men också av en viss lathet som smugit sig på. Osäker på varifrån den härstammar, men redan Alf, min samhällslärare på gymnasiet sa ju till mig att han misstänkte att jag var lite lat.

Sebastian (välkommen förresten) undrade om New York är bättre än Skopje. Jag hade ett tag ambitionen att göra en komparativ studie, men jag nöjer mig med ett kortare svar enligt följande:

Ja, New York är bättre än Skopje. Jag längtar inte hem. Kan inte komma på något som var bättre i Skopje, mer än priserna, boendet och eventuellt vädret. Däremot var det en utmaning, New York är för enkelt. Överraskningarna är kanske fler här, men mindre. Har ännu inte mött en åsna på trottoaren när jag går hem efter en utekväll. Annars är allt bättre här. Blir ännu bättre på måndag, då kommer Karin, hon kom aldrig till Skopje (ingen annan heller för den delen). Sedan är jag ledig på tisdag för att kunna vifta med röda fanor, lär bli ett exotiskt inslag.

På tal om utekväll missade jag tydligen en trevlig sådan igår, Österrike ställde till med gratisfest i takvåning, men de ideliga väderomslagen och avslutningen av nedrustningskomissionen (som Ryssland kopplade till händelserna i Estland, läs här) iförd regnblöta strumpor hade fått mig lite hängig och då jag inte tog den andra GT:n i Delegates Lounge var det då enda rätta att gå hem. Något jag idag ångrar, men det är ju som Niklas Jonsson sa efter att han nästan kört ifrån Björn Dählie med de nödvändiga 30 sekunderna vid Nagnos femmil – det är lätt att säga efteråt att jag kunde ryckt 200 meter tidigare, men just då efter 49 km var jag ganska trött.

Satt i Tompkins Park och läste idag, våren är verkligen här (även om sommaren var här samtidigt som Jenny, kom tillbaka med sommaren snälla) och New Yorks parker bjuder alltid på underhållning. Bortsett från obscent tjocka barn, überhippa hipsters och gamla tanter bjöd parken också på blåsorkester. Fantastiskt, Come on Eileen, Reconsider me Baby, Kom igen Lena och Oscar Widerberg. Blås är bra och den som har tips är välkommen att dela med sig.

Lars Leijonborg kommer nu endast att ägna sig åt att sitta på tavlan i säkerhetsrådet.

Man flaggar på halv stång väldigt länge i det här landet. Fortfarande vajar flaggan på skolgården som ett tecken på Virginia Tech, som amerikansk media med sedvanligt gott omdöme följde upp.

På tal om gott omdöme kan man fråga hur det stod till med det när vi beslutade oss för att förra helgen besöka en karaoke-bar, men glädjen över att få sjunga First of the Gang to Die inför oförstående tyskar överskuggade det mesta.

Tragiskt att Martin inte gick på Österrikefesten, han hade kunnat joddla med Siv.

Det här är Daniel Engström, iförd kostym, i New York.