Trash, inte skräp

Det finns så mycket att berätta, men så mycket handlar om mig, så lite om New York. Egentligen är kanske New York mer intressant än vad jag är och jag ska försöka blanda in lite New York i det jag skriver. Som att vi besökt en klubb som heter trash, eller att bussen är så mycket bättre än tunnelbanan och att det är alldeles för kallt.

Har avslutat min första vecka som UD-praktikant. Har sett mycket coolt, bland annat Ban-Ki-Moon och säkerhetsrådet inifrån. Har gjort ganska mycket coolt, som att sitta med på möte med ambassadören och lägga upp Sveriges strategier. Har firat Oscars 25årsdag i härliga gamla Williamsburg.

Eftersom att en av de instruktioner jag fick av min handledare var att lära känna andra praktikanter träffade jag en massa praktikanter i delegates lounge. Förutom att jag lyckades förolämpa belgarna lite (de är ju en blandning mellan Holland och Frankrike, tur att jag inte sa något om att de är en buffertzon), blev jag väldigt bra kompis med dem. Det var bra. Blev kompis med danskar också. Selvfölig.

Nåväl, vi såg olika delar av New York. En medelbra japansk restaurang där uppdelningen av notan gick OK, en vedervärdig typisk amerikansk bar med sedvanliga tv-skärmar som visar basket, football eller något annat. Det är ointressant, men alla fäster ögonen där istället för på varandra. Nåväl, de spelade alla fall blister in the sun, jag och martin dansade och blev ombedda att vara med på foto för att en tjej gillade våra moves. Vi fick blodad tand och tog en taxi till Trash, som ligger på vår gata. Tillsammans med två danskar ställde vi oss i kön och kom på att det där med kostym är ju ok, men när man står i kö till vad vi förmodade var en pop-klubb är det inte optimalt. Men in kom vi till slut. Fem låtar senare (bigmouth strikes again, common people, den där blur med boys och girls osv, samt två andra) beslutade vi oss för att springa hem och byta kläder. Vi kom tillbaka med mer ändamålsenlig klädsel och dansade natten igenom till musik vi kunde ha valt själva. De spelade this charming man två gånger, men inte come on Eileen. Då klubben tydligen äger rum varje fredag ska jag nog lyckads nöta ut dem innan våren är över. Populära var vi och hade inte högtalarna varit kassa hade natten varit fullständig, nu var den mest vår.

Annars laddar New York inför USA:s motsvarighet till SM-finalen i bandy, Super Bowl. Man måste komma ihåg att köpa sina kycklingvingar i tid. Fast vi köpte biljetter till Jonathan Richman-konsert istället. Går miste om amerikansk kultur för att se annan, typ. Bowery Ballroom, Trash, Knitting Factory. Det verkar finnas bra ställen, och det bästa är att de ligger i närheten. East Village är grymt.

Var lite besviken över att Oreo-cookies var så dyra, men vi köpte ändå och satte i oss en ansenlig mängd. Bussen är ofta lika snabb, plus att men ser saker. Så länge vi håller oss på östra sidan är den överlägsen.

Det här är Daniel Engström, för att Come on Eileen alltid ska spelas, i New York.