Sakta gå hem genom stan (rough version)

Det finns ett otal låtar om hur vackert det är att gå hem genom stan på kvällen. Ibland kan det eventuellt vara lite vemodigt för man måste gå ensam. Att gå hem genom Skopje en tisdagskväll är mer än vemodigt, det är otroligt sorgligt och frustrerande. Och den här gången har ensamhet en ganska liten roll i det hela.

Efter att lämnat av Sandra i huset som enbart är byggt för att stapla människor efter jordbävningen 63 och som inte sett en målarpensel sedan Tito dog gick jag Makedonija-gatan fram mot torget med samma namn. Antar att de flesta gågator är ganska öde en tisdag lite innan midnatt, så även i Skopje. Förutom de enstaka människorna på väg hem befolkas gatan främst av ett gäng barn, med största sannolikhet romer och i åldern 7-8. När de inte tigger pengar av förbipasserande hjular de, står på händerna och försöker reta upp en av Skopjes hundratals herrelösa hundar som ylar nätterna i ända. Ingen bemödar sig ens med att möta dessa barn med en blick.

Kanske är det de som bor i korsningen jag passerar varje dag på vägen hem, eller så bor de någon helt annanstans, men säkert under samma omständigheter. Går över det ganska öde torget, ser över floden, men ser ingenting mer än det femstjärniga hotellet vid stenbron. Samt konturerna av det anskrämligt fula operahuset som jag fram till idag trodde var en träningshall för jugoslaviska tyngdlyftare och brottare. Mer än så syns inte, för på andra sidan existerar inte gatubelysning.

Jag snubblar vidare, och det beror endast på att trottoarerna inte restaurerats på säker 30 år. Det finns hål över allt, och det finns bilar parkerade över allt. Går förbi sopcontainrarna utanför mitt hus och skrämmer, som alla andra kvällar, katterna som bor där. Den här gången slapp jag alla fall titta på när pappan i romfamiljen i korsningen letar efter mat eller något att sälja.

Känns bra att ha varit i det anskrämligt fula operahuset, ätit och druckit gratis, oroat mig för huruvida kostymbyxorna är lite för stora och om ambassadören kommer att hälsa på mig. Lyssnat till en fantastisk stråkorkester som bland annat framförde stycket som spelas i reklamen för Grumme tvättsåpa. Jag har ju ändå kämpat för att komma hit.

Det här är Daniel Engström, för att Monica Zetterlund i sin himmel om några år kan sjunga om hur skönt det är att sakta gå hem genom stan, i Skopje