Skopje: Slutsatser

Allting har en ände, korven den har två. Ostkakan har ingen, men den går åt ändå.

Var någonstans Skopje passar in där vet jag inte. Men min vistelse i Makedoniens huvudstad är i det närmaste slut. En slutsats är därför på sin plats. Jag kan inte lova att den kommer vara sammanhängande, men den kommer vara ärlig.

Ett gäng förhastade slutsatser har jag naturligtvis hunnit dra. Den senaste drog jag vid den avskedsmiddag, arrangerad av Analytica, som jag är nyss hemkommen ifrån. Makedonier (nåväl, de är ju turkar och albaner och gud vet vad, men makedonskt pass alla fall) äter snabbt. När min fyra vänner hade avslutat sina pizzor var jag halvvägs in på min inte särskilt smaskiga carbonara. Nu har jag dessutom ont i magen, förmodligen ett resultat av det egentligen bara var ost.

Makedonier är vänliga. Trots detta vill de köra över varje människa som går ut på ett övergångsställe. De gillar kött, Deftas gör den bästa kebaben. Ballader från tidigt 90-tal är stort, folk gillar Roxette på allvar och alla klubbar med någon status har ett coverband som spelar bra låtar. Exempel på bra låtar jag hört taffliga versioner av är: Lust for life, last nite, boys don´n cry, Friday I´m in love, Wonderwall. Dessutom har jag hört en reggaeversion av Knockin on heavens door, det har jag aldrig gjort förut.

Makedonier talar överlag inte särskilt bra engelska, men pratar gärna makedonska med utlänningar. Man måste ha ett gott öga till betong för att gilla Skopje.

Jag har väldigt många gånger mått lite dåligt över hur fult det är. Fast bara fram till det att ett rombarn med ruttna tänder kommer fram och tigger pengar, då finns det annat att må dåligt över. Eller bli irriterad på. Korset som syns över hela Skopje kostade 20 miljoner att bygga, några miljoner om året att underhålla. Visst är landmärke viktiga, men det är ganska viktigt att försöka göra något åt den 40-procentiga arbetslösheten också, kan man tycka.

Det har varit en ovärderlig erfarenhet. Det är en klyscha, men inte desto mindre sant för det. Jag var livrädd för att komma hit, jag var helt ensam. Ingen som tog hand om mig, inga organiserade lära-känna-aktiviteter. Jag har ätit ensam på restaurang. Det gillar jag inte.

Att träffa Sandra i Skopje var en angenäm och fullständig överraskning. Ni som bor i Malmö, ta hand om henne under våren, hon kan behöva umgås med normala människor efter alla dessa dubbelnaturer hon umgåtts med dagligen på sitt kontor.

Skulle aldrig någonsin rekommendera någon att semestra i Skopje under någon längre tid. Men en balkantrip under sommaren kan jag rekommendera alla. Flyg till Skopjen(eller Belgrad), stanna en dag eller två, hyr en bil och åk till Ohrid, åk långsamt och njut av bergen. Stanna i Ohrid nån dag, bada, se bergen. Flyg från Ohrid till Dubrovnik, det finns tydligen en anledning till att svenskar åker dit. Det ska vara fantastiskt. Åk hem igen.

Slutligen känner sig Skopje-danne tvingad att kommentera senaste tidens ihärdiga rykten om att han i New York ska återuppta det i Utrecht så framgångsrika blog-samarbetet med Martin (dvs: Kongo, Kulstötar, Motorcross, Mackmakar, ni ser; ingen pop där inte). Ingenting är bestämt, men förhandlingar kommer att inledas. Dock finns det en hel del problem att överkomma. En knäckfråga förväntas att bli namnet. Då förra namnet av flera anledningar inte längre är aktuellt kan det bli aktuellt att uppträda under namn såsom "Former SGCSU republic of Janskerkhof now wearing suits in New York" eller dylikt. Dock kommer Skopje-danne att fortsätta sin rapportering från New York, efter kortare visiter i såväl Stockholm (där jag ska träffa Clara och Britta och försöka skaffa fram ett visum) och Vetlanda (där Skopje-danne skall knäcka extra på Tjustkulle), fram till det att ett beslut i frågan tagits. Väl mött.

Det här är Daniel Engström, på väg hem, från Skopje