Bra konsert, dålig personal

När jag rapporterade från Skopje hade jag ofta någon slags tanke med det jag skrev. Kanske inte så att jag ville förändra världen, men jag hade tänkt på något, sedan gick jag hem och skrev det. Här fungerar det inte riktigt så. Jag misstänker att det beror på att jag tänker på så mycket, men också gör så mycket, att jag inte riktigt hinner tänka på ifall jag ska skriva något om det.

Var alltså på Jonathan Richmann konsert förra söndagen. Hade inte lyssnat särskilt mycket på honom, I was dancing in a lesbian bar hade jag hört flera gånger, men annars var det tunt om låtar jag kände igen. Detta gjorde absolut ingenting. Efter att hört ett absurt förband (smöriga spanjacker som enligt Martin påminde om Bröderna Olsen) fick jag avnjuta en konsert som till vissa delar påminde om Darren Heymankonserten på We&You för några år sedan. Det var visserligen musik, men jag glömde ganska ofta bort den och stod där och lyssnade till hans underbara berättelser som var så banala att det inte går annat än att älska dom. En konsert som absolut är uppe och nosar på en medalj när jag ska dela ut medaljerna för bästa konsert. Stor galakväll beräknas någon gång under 2007, plats är än så länge osäkert.

Har börjat hänga på YMCA. Det är faktiskt ganska kul.

Då och då när man är ute här, till exempel i fredags (hemska long island ice tea, ett ölglas med 4/5 sprit och 1/5 cola), finns det personer på toaletten vars enda uppgift är att slå på vattenkranen och ge dig pappershanddukar. För detta förväntas man betala. Jag vet att man ska ta seden dit man kommer. Men enligt mig så ingår det inte i någon slag tyst överenskommelse att jag när jag äntrar baren också går med på att betala en man för en tjänst jag aldrig bett honom utföra. Det är lite samma tänkt som med garderob (betala 80 kr för att få komma in på ett ställe borde de väl se till att man kan hänga sin jacka någonstans) och jag gillar det inte. Men klart, det får kanske ner arbetslösheten. Men det är minst lika Skopje som Skopje självt.

Ban-Ki-Moon, Pierre Schori, Matti Ahtisaari, några jag-mötte-lassie-poäng håvar jag in. Men inte som Anna direkt, Ross i vänner hälsade på henne.

Har också besökt Duane&Reads lite då och då. Detta är en affär som erbjuder sina kunder allt från läsk, via tandkräm och schampo, till medicin. Det finns flera sådana affärer, de finns överallt och har ungefär samma upplägg. Det är ju faktiskt underbart att inte behöva gå till ett apotek med begränsade öppettider bara för att man behöver en huvudvärkstablett. Tyvärr är det inte alltid lika bra som det låter. Då butiken just är en butik är personalens farmaceutiska kunskaper att jämföra med den hos en genomsnittlig ICA-anställd. Det innebär att flickan i kassa inte kan svara på vilken av tvålarna utan parfym som är bäst, eller att hon inte vet var tandkrämen finns. Det finns visserligen en disk för receptbelagd medicin, men inte ens där vet de vara acidophilus-tabletterna finns. Det finns absolut inget självändamål i ett apoteksmonopol, men jag vill kunnigt folk i mitt apotek. Det har jag tyvärr inte här.

Ytterligare en intressant vecka väntar, inte bara på det sätt jag beskriver här, eller för att den här frågan kanske tar en ytterligare tvist, utan för att jag ska spendera ytterligare en vecka på ett intressant jobb i världens huvudstad.

Det här är Daniel Engström, för kunniga apotekare, i New York.