Inte alls New York, men jag tyckte det var roligt

Jag var för ett tag sedan på en Jonathan Richman-konsert. Jag tyckte den var bra och menade att den skull med på min topp-fem-lista. Jag utlovade en gala-kväll med prisutdelning. Idag är jag nog så långt borta från galakväll man kan komma. Galen är på besök, men jag känner mig inte helt hundra, vill bara sova. Spenderade lördagskvällen med lite hockey på tv, nacho-chips och titta lite DN-recensioner. Nånstans kom jag in på Tomas Andersson Wij, kom att tänka på konserten med honom på mejeriet våren 2004. Den måste också med på en lista. Jag får väl helt enkelt göra den där listan, mest för egen del (för er som inte förstått det här ännu är ju bloggen enbart ett uttryck för min egocentrism).

Jag skriver listan kronologiskt, som jag minns dom, kanske kommer det en ranking efteråt, men jag tror inte det.

Håkan Hellström, hösten 2000, källaren i Växjö Konserthus.
Jag lyssnade knappt på musik men använde Travis-skivan med ”Why does it always rain on me” som en del av min något sjuka uppladdning till Djurgårdens hockeyslutspel. Sommaren på 99:an jour hade fått mig att tycka om "Känn ingen sorg för mig Göteborg" och jag köpte skivan. Kim och Hanna skulle till Växjö och jag följde med. Det var min första egentliga konsert om vi bortser från stadsfestivalkonserter med jag vet inte riktigt vilka. Vi köade väldigt länge, Håkan gick förbi kön och hälsade på Kim och Hanna hade glömt ID i Vetlanda. Hon fick inte komma in. Jag och Kim ställde oss längst fram, hörde fågelkvittret och sedan vidtog 35 minuters extas. Jag befann mig i något slags chocktillstånd över hur kul jag tyckte det var, han spelade inte ”nu kan du få mig så lätt” vilken var min dåvarande favoritlåt och jag hade öronsus hela helgen men allt var perfekt. Jag körde upprymd bilen hem och regnet slog mot rutan och jag kan inte höra skivan utan att tänka regn mot rutan. Tänker också på sista (och enda, vi tyckte aldrig om varandra) klassfesten på gymnasiet. Jag, Kim och Hanna avslutade kvällen med en långpromenad och att ställa en pappgubbe utanför Alfs dörr, men det är faktiskt en helt annan historia.

Lucksmiths, hösten 2003, UFO, Malmö
Vi var på så mycket konserter, vi fikade så mycket och allt var på väg att bli som jag ville. En avslagen lördag när jag började förstå vad en höst i Malmö skulle innebära tog Kongo med mig på konsert med dessa australiensare jag aldrig hört talas om. Hade inga förväntningar, knappt ens förhoppningar men efter första låten var jag såld. Varje låt blev en berättelse. Genom fönstret såg jag Pop-Martin som inte kom in men som inte gav upp så enkelt. Och visst vinkade sångaren till honom, jag tror det.

Tomas Andersson Wij, våren 2004, Mejeriet Lund
Karin såg annonsen av en slump. En del av min något långsamma förförelseprocess hade varit att introducera honom för Karin och när han signerade skivor på folk&rock och sjöng att ”du kom från mars, jag kom från fruängen” fick jag klart för mig att vi faktiskt var ihop. Några månader senare stod bord uppställda uppställade framför scen, två stolar vid varje bord. Vid en del satt ensamma unga män. Ljusen var tända och TAW slängde med huvudet, höll fantastiskt mellansnack och jag kände någon slags samhörighet med honom. Kanske var det referenserna till missionshusen.

The Essex Green, Sommaren 2004, Teaterscenen Hultsfred
Efter att Zlatan klackat in 1-1 och innan jag stod och väntade på att åka hem och tyckte att Morrissey var lite som att se Lazio (bra, men större när jag tänker på det än när jag var där) spelade Essex Green inomhus. Det var trångt, Sacha var så söt som jag mindes henne och "Julia" var så bra som jag hoppades.

Darren Heyman, sommaren 2004, We&You, Bulltofta.
Pop-martin anordnade festival, jag och Henrik åkte bil alldeles för fort och invigde min lägenhet på Döbelnsgatan. Henrik hade ännu inte hunnit tillbe Jesper när den då för mig okände Darren Heyman äntrade scenen. Det var sommarkväll och stjärnklart och än en gång var varje låt var en berättelse. ”I love you so much but the language lets me down” plus en strof till jag inte minns nu stannade kvar hela sommaren. Jag var överraskad, glad och bakfull hela vägen hem till Vetlanda.

Lars Winnerbäck, hösten 2004, Cloetta Center, Linköping
Nyblivna SM-final arenan skulle invigas, jag och Karin skulle fira att det var ett år sedan vi sågs första gången och entrén var prydd med en banderoll med texten ”Det är visst nån som är tillbaka”. Det var någonstans här alla Winnerbäcks konserter blivit hit-kavalkader, började gå på repeat och hockeyramsorna blev obligatoriska men Lasse hade på sig kostym, Torsten Flinck läste dikt och alla var så glada. När sedan Thåström kom upp på scen och gjorde nationalteaterns dylan-cover ”Bara om min älskade väntar” var kvällen gjord. Ett bevis på att man ska sluta när man är på topp, allt efteråt har bara blivit avslaget, repetitivt och tråkigt (nu snackar vi om Winnerbäck, inte om mig eller Thåström).

Belle´n Sebastian, Våren 2006, KB, Malmö
C-uppsatsen och praktikansökningar tog hela våren, men Kim och Emil kom ner. Vi såg Liverpool vinna FA-cupen på Sir Tobys och svepte några snabba Hoegaarden i en lägenhet som var fylld med tvätt på tork. Förfesten hos Martin blev jättekort, vi missade förbandet och tjejerna framför oss visade ingen förståelse alls när det påpekades att sitter de på borden blir det svårt att se någonting överhuvudtaget. Konserten var lika bra som jag hoppades och hade inte mina förväntningar varit så högt ställda tror jag det hade varit den bästa någonsin. Dessutom hade vi en grym en danskväll på KB och Emil avslutade kvällen med att trängas med Kim på en jätteliten madrass, men innan dess hade han ätit två kebabs. Det var väl här som vi förstod att en folkabussturné genom Östeuropa vore en bra idé, även om idén inte kläcktes förrän några månader senare på Karlbergs balkong.

Jonathan Richmann, Hösten 2007, Knitting Factory, New York
Se “Bra konsert, dålig personal” 2007-02-12