Uteliv, Politik, Sport

Har nu spenderat en månad i min nya hemstad och intrycken är naturligtvis många. Här kommer några observationer från främst senaste veckan.

Har varit på två intressanta fester. På den ena dansades det salsa, det är kanske inte mitt rätta element, åtminstone kändes det inte så. Men det var trevligt ändå. Igår var jag på en fantastisk bar där man för 10 dollar kunde få en manikyr/handmassage plus en drink. Ett erbjudande för bra för att missa tycker säkert somliga, men inte jag. Kul inredning var det dock, hade det inte varit för att jag ideligen slog huvudet i frisörutrustningen hade jag uppskattat den än mer. Vad jag uppskattade var däremot att de spelade Come on Eileen. Daniel, sin vana trogen, tappade all vett och sans och dansade några minuter innan han återgick till sitt socialt anpassade jag. Tycker också det var fantastiskt roligt att se flera par, bland annat ett där mannen hade en mycket snygg kostym på sig, bugga till last nite. Borde kanske lära mig bugga. Vilken tur att jag då bor ihop med en kille från Enköping, där buggkunskapen tydligen kommer med modersmjölken. Uppgifter gör även gällande att Moby sågs på samma bar.

Igår tog jag mig ut från stan, åkte tåg och hamnade i sovstaden Long Beach, som innovativt nog hade en lång strand. Fantastiskt fint, vatten, klarblå himmel, sandstrand och en fotboll. Livet lekte. På tal om lek och innovativ, passerade jag stationen Lynbrook. När vi ändå är inne på namn bör det nämnas att Bronx är uppkallad efter en man från Sävsjö som hette Bronke. När vi ändå är i Bronx, därifrån kommer en kille som heter Jerry Williams och som stod utanför dörren till Camilla, Lina och Sivs lägenhet. Jag blev livrädd, men det visade sig vara en bekant till Siv. Förresten Karin; did I tell you that I love you?

Idag har jag kramat ur det sista ur Skopje och nästan färdigställt den rapport som kommer att bli det enda beviset på min tid i den makedonska huvudstaden, förutom denna eminenta blogg då. På tal om Skopje kom jag att tänka på när jag och Sandra på väg hem i Skopje mötte en åsna på trottoaren. Det är avsaknaden av sådant som gör New York lite för simpelt, och kanske också är en indirekt orsak till att jag är mer ytlig här. Men här ska det bli allvarligt må ni tro.

Lyssnade nämligen idag till ett tal från en republikansk presidentkandidat som använde sig av argument jag hade svårt att förlika mig med. Några exempel: Det är inte staten som bygger landet, det är det folket. Så långt kan jag väl nöja mig med en eller annan invändning, men när han berättade att det var det familjälskande och gudsfruktande folket som byggde landet blev det en annan sak. Han klargjorde också att Mammans roll var den viktigaste i hela Amerika, hon ska ju ta hand om barnen och värna familjen. Det var viktigt att värna familjen, detta sker bland annat genom att se till att barn föds inom äktenskapet och att det finns en mamma och en pappa i hemmet. Gudrun Schymans snack om kärnfamiljens död har inte riktigt nått fram här. Dessutom förklarade han att en statligt ägd sjukvård kommer att leda till skatter, arbetslöshet, stagnerad ekonomi och förmodligen tredje världskriget och jordens undergång. Han förklarade också att välfärdsstaten är något man ska akta sig för, se hur det ser ut i Europa. Kulturskillnaderna tränger sig på, framför allt när man stannar inne verkar det som.

Det har dessutom varit slutspelsväder under veckan, vilket kanske inte är en uppenbart definierad term för alla läsare, men det är alltså sådant väder det brukar råda när hockeyn kommit en bit in i sitt slutspel och bandyns nästan är slut. Tyvärr verkar det ju så att VBK:s slutspel tar slut illa kvickt och hockeyslutspel är det inte säker det blir något alls. Alltså menar jag vårväder, då det luktar slutspel. Med det menar jag inte svett och omklädningsrum, utan vår.

Det här är Daniel Engström, för att demokraterna vinner valet och att VBK vinner på tisdag, i New York.