Let´s go Rangers

Efter en utsvävning som hade föga med New York att göra kommer här en redogörelse för händelserna på marken i det stora äpplet.

Senaste veckorna har präglats av mycket jobb, löpband, längtan efter våren och Karin samt ganska mycket hockey. Har blivit väldigt intresserad av Rangers och deras jakt på slutspelet. Intresset fick sig en ytterligare skjuts av förra helgens besök i Madison Square Garden, en arena som väl egentligen bara ligger bakom Wembley i lyskraft (även om arenor som Anfield, Camp Nou, Tjustkulle och San Siro ej skall glömmas bort).

Efter ett besök tillsammans med Martin och Galen på the Frick Collection begav jag mig utan egentlig förhoppning om att få biljett till Rangers match mot Toronto allena till MSG. Väl där ringlade sig köerna långa för att få tag i eventuellt överblivna biljetter. Något slokörat ställde jag mig sist i kön och misstänkte att jag nog inte skulle komma närmare Mats Sundin än minnet från GIF:s omklädningsrum 91 (lång historia, men i korthet åkte en massa hockeyspelare runt och spelade fotbollsmatcher för att samla pengar till barncancerfonden. När de mötte Hvetlanda GIF spelade jag för match och fick vara med i deras omklädningsrum. Stort). Dock visade sig detta vara en bra dag och fram klev en något korpulent ängel iförd rangerströja och frågar om jag vill ha hans kompis biljett. Han kunde inte gå. Jag svarade ja och vips hade jag fått en ny kompis, en bra plats och köpt en hamburgare och cola för otäckt mycket pengar.

Efter första perioden var ställningen 2-2 och Michael Nylander (som min nye kompis trodde var tjeck) hade bjudit på ett fantastiskt solomål. I den andra perioden visade sig målvakterna vara avgörande. Medan Maple Leafs målvakt schabblade in puck efter puck visade sig Henrik Lundqvist vara precis så bra och omtyckt man hört talas om. Publiken skek Hen-rik Hen-rik och när 60 minuter hade gått var ställningen 7-2 till Rangers. Mycket roligt.

Nu kommer givetvis den obligatoriska utläggningen om hur dålig stämningen på NHL-matcher är. Folk går dit för att äta popcorn och dricka blaskig öl och skriker bara på beställning. Till viss del stämmer det. Men det fanns också ett engagemang som visserligen skiljde sig från det svenska men som ändå var äkta. De jublade visserligen på beställning och skrek inte på varje domslut eller icingpuck. Men frågan är ju hur stort engagemanget för matchen i sig är bland de svenskar som självupptaget står i klacken och sjunger ramsor och är så övertygade om sin egen förträfflighet att sången ses som ett mål snarare än ett medel. På tal om svenskar fanns det många på plats, mina favoriter var gänget som i biljettkön började skrika ”Hata Modo klapp-klapp-klapp”. Är det hockey så är det.

En spännande vecka väntar; den av hela världen med entusiasm framemotsedda nedrustningskommissionen tar sin början, paret Benderson/Engström skall med öppna armar ta emot paret Thörnkvist/Berggren och våren måste komma. Allt annat vore en skam. Dessutom börjar ju slutspelet. Atlanta kan bli en svår nöt, men Rangers har varit riktigt heta på senare tid. Fast egentligen håller jag ju på Vancouver. Hur är det nu med skiftande av lojalitet, Rosenau skrev väl något om det.

Har också köpt två nya slipsar och ett par nya skor. Billigt och bra. Martin köpte även han nya slipsar och om bara längden visar sig vara okej vinner han nog. Det var en väldigt snygg slips han hittade medan jag satt på ett mysigt café, läste Jespers uppsats och blev lite orkanennostalgisk.

Det här är Daniel Engström, för radiosporten, i Madison Square Guarden.