Adrenalinkick och Hybris

Tillbaka på 322 east 11th street. Känns som att komma hem. Lägenheten ut mot 11 gatan som jag och Martin delade våren 2007. Fortfarande badkaret i köket. Fortfarande iskallt och sova i långkalsonger. Med ett leende på läpparna.

Nu sitter jag som en av många i rad på Starbucks, där jag i morse stod bakom (vem jag tror var) Claudia Schiffer. Hon såg exakt ut som hon gör i Love Actually. Med mössa. Någon form av Vanilla Latte tror jag hon beställde.

Hade det inte varit för Claudia, hade dagens jag mötte Lassie definitivt varit att vore det inte för att han blivit anställd av Obama, hade jag idag fått träffa Robert Keohanes son, Nat. Men han är inte längre chef på EDF. Han är från och med i måndags Obamas klimat och energirådgivare. Bra val, om sonen är något som sin far.

Gårdagens möten i Washington gav en massa inblickar i hur amerikansk politik fungerar. Exemplet från Centre for American Progress där de berättar om en kongressledamot/senator som ingen brydde sig om, hon får ett seminarium på CAP "and now she's the toast of the town". Det är tankesmedjan som leds av John Pedesta som ledde Obamas transition team. Ganska bra möjligheter till påverkan, kan man tänka.

Ett annat möte med Senator Boxers office, on the Hill. Precis bredvid Kapitolium (som det tydligen heter på svenska). Väskan genom en scanning, och vips var vi inne i regeringsbyggnad. Enklare än samtliga dörrvakten i skyskrapor som vi passerat. Fyra våningar upp. Oansenligt. Men spännande. De ständiga processerna i amerikansk politik gör den så väl lämpat för tankesmedjor. Alla lagförslag som måste få stöd. Alla omröstningar som är oförutsägbara. Politik. Men inte nödvändigtvis effektiv sådan.

Den ungkommunist i mina gymansieklass som förklarade att det är roligare att säga nej har mer gemensamt med republikaner än hoppades. En president som älskar det rationella samtalet, den intellektuella debatten. Motdraget är såklart att se till att det inte blir någon debatt där rationella argument biter. Bara att säga nej. Möjligen drabbad av hybris trodde Obama kanske att han kunde vinna ändå. Det kunde han inte. Kanske är han för oerfaren trots allt.

Kan meddela att det finns ett underjordiskt tåg som tar staffers, senatorer med flera mellan de olika byggnaderna. Vi gick vilse (inte enbart med flit) och hamnade i souvenirbutiken. Snart kan man på Timmermansgatan 17 shotta i glas från senaten. Koppen hamnar på FORES. B10 är ju mer te än shots.

Jag har många gånger hävdat att åka taxi genom New York har ett egenvärde. Att åka taxi upp till the hill hade ännu mer ett egenvärde. Att sitta i en taxi, se Capitol torna upp sig, få säga att vi ska till Dirksen building, veta att det faktiskt är för ett möte. Som att vara på väg till säkerhetsrådet för att se Spirics reaktioner på ett tal jag varit med att ta fram.

Adrenalinkick och hybris. Som gör att jag till synes ogenerat skryter om allt jag är med om. Skenet bedrar.

Det här är Skopjedanne, med ett leende på läpparna, i East Village.