Två veckor senare...

lägger jag upp det som jag skrev för, just det, två veckor sedan. Inaktuellt? Kanske. Fortfarande sant? Tror det.

Eventuella läsare ombeds alltså att ta i bektande att det egentliga datumet för texten, som i sin tur är skriven två olika datum, är 2007-09-30.

Håll till godo:

Spenderade förra helgen med att spela in en film. Problemet var att ingen filmade, så kanske genomförde vi bara ett ännu inte skrivet (eller kanske skrivet för många gånger) manus, jag och min bror. Efter att setts sporadiskt under ett års tid åker vi ut på äventyr, till Malmö. Utanför Höör får radion ett spel. Knappsatsen slutar fungera, vi får lyssna på brusig dansk radio på den där volymen där det är omöjligt att koppla bort fram till det att vi stannar bilen, ringer Lukas och sedermera dra ur minuspolen ur batteriet (aldrig plus, håller man i karossen då riskerar man att få en stöt). Tänk vad man får vara med om.

Väl i Malmö jobbade vi 2x14 timmar med att måla i lägenheten. Det gick inte så enkelt som man kan tro, men det gick bra. Nu har vi väl trevligt, tänkte vi när tapeten bubblade upp och mer eller mindre ramlade av väggarna. Att vi inte gör sånt här oftare, när vi åt 300-grams hamburgare på Svalans gatukök. Nu skulle man haft en kamera, när jag spacklade (och det hade vi ju också, vilken tur).

Två unga män som får chansen att umgås, prata om livet, allsvenskan, div 5 och VBK över en helgs hederligt kroppsarbete. Fantastiskt.

Annars präglas mycket av någon slags tomhet efter explosionen. Fast inte ens med Hollywoods alla specialeffekter kan explosion vara så länge så att det är en tomhet efter explosion jag känt. Alltså måste det vara tomheten efter 11 månader där allt bara varit roligt, spännande, nytt och värt att berätta om. Men så fick jag en liten ibisfågel och så var jag ute i verkligheten igen. Sällan är verkligheten så påtaglig som i Malmö när hösten är på väg och det är nödvändigt att skrubba toalettgolvet med svamp. Skillnaden mot att lyssna till Irans utrikesminister kan förmodligen endast Göran Zachrisson klä i ord.

Det är också en väsentlig skillnad att skriva uppsats om säkerhetsrådet eller vara där. Det kan ju låta som att det skulle vara en fördel att ha varit där, men inte förrän idag kändes det så. Men nu ska det bli en fantastisk uppsats – fyra fall, tre aspekter, 25 000 ord och Mange som handledare

Och imorgon kommer kungen till Värnhem, och eftersom jag inte kommer ha tillgång till Internetuppkoppling förrän efter han avlagt besök kommer jag kanske uppdatera texten. Kungen åkte ju genom Vetlanda på sin eriksgata, 1976 tror jag minsann. DÅ skulle man haft en kamera.

[uppdatering natten mellan lördag och söndag]

Kungens besök på Värnhem gjorde inga större avtryck i mitt liv, annat än att mitt besök i färgaffären blev något försenat. Klart färgaffären måste stängas av, någon kunde ju vilja kungen illa. Nåja, han försvann ganska snabbt. Tror han sa något om godhet.

Precis tillbaka efter en kväll på möllan/KB. Äter en ostfralla från Donau och noterar följande från kvällen:

Primo: ovanligt tomt på möllan, kanske är det skottlossningar som skrämmer folk, kanske var det vädret. Jag och Martin tog en barrunda som blev lyckad och avslutades på karaokestället Ice innan klubbande på KB tog vid. Pop-Martin spelade skivor och fyra år senare lyckades vi äntligen få gå före i kön på KB. Det visade sig dock att vi var just fyra år för gamla. På dansgolvet trippade främst sockersöta 21-åringar med persikohy omkring. Jag och Martin visade dock att gammal är äldst och ägde dansgolvet, som vanligt. Ett tack är således på sin plats till Martin Thörnqvist som inte bara lät oss gå före i kön, utan också (eller om det var Kalle) spelade Jacob Hellman, ni vet den där med att ”natten är vacker och månen är full, du är som natten och jag är som månen och du är som jag, du är allt jag vill ha”. Fantastiskt roligt.

Secundo: Jag gillar Malmö, det kanske inte är spännande, men det är tryggt och jag vet vad jag ska göra för att göra något jag gillar. Brighton, Utrecht, Skopje och New York var spännande. Ibland blev det bra, ibland dåligt, men det var alltid spännande. Än så länge är Stockholm varken särskilt spännande eller tryggt.

Det här är Daniel Engström, nu ätandes på en blåbärsmuffin från Donau, i Malmö