Vikten av att höja blicken

IR-studenters vägar äro outgrundliga. Plötsligt dimper det ner ett mail om att Sandra från Martin-Oscar-korridoren på Rönnen sett mig i Skopje. Jag googlar henne, hittar henne på UNIFEM. Hon har googlat mig och hittat skopje-danne och nya världen. Igår var vi på experimentell jazz med fem norska gutter med namn som Öyvind och Björn-Egil. Lite för mycket oljud för min smak, i en lokal som var ganska otypisk Skopje, men ändå hade diskolampor och som bevakades av fem män som infriade alla fördomar om maffian på Balkan. Vi hann också med att mytbilda lite kring Mange och Rikard. Fick bekräftat att Magnus har en amerikansk fru och jag lånade ut Rikards bok. På detta mötte vi på hemvägen en man med en åsna.

Det är alltså 25 årsjubileum av Skopjes internationella Jazzfestival. Esbjörn Svenssons trio spelar imorgon, söndag. Bara en sådan sak.

I referatet från Skopjederbyt klagade jag lite på att spelarna hade svårt att höja blicken. Det borde göra. Att höja blicken är det bästa sättet att uppleva den här staden. Den är ju väldigt ful i huvudhöjd och neråt. Trasiga trottoarer och fula hus. Höjer man blicken ser man dock berg åt alla håll. Ibland bara som konturer, ibland som gigantiska gröna kullar. Berg i solnedgång är ju fantastiskt. Man ser också det upplysta korset högts uppe på Vodna. Fick reda på att det är ett millennium-märke. Kan tyckas att det är lite onödigt att i en stad med en relativt stor minoritet muslimer välja just ett kors som syns över hela stan nattetid.

Men man kan också tycka att det är lite onödigt att inte göra någonting åt gamla stan, som har allt som det egentliga centrum saknar, dvs. själ och karaktär. Men nejdå, där på andra sidan floden finns inte ens gatlyktor så att man kan gå dit på kvällarna. På dagarna är där (jag börjar nog få hemlängtan, skrev ju nyss på skånska…) ett myller av människor, som enligt folk på den här sidan floden inte vill mycket annat än att stjäla dina pengar. Att rusta upp den delen där byggnaderna är minnen från ottomanerna, så också religionen, så att den blir mer bebolig, trevlig eller turistvänlig verkar inte aktuellt. De som bor där är ju trots allt albaner.

En man som jag förmodar var ambassadör, eventuellt Rumäniens, kom in på debatten jag besökte i tisdags en halvtimme sent och verkligen stank sprit. Kändes öststat.

Ska fira FN-dagen någon dag för tidigt i köpcentrat Ramstore i morgon.

Det här är Daniel Engström, för att höja blicken, i Skopje

Gradskistadion, Vardar - Makedonja

Idag besökte jag Gradski-stadion för att bevittna toppmötet, tillika Skopjederbyt, mellan hemmalaget Vardar och Makedonja. Inför matchen skilde en poäng till Vardars fördel. Det var således upplagt för dramatik på stadion med vad jag förmodar har en av fotbollsvärdens mest majestätiska utsikter. Bakom den förfallna läktaren, som dock putsats upp med nya stolar, tonar berg upp sig från alla håll. Väldigt vackert.

Någonstans runt 5 000 personer på en arena med kapacitet för cirka 25 000 ger kanske inte de bästa förutsättningarna för bra stämning, men två klackar på varsin kortsida sjöng högre och bättre än flera svenskar klackar som alla hävdar att de är bra gör. Bland oss på huvudläktaren var stämningen mer dämpad och social.

Då det varken fanns resultattavla eller matchklocka är tidsuppgifter lite oklara, men jag gissar att domarens klocka tickat upp mot kvarten när en Makedonjaförsvarare boxade bort bollen i eget straffområde. Resultatet blev en varning, straff och 1-0 till Vardar genom en av de rödsvartas tre brassar, Wandair. Vardar dominerade fullständigt i första halvlek och två noll målet var helt rättvist, även om returen som Makedonjas målvakt gav var helt absurd. Även detta mål gjordes av en brasse, en högerback som anföll hellre än bra, men stod han på mållinjen och fick bollen. Den enda som kunde hota Vardars backlinje var en liten nr 9 som var ganska speedig. Vad nr 22 gjorde på plan frågade jag mig flera gånger, svaret skulle kommer i andra halvlek.

Solen hade sänkt sig bakom oss när andra halvlek drog i gång. Makedonja satte allt på ett kort, spelade nog med fyra forwards och hade av någon anledning bytt ut nr 9. Den offensiva satsningen gav utdelning när nr 22, som visade sig heta Filip Ivanonski och tydligen vara intressant för Dinamo Zagreb, han var faktiskt grym under 30 min i andra halvlek. Stor, stark, teknisk, lite långsam, men bara 19 år gammal har han ju lite tid att jobba med sånt. Såg lite ut som Kim Källström i stilen.

Efter reduceringen blev det en alldeles fantastisk match. Eftersom att inget av lagen verkade vara speciellt vältränade, och dessutom saknade allt vad press på bollhållare heter. Hålla laget kort verkar inte heller vara på modet här, så det fanns oceaner av yta på mitten för den som orkade springa. Problemet var ofta att den som fick bollen var den enda som sprang, gärna med huvudet böjt mot gräset. Antingen fick han frispark, eller tappade bollen. Då och då sprang någon igenom.

Ytorna blev inte mindre när Makedonja fick sin högerback utvisad. Samma kille som orsakat straffen fick nu en sula riktad mot sig utan att få frispark med sig. Som en följd av detta blev han tvungen att dra Vardarspelaren i tröjan och det gula kortet var rätt, men han skulle fått frisparken innan. Nåväl, Makedonja spelade någon slags 3-3-3 uppställning, som ofta blev 3-1-5. Med tanke på att Vardar stannade med två forwards, minst, var det ju bara en tidsfråga innan de skulle kontra in 3-1. Wandair gav också sina medspelare en 2-10 lägen att så göra, men icke. Istället lyckades Ivanovski vinna tillbaka bollen i straffområdet, hålla bort tre försvarare och ge bollen till nr 8 som med en sträckt vrist satte upp bollen i nättaket till 2-2. Jättekul tyckte jag och hälften av dem som fanns på plats.

Sista 10 min orkade ingen springa typ, men i matchens sista minut hade Makedonja en grym chans att avgöra, men killen med chansen var nog för trött för att tänka alls, och glömde bort att skjuta, typ.

Egentligen mycket märkligt att alla blev så trötta. Tempot var aldrig särskilt högt, men det blev ju en del onödigt springande på grund av alla ytor som gavs och därmed skulle täckas upp. Tom Prahl skulle göra underverk, om han nu skulle få med sig spelarna på att tycka hålla laget kort, täta på mittplanen och aldrig låta någon få hålla bollen ifred är det viktigaste som finns. Överlag var det ganska dåligt, jag säger inte att jag skulle platsa, men skulle Emil träna ett tag (och dessutom vara skadefri, där sprack det) skulle han nog platsa. Alltså typ svensk div 2 klass.

Spännande och kul var det alla fall, håller stenhårt på Makedonja nu. Tyvärr har de sin hemmaarena på andra sidan stan. Men Vardar kan jag också tänka mig att betala 15 kr för att få se.

Det här är Daniel Engström, för Radiosporten, i Skopje

I jakten på det riktiga Makedonien

Har träffat en ryss med kanske världens fastaste handslag, det bara säger smack, Baaz skulle ligga i lä. Han är sjukt pretto, kom hit för att ”spiritual guidance”, gör ingenting, men är ganska trevlig. Han har bott i australien sen han var 7. Han hade också väldigt intressanta genusteorier som inte skulle anses som politiskt korrekta på IMER. Några höjdpunkter: Kvinnor söker maskulina män som kan beskydda dem, det är naturligt. Kvinnor som faller för mindre maskulina män är bara offer för social constraints. Kvinnan kan visserligen vara logiska, det finns ju kvinnliga vetenskapsmän, men överlag grundar de sina beslut på känslor. Därför är det bättre att agera svinigt mot dem, då har de en känslomässig relation till dig. Det räcker längre än att bara vara vanligt snäll, det gör inget intryck. Vidare var hans logikdiskussionen inte särskilt konsekvent, han menade exempelvis att kvinnliga prostituerade kunde vara logiska eftersom de kunde vara lyckliga om de tänkte på vad de kunde köpa för pengarna, även om det är emotionellt jobbigt att ha sex med okända människor mot betalning.

Eftersom han var ryss från början men bott hela sitt medvetna liv i Australien, stödjer det ju lite hans teori om att det mesta är naturligt nedärvt. Eller så är det bara jag som har höga tankar om australiensisk jämställdhetskultur.

Har också anmält min vistelse i landet till en polisstation, sovjetisk byråkrati kändes plötsligt så aktuellt. Men det gick bra till slut. Eftersom att jag hade med mig Turker som ju kan skriva med Kyrilliska bokstäver.

Ska lyssna på premiärministern på tisdag, om regionalt samarbete. Förutsättningarna här är ju lite annorlunda mot de i Norden till exempel. Utförlig rapport kommer på nyavarlden.org, eller blogspot eller vad det nu är som gäller.

Idag har jag promenerat i det fantastiska vädret, har sett väldigt mycket gråa betongbyggnader på väg att falla sönder. På nästan alla väggar är det klottrat saker som Fuck Authority, Loyal Fans – Pride of Skopje (Loyal Fans är en fan grupp till något lag i stan, tror det är Vardar) och Macedonski. Det ser precis ut som man kan tänka sig, och det är inte särskilt kul att se faktiskt

Besökte också en härlig grönsaksmarknad. Köpte ett halvt kilo spenat bland annat. Plus någon konstig frukt som tydligen innehåller mycket c-vitamin.

Annars är helgens research questions:

Skoputsning, enbart förnedrande, eller bidrar det till att mannen som ser skoputsning som sin sista utväg får en bättre tillvaro och kanske gör jag då något åt det faktum att nästan 30 procent lever under fattigdomsgränsen?

Handla hos lokala cornershopen eller på den stora supermarketen? Han på hörnet kommer ju knappast anställa fler, men har kanske det svårt att få det att gå ihop. Handla på Ramstore kanske ger dem möjlighet att anställa en till och göra något åt den 40 procentiga arbetslösheten? Några förslag?

Varför dansar inte makedonier? Förutom förra helgens besök på makedonska Brainpools (som tydligen har texter som påminner mer om Ultima Thules) konsert har folket visat sig vara otroligt stillastående på dansgolvet. I går kväll på Vega tittade folk på mig som ett UFO när jag dansade till Friday I´m in Love, jag saknade Jesper då. Alla runt omkring stod på dansgolvet utan att röra sig nämnvärt.

Lyckades också snylta till mig lite champagne från någon som garanterat var en bidragande orsak till att den organiserade brottsligheten har ett så stort inflytande här i landet.

Just det, höll på att glömma. Har bondat med en tant som bor mitt emot mig. Hon kom och knackade och ville ha ett nummer till min hyresvärd (förstod jag efter att ringt Turker och kollat). Igår kväll knackade hon på igen och hade med sig en burk med hemmagjord ajvar. Hon gick in i köket, hämtade en tallrik och slevade upp en rejäl portion. Sa att jag skulle äta det med bröd. Det gjorde jag. Var jättegott

Det här är Daniel Engström, för en bättre ekonomisk situation i Makedonien, i Skopje

2-0. Med eller utan Zlatan spelar ingen roll

Den första lördagskvällen här spenderar jag på kontoret. Det låter väl sådär, men fotboll, Karin och trötthet gjorde att det blev så och jag är nöjd. Till en början kan jag naturligtvis inte låta bli att kommentera 2-0 mot Spanien. Det är något märkligt som gör att jag älskar sådana segrar. Nu såg jag inte matchen själv, men utifrån vad herrar Granqvist/Edström hade att säga var det en härlig blöt match med mycket löpning och kramp. Älskar sådana matcher där man kan springa så mycket att man inte slutar förrän man får kramp.

Man kan tycka att det är sorgligt att Sverige vinner utan Zlatan, att de som menar att Zlatan inte hör hemma i landslaget får vatten på sin kvarn. Alla diskussioner om att Sverige inte klarar av att ta hand om starka individer. Kanske är Sverige dåliga på det, kanske har Zoran rätt. Men när han hade ”starka individer som tar stor plats” i Djurgården var de också de bästa spelarna som fanns.Där fanns orsaken till att Djurgården vann. Är du bra tar du plats, ta plats för att du är bra, gör du mål får du din bekräftelse. Sökande av bekräftelse innebär inte att man är en ”stark individ som tar stor plats”, att vara jobbig är inte samma sak som att vara stark. Möjligtvis att man tar stor plats, men på ett ganska oväsentligt sätt. Zlatan tar plats när han klackar in 1-1 mot Italien, när han vägrar spela för att Lagerbäck inte tjatat tillräckligt mycket söker han bara uppmärksamhet.

Makedonien spelade 0-0 mot England, jag har sett tutande bilar. De var ju nära att ta en pinne hemma för en månad sedan, på nationalstadion som jag ser från mitt fönster. Ska dit när ryssarna kommer i mitten på november. Makedonien- Ryssland den 15:e november. Pälsmössa på. Om de finns här, har inte sett några än. Mer än på tavlor i det gamla turkiska badet som numer är nationalmuseum. På andra sidan floden där Ottomanerna stoppades någon gång, men de slog säkert tillbaka.

Igår hade jag min första ordentliga utekväll i Skopje. Jag hittade några trevliga Schweizare på genomresa. Vi hittade i vår tur en trevlig bar som tog oss till en trevlig klubb där folk hoppade och dansade till ett band som lät lite som ett makedoniskt Brainpool. De hade dessutom med ordet Macedonski i varannan låt. Folk var glada och jag dansade med. Folk var snygga, till och med killarna. De var i alla fall snyggare än killarna på gatan, eller hur det nu var (Martin?). Tjejerna var givetvis snyggare, det är dom ju nästan alltid, men på få ställen är skillnaden så markant som här.

Vi träffade några indietjejer (med makedonska mått alla fall) som tog oss till en ny klubb som var helt ok, men jag har nog lite att lära i hur makedonierna säger hejdå. Återkommer i ärendet när klarhet har bringats Hela kalaset som inkluderade middag, cocktails, ren sprit och till och med en och annan öl gick på lite under 200 kr.

Imorgon kanske jag ska till berget, om vädret blir bättre. Nästa inlägg kommer att behandla Makedonien på ett mer allvarligt sätt. Det finns en hel del allvar här, om man är lagd åt det hållet. Vilket nog alla borde vara.

Det här är Daniel Engström, för att Zlatan ska vara en av dom som gör att Sverige vinner, i Skopje.

Dag 1 och 2

Efter endast ett och ett halvt dygn i den makedonska huvudstaden är det svårt att dra några generella slutsatser om den makedonska folksjälen, framför allt eftersom jag hitintills enbart talat med en handfull makedonier. Den första var taxichauffören som utanför Skopjes flygplats, en flygplats som förövrigt hade ett stort antal militärhelikoptrar men ett desto mindre antal flygplan, mötte upp med skrynklig papperslapp med texten Daniel Engström. Han förklarade glatt att hans engelska var ”small” och att han var en ”Professional driver”. Nästa makedonier till rakning var min handledare Turker Miftar, som varit så vänlig, hjälpsam och omtänksam att han om han är representativ för hela befolkningen betyder det att Makedonien har världens snällaste folk. Tillsammans med donnan, ni vet sådär Lisbeth Åkerlund-snygg med kolsvart hår och havsfärgade ögon, på agencyn gav han mig en lägenhet jag inte kunde ha drömt om för endast 250 euros i månaden.

Annars så känns stan som en blandning av Phnom Penh, Liège och valfri krigsdokumentär från Balkan. De kyrilliska bokstäverna gör det lite svårt att läsa menyer, men än så länge har det funkat att ta vad den framför mig tagit. Vilket inneburit kebab i olika former.

En helt absurd iakttagelse, men som jag knappast kan skylla makedonierna för, är de tv-program som bjuds på min tv. Ni vet Killing-gänget-grejen där någon ringer in och ber Glenn rabbla pingissiffror eller något annat? På några av de italienska kanaler jag har finns exakt det, fast på riktigt så att säga. En halvnaken tjej åmar sig framför kameran, det ringer in någon som lätt andfådd säger något, varpå tjejen åmar sig, svankar, trycker ihop brösten eller något annat. Mannen i luren lägger på efter ett tag, då spelas musik som tjejen ”dansar” till innan nästa kille ringer in. Det hela är så absurt och vidrigt att jag utan att tveka utnämner Italien till det mest kvinnofientliga land som får visa tv i Makedonien. Med tanke på att jag även kan få in kanaler från Oman, Kuwait, samt ett 20-tal länder till säger det en del. Eller kvinnoförnedrande, det är förnedrande mot alla.

Har spenderat första dagen på kontoret, mina uppgifter är inte helt spikade ännu, men jag ska förmodligen skriva en rapport om olika aspekter av EU-utvidgning med fokus på Balkan samt assistera Turker och Islam med diverse uppgifter. Fick träffa Islam idag, han jobbar nu på Makedoniens EU-kontor och verkar grym. Har även besökt amerikanska ambassaden, där fanns biljetterna till den konferens i Dubrovnik som Turker med kort varsel blivit inbjuden till.

Sammanlagt verkar makedonierna snälla, jag har sett några typiska juggar, ätit kebab och lärt mig två-tre ord makedonska.

Det här är Daniel Engström, för ett stopp mot äckel-tv, i Skopje.

Mitt i natten på Arlanda

Klockan är nånstans mellan 01:00 och 01:30, Arlanda har aldrig varit så ensamt i mitt sällskap och jag har tittat ut en soffa jag ska somna i om en stund. Jag lämnade Vetlanda och jag blev plötsligt varse att jag nog är ganska rädd. Vet inte för vad, kanske är det juggarna. De är ju lite buskiga. Men efter att messat med Karin och lyssnat på radiosporten kändes allt bättre.

Nåväl, nyklipp och nyrakad (alltså ser jag ut som 15, igen) kommer jag imorgon att anlända till ett 29-gradigt Skopje som tydligen badar i sol. Det ska bli spännande. Några frågor jag har, och som jag kommer att besvara senare, är:

1. Kommer taxichauffören hålla upp en skylt det står Mr Engstrom på?
2. Kommer Turker Miftar vara snäll?
3. Har de fixat boende åt mig, och isf hur ser det ut?
4. Finns det några gamla kommuniststatyer kvar?
5. Kommer jag fatta nåt av nåt?

Kanske ska passa på att förklara syftet med denna blogg.
Skopje-Danne ämnar att likt en Bagdad-Bob/Staffan Heimerson ge information som pendlar mellan sanning och lögn. Givetvis är det en livsdröm som nu går i uppfyllelse när jag nu ska agera "korre". Visserligen åt mig själv, men hör Rapport/Ekot/DN/VetlandaPosten av sig är jag öppen för förslag. Observationer om den makedonska folksjälen kommer att blandas med mer ytliga observationer om pingis, mat och rasism i landet som fostrat den känsligaste vänsterfot Örjans Vall sett sedan Stefan Larssons glansdagar.

Det här är Daniel Engström, för sig själv, på Arlanda.