Tillbaka i sydöstra Europa

Sex år senare är Skopjedanne tillbaka i närheten av där han hör hemma. Det var i Istanbul som Turker, Islam m.fl. träffades och beslutade att starta Analytica. Det var Istanbul jag tänkte att andra sidan floden påminde om. På vägen till Doha fick jag tillfälle att så äntligen själv se hur det låg till med den saken. 

Turkish Airline bjöd på guidad tur och lunch. Med i minibussen var en brokig skara. Det var indiern som pluggar till sjuksköterska i Tammerfors samtidigt som han äger en restaurang på Irland. Saudiern som är trainee på ABB och på väg till turkcypriotiska delen av ön som inte borde vara med i EU. Sydkoeranskan som ska europasemestra i tre veckor. Med utgångspunkt i Frankfurt. Och som var så ointresserad av politik att hon inte visste något att berätta om Koreakriget eller hur man i Seoul ser på den nye Kim norr om gränsen. Samt det moldaviska paret som varit i Stockholm och hälsat på sina söner. Mannen är misstänkt likt Lukasjenka och ville gärna prata Saab. Jag tänker att det är en bra täckmantel att vara en bilintresserad moldav. Hursomhelst, ett glatt gäng. Vi såg den blå moskén (som kändes mindre blå än den nya moskén, som inte kändes var särskilt ny, bara nyare än den gamla) och Haga Sophia (majestätisk, fantastisk, byggd på 600-talet och som varit både kyrka och moské).

Och ja, Istanbul påminner om hur det såg ut på andra sidan floden i Skopje. Delen där ottomanerna gjorde mest intryck och som klarade sig från jordbävningen. Det är trånga gränder, olika typer av kebab och trevlig stämning. Men det är också så mycket som inte Skopje är (eller åtminstone var). Det är påtagligt vilken ung stad Istanbul är. Överallt unga människor med energi och världsvan utstrålning. Istanbul känns så mycket mer Europa än flera centraleuropeiska städer jag besökt. Åtminstone känner jag mig mer hemma är än på många andra ställen.

Kanske beror det på kebaben. Shish till lunch (4 av 5 Hakan Sükur), Döner till mellanmål (3/5, gott kött men torftiga tillbehör), Köfte till middag (3/5, god, men inte tillräckligt bra för att motsvara priset och inte lika bra som Skopjes Kabop). Burek (eller Börek som det kallas här) till frukost. Samt Ayran såklart.

Nu sitter jag i en hotellobby vid Taksim, sippar på en GT, väntar på flygbussen, ser ner mot torget och de många gula taxibilarna. Sneglar då och då upp mot den gigantiska turkiska flaggan som påminner om den nationalism som är ständigt närvarande. Åtminstone i (och enligt) varje engelskspråkig nyhetstartikel. Den finns också i Pamuks snö som jag, eftersom jag omfamnar klichérna, suttit och läst på två intellektuellromantiska kaféer. Jag har druckit te i de där små kopparna och av bara farten köpt en karta över Konstantinopel (det där med att Istanbul var Konstantinopel ni vet), en bild över bandyspelande schweiziska damer och en onödigt fin anteckningsbok. Så där som det kan bli när staden är romantisk, man sovit för lite och saknad och förändringar rubbar någon form av balans. Kanske kan anteckningsboken hjälpa mig att tänka något kreativt kring de klimatförhandlingar som fokuserar på så mycket annat än det väsentliga.

Det här är Skopjedanne, trött men glad, i Istanbul (med betoning på)