Bussen från stan

Sitter på en buss som tar mig hela vägen hem. Genom sörmländska och östgötska slätter till småländsk skog, en altan i söderläge, en förhoppning om produktivitet och förmodat nostalgiska vårkänslor.

För den som aldrig åkt svenska buss från Stockholm kan meddelas att det tar tid, sisådär fem och en halv timma. Inklusive ett stopp på Motell filbyter utanför Linköping. Jag tycker illa om det där motellet, där man tvingas stanna och av ren tristess köpa en köttbullemacka och loka för 94 kronor.

Därför hade jag idag förberett mig. Medhavda smörgåsar. Hör hur gott det låter. Hur duktigt det låter. Och förstå hur mycket jag såg fram emot revanschen att sitta på en bänk på parkeringsplatsen och äta mina medhavda smörgåsar. Kanske tillsammans med en Cola inköpt på det förhatliga motellet. Twitteruppdateringen "Äter medhavda smörgåsar och njuter av det #win#vägramotellfilbyter.

Men det verkar inte som att vi kommer stanna till utanför Linköping. Så nu sitter jag här med mina medhavda smörgåsar och är inte hungrig. Men törstig. Sneglar försiktigt på min grannes Cola Zero. Vill inget hellre än stanna på Motell filbyter och köpa en Cola.

Jag tog ut segern i förskott och straffades för detta. Men en dag, kanske redan på söndag då jag åker hem, ska jag få min revansch. Jag ska skratta det där motellet rakt i ansiktet.

Annars då?

Idag var det skärtorsdagen. Det är ingen helgdag utan arbetsdag. Men den infaller dagen innan fyra lediga dagar. Vilket per automatik verkar innebära att även skärtorsdagen blir ledig dag. Vilket i sin tur gör att dymmelonsdagen för många verkade vara halvdag. Helt plötsligt blev fyra lediga dagar fem och en halv. Åtminstone i den delen av Sverige där man jobbar med flextid, där man kollar facebook på jobbet och jobbmailen i TV-soffan.

Det är också i den delen av Sverige där man gärna talar lite extra om hur mycket man jobbar. För det är ett tecken på framgång. Så tänker åtminstone jag. Om jag jobbar mycket betyder det att jag har ett viktigt, och därmed också roligt, jobb. Vilket gör mig lyckad.

Då är man såklart värd en ledig skärtorsdag.

Jag är medveten om att jag är fyrkantig av en uppfostran där arbetsdagen var 7-16. Där man kan man jobba in några klämdagar genom att börja 06:53 och ledighet är något man ber om, inte utgår ifrån. Jag tycker fortfarande att det är konstigt när folk (ibland inklusive jag själv) som är på jobbet kl 9, läser Aftonbladet, kollar mail, går och klipper sig på tvåtimmarslunchen och går hem klockan 17:15 tycker att de jobbar mycket. Det blir knappast 40 h i veckan. Inte ens om man ibland svarar på ett mail kl 22:25.

Arbete skapar hälsa och välstånd och förhindrar mycken tid till synd, jag förmår inte förstå att samtliga jobb inte är sådana att man stänger av och på en maskin och endast när den är igång pågår den skapande processen. Lär mig kanske tids nog. Har säkert redan gjort det till del.

Jag vill bara inte att man felaktigt ska utnyttja den frihet som många jobb erbjuder. Det är inte schysst mot dem som faktiskt stämplar in och ut och får avdrag på lönen för varje för tidigt utstämplad minut. Säger han och lyckas låta som en blandning av Jan Björklund och Håkan Juholt. Alltså en konservativnostalgisk gubbe som söker den enkla lösningen.

Nu förkunnar chauffören det jag misstänkt - det blir inget stopp på Motell filbyter. Men han meddelar också att han säljer dricka. Seger.

* * * * *

Väl inne i Småland kommer den förväntade nostalgin. Eller kanske romantiken kring nostalgin. I Ekjsö en snabb blick in mot Konsum, Pizzerian och gatan som leder till den där biografen. Livet och döden som spelar A Camp i lurarna.

Därefter Håkan Hellström. Förbi Ingarps Trävaror, skrattandes åt ironin i att Ekenässjön ackompanjeras av 2 steg från Paradise, blicken ner mot Pålavallen där jag raderade ut den dåvarande stjärnan och framtida bankrånaren, förbi de nybyggda lådorna som rymmer varuhus och som ska vara ett tecken på framåtanda, Jag vet vilken dy hon varit i förbi huset där första riktiga festen ägde rum, sedan Statoilmacken där någon annan köpte folköl tre komma fem något år tidigare, elskåpet där tejpen från en av satansdrivna bandyfundamentalister affischer fortfarande sitter kvar.

Dom där jag kommer från, vid protesfabrikens stängsel och låtarna därefter sätter tonen för promenaden hem till Jaktstigen och får nostalgiromantiken att flöda.

Det här är Skopjedanne, för arbetsmoralen, i bussen. För nostalgin, i pojkrummet där Challe Berglund fortfarande sitter kvar.