Washington sa något om något - dock osäker på vad

Efter förra veckans något rumphuggna rapportering följer här en sedvanligt djuplodande analys av senaste tidens skeenden. Nyss hemkommen från min sista (eller vem vet, jag kanske kommer tillbaka) presidents club där praktikanterna avtackades av ambassadör Anders Lidén. Vi passade också på att launcha vår skiva, som innehöll allt från Elvis och White Stripes till Lena ph och Orup.

Jag har också presenterat mitt papper om sanktioner för säkpol-gruppen och vice-ambassadör Ulla. Betyget blev inte utan beröm godkänt. Vill ni veta något om sanktioner är det bara att höra av sig.

Helgen spenderades i Washington, även kallat USA:s Jönköping. En stad som egentligen är ett museum där lite människor flyttat in. Förmodligen finns det fler restauranger i mitt kvarter än i hela huvudstaden. Men vi hade mycket trevligt och såg den sämsta frukost någonsin, vita huset, capitol hill osv. Vi hänge också i en bar där the Ark hängt efter sin omsusade invigningsspelning vid svenska ambassaden. We are the Ark hade de sagt innan de beställde drinkar av två förtjusande bartenders.

Det var också memorial day, då alla soldater dödade i krig skall minnas. Detta gjordes, med rätta. Amerikanska soldater har offrat sina liv världen över för mycket gott. Europas uppbyggnad är ju i månt och mycket amerikanernas förtjänst. Även om jag inser att jag förmodligen lika lite som jag förstår hur det är att leva med 9/11 att förstår hur det är att ha soldater i krig kan jag inte låta bli att tycka att den patriotism som uppvisades var något olustig. Det var inte alls svårt att göra de kopplingar till litteratur om hur nationalism blir våldsam likt som lätt görs för att beskriva händelser på Balkan. Antar att det säger ganska mycket om vad nationen bygger på när de stora helgdagarna är presidents day, memorial day och independence day. Den amerikanska identiteten är mycket intressant och behovet av att alltid poängtera begreppet frihet är på samma sätt lite rörande och skrämmande. Det brukar ju säga något om personer som har ett behov av att själva poängtera vilka dom är. Bygger ett land sin identitet så starkt på frihet är det inte annat än naturligt att landet också blir en lätträffad måltavla för kritik mot alla former av aktiviteter som kan anses stå i motsatsförhållande till denna frihet. Det kokar väl alltid ner till vems frihet vi talar om.

Dessutom var Washington fyllt av bikers i lädervästar. Bara en sån sak.

Avslutade igår min egentliga praktik med en spännande omröstning i säkerhetsrådet om Libanon. Den av EU+USA framlagda resolutionen om att med stöd av kapitel VII upprätta en tribunal för mordet av Hariri röstades igenom med mycket liten marginal. Som ni säkert läst i DN avstod fem länder: Ryssland, Kina, Qatar, Indonesien och Sydafrika. De hade sina skäl, som inte alltid stämmer överens med vad vi tycker är rätt. Men det handlar om egenintressen. Egenintressen och maktpolitik styr kanske inte världen, men den gången Waltz gjort sin tid är på jorden kommer hans ande sväva över säkerhetsrådskammare. Anden kommer att titta ner, le lite förstrött och viska ”va var det jag sa” till blåögda och naiva studenter.

Det här Daniel Engström, för dagens eko, i Washington