Wednesday, August 15, 2007

Fotboll i stockholm

I tidigare reportage har trogna läsare kunnat följa djuplodande och skarpsinta analyser från fotboll i Makedonien och hockey i New York. Så har nu turen kommit till fotboll i Stockholm. Egentligen är det kanske inte helt representativt för måndagens match var ju en derbymatch på Råsunda, men det finns ändå en del saker värda att berätta.

Var där med Emil, min gamla vetlandakompis som trots en inte oansenlig talang har förvånansvärt svårt för att passa bollen rätt. Nåväl, i den överfulla tunnelbanevagnen fick vi lyssna till hatpropaganda växlat med vanliga ramsor. Det är en underbar uppladdning att se alla dessa människor med samma resmål och all dessa förhoppningar och spänningen som ligger i luften. Det är egentligen väldigt festligt och jag älskar det och tycker det är obehagligt på samma gång. Men få saker är bättre än fotbollsmatcher.

Det är lätt att snacka om poliser hit och klubbars agerande dit, men om bara folk lät bli att sjunga nidvisor skulle ju slagsmålen minska. Å andra sidan skulle ju detsamma ske om vi förbjöd alkohol. De flesta förstår att hat som skriks iförd fotbollströja inte är så allvarligt menat och klarar av att hantera det. Precis som alkohol. Dock ser jag inte meningen i att sjunga välformulerade ramsor som ”Vi ska våldta era horor, vi ska knulla era kor, köra kuken i häst, sjunga bajen vi är bäst och vi runkar när bajen tar poäng”. Å andra sidan finns ju flertalet studentikosa sånger (som enligt uppgift används även i andra sammanhang såsom politiska ungdomsförbund) på liknande hjärndöda tema ” Ja, nu ska vi ut och härja, Supa och slåss och svärja, Bränna röda stugor, slå små barn, Och säga fula ord”. Den gemensamma nämnaren är givetvis alkohol kryddat med några nypor vilja att göra sådant man normalt inte gör. Verklighetsflykt när den är som bäst egentligen. Fotboll (fel, supportekultur) som en anledning att vara någon man inte är och få en gemenskap man saknat. Och mitt i allt stod Lars Ohly, den gamle kommunisten.

Nåväl, väl på Råsunda bjöds vi på anskrämlig fotboll, hård kamp och underbar stämning. Det fina i kråksången är ju att även vi som inte har så mycket över för supporterkultur tycker att den är en fantastisk tillgång och bidrar till helhetsintrycket. Att se Daniel Sjölund tänka rätt men göra fel blir trots allt mer uthärdligt när 24000 personer sjunger och har kul. Dessutom är det relativt många som klarar det jag ofta haft problem med, nämligen stå i klacken och samtidigt fokusera på matchen. (på samma tema; inte förrän jag kan äta och prata samtidigt ska jag och karin gifta oss, med anledning av info som kommer nedan).

För övrigt skyller jag straffmissen på Quirinho, har man bestämt en straffskytt ska man aldrig, aldrig, fråga straffskytten om man får ta den istället. Lex Lindell-Otterborg i sockenmästerskapen 2002

Var på bröllop i helgen. Underbart vackert och dessutom en rolig fest. Saknade en wing-man när this charming man spelades men trivdes när jag iförd hatt dansade till ramlar, och vi drack vin direkt ur flaska som sig bör. Dessutom, Bob Hund är Sveriges bästa liveband.

För övrigt är Jan Tauer ett skämt, Djurgården borde inte vinna SM-guld (de saknar egentligen allt utom styrka och kämparglöd.

Det här är Daniel Engström, för Offside, på Råsunda (iförd sina allra skarpaste besserwisserglasögon).

Läste precis igenom det en sista gång och märkte att allt redan är sagt, nåväl, jag ville också säga det.