Midsommar och Stefan Scwarz

Nu ska här firas midsommar. Eller så ska jag träffa Emil, Kim, Anders och Henrik. Det ena behöver ju förvisso inte utesluta det andra. Men tyngdpunkt ligger absolut på det sistnämnda. Jag förväntar mig att Emil berättar den där historien om när Hasse Johansson (ett av MFF:s sämsta köp någonsin, men i Hvetlanda Gif:s omklädningsrum var han kung) frågar Roland Toll om de ska ha en kväll där alla tar med sig tröjor de bytt till sig under årens lopp. Hasse säger att "jag tar Bergomis, du då Rolle?". Han fick ju tydligen lite speltid när MFF mötte Inter, bör ha varit 88, men det vet säker jesper bättre än jag. Eller så kanske vi drar upp när Hasse mötte Stefan Schwarz ute i stockholm och Schwarz hälsade. Men det är en annan historia. Stefan Schwarz är värd en egen historia:

Mål med sin första landskapsspark mot Förenade Arebemiraten borta 89, förnedrad som vänsterback mot Costa Rica 90. Men tre saker ska ni komma ihåg när det gäller Stefan Schwarz:
1. När Jonas Thern sparkade ner en motspelare och riskerade att få en varning som skulle innebära avstängning i nästkommande match var det Stefan Schwarz som gick fram till den nedsparkade spelaren och bad om ursäkt för att förvirra domaren och ta varningen själv
2. När Han blev utvisad mot Rumänien var han noga med att inte låta värdefull tid gå till spillo i kvitteringsjakten. Han drog upp strumporna, log och sprang av planen.
3. Sverige har aldrig förlorat en slutspelsmatch i VM eller EM med Stefan Schwarz på planen. Sverige har inte vunnit en slutspelsmatch utan Stefan Schwarz på planen sedan 1974. Tänk på det.

Detta kan tyckas vara en parantes, men parantes låter så förminskande.

Jag lämnade New York och det kändes skönt. För att när jag vet att något ska ta slut längtar jag till nästa kapitel i berättelsen om mitt liv. Eftersom att det kapitlet var vetlanda och dåligt med motivation är det förmodligen ett kapitel som stryks när jag ger ut skopje-danne som bok. Vet inte om den kommer före eller efter min bok som bygger på alla mail jag skickade till Kim när han bodde på Island. De mailen är nog iof borta nu. Men de handlade om det som eventuellt kunde ha varit kärlek. Det hade blivit en bra bok. Enligt Kim. Jag vet inte. Men jag saknar mailen. Mer de jag skrivit än de jag fått. Säger nog något om mig och egocentrism.

Nåväl, i Vetlanda hade jag panik över att gå ut. Jag vill inte berätta för någon vad jag gjort, vad jag ska göra. Som tur är det ingen som bryr sig. Alla undrar bara om jag ska spela fotboll. Jag svarar att näe, det blir inte så mycket. Men en b-lagsmatch ska jag kanske hinna med. Sen lyssnar jag på skrönor om Årset och den där nye i Myresjö och om hur hårt Farstorp tränar. Inga bekymmer.

Tystnaden gjorde att varje ljud störde. Köpte en slips på Franks.

- De ska lägga ner.

- Jaha

- Men H&M ska öppna upp i ICA-hallens gamla lokaler.

- Där ser man. Vad roligt.

- Det är ju frågan hur det går för alla andra klädaffärer då, men City Herrmode klarar sig nog.

- Ja, jo, det är klart. De har ju sina kunder.

- Å ÖB har ju öppnat upp i Elharjen. Har inte varit där ännu, men det är ju kul att det händer saker.

- Absolut. Sen öppnar det ju upp massa saker därborta i Nydalakurvan. Och Gallerian vid Bowlinghallen.

- Precis, men Lidl går nog inte så bra. Mest invandrare som handlar där. Finns ju inga mataffärer kvar i stan längre.

- Näe....

- På torsdag är det ju allsång på Torget. Anna Book kommer.

Expansiva Vetlanda. Inga värderingar. Konstaterar bara. Samma kallprat om annorlunda saker överallt. Det är ju inte elitistiskt direkt. Det är som det är och det är OK med mig.

Malmö kommer alltid i kläm, det gjorde Karins fingrar också men Pop-martin hjälpte oss att bära och allt gick bra även om cykeln lämnades kvar. Jag styrde flyttsläpet med ackuratess och har fått träningsverk i överarmarna.

Debasers uteservering var grym och anektdoter om Mange och Rickard välkomnas alltid. Kanske var det lite vemodigt att lämna Malmö, men jag kommer tillbaka. Borde ju varit i Malmö en sommar, men det skulle aldrig ske.

Furusundsgatan 9 var grymt. Gångavstånd till stadion, och Hjorthagen. Förr eller senare skulle man ju hamna i Stockholm. Nu är jag där (skriver inte här för jag är ju just nu i Vetlanda) och det kommer nog bli bra. Om jag hittar några kompisar vill säga. Men johanna ska flytta dit sägs det. Och i Uppsala känner jag folk. Det blir nog bra. Det kommer skrivas historier där också.

Det här är Daniel Engström, trött på mycket, förväntansfull inför det mesta och sugen på jordgubbar, i Vetlanda

Washington sa något om något - dock osäker på vad

Efter förra veckans något rumphuggna rapportering följer här en sedvanligt djuplodande analys av senaste tidens skeenden. Nyss hemkommen från min sista (eller vem vet, jag kanske kommer tillbaka) presidents club där praktikanterna avtackades av ambassadör Anders Lidén. Vi passade också på att launcha vår skiva, som innehöll allt från Elvis och White Stripes till Lena ph och Orup.

Jag har också presenterat mitt papper om sanktioner för säkpol-gruppen och vice-ambassadör Ulla. Betyget blev inte utan beröm godkänt. Vill ni veta något om sanktioner är det bara att höra av sig.

Helgen spenderades i Washington, även kallat USA:s Jönköping. En stad som egentligen är ett museum där lite människor flyttat in. Förmodligen finns det fler restauranger i mitt kvarter än i hela huvudstaden. Men vi hade mycket trevligt och såg den sämsta frukost någonsin, vita huset, capitol hill osv. Vi hänge också i en bar där the Ark hängt efter sin omsusade invigningsspelning vid svenska ambassaden. We are the Ark hade de sagt innan de beställde drinkar av två förtjusande bartenders.

Det var också memorial day, då alla soldater dödade i krig skall minnas. Detta gjordes, med rätta. Amerikanska soldater har offrat sina liv världen över för mycket gott. Europas uppbyggnad är ju i månt och mycket amerikanernas förtjänst. Även om jag inser att jag förmodligen lika lite som jag förstår hur det är att leva med 9/11 att förstår hur det är att ha soldater i krig kan jag inte låta bli att tycka att den patriotism som uppvisades var något olustig. Det var inte alls svårt att göra de kopplingar till litteratur om hur nationalism blir våldsam likt som lätt görs för att beskriva händelser på Balkan. Antar att det säger ganska mycket om vad nationen bygger på när de stora helgdagarna är presidents day, memorial day och independence day. Den amerikanska identiteten är mycket intressant och behovet av att alltid poängtera begreppet frihet är på samma sätt lite rörande och skrämmande. Det brukar ju säga något om personer som har ett behov av att själva poängtera vilka dom är. Bygger ett land sin identitet så starkt på frihet är det inte annat än naturligt att landet också blir en lätträffad måltavla för kritik mot alla former av aktiviteter som kan anses stå i motsatsförhållande till denna frihet. Det kokar väl alltid ner till vems frihet vi talar om.

Dessutom var Washington fyllt av bikers i lädervästar. Bara en sån sak.

Avslutade igår min egentliga praktik med en spännande omröstning i säkerhetsrådet om Libanon. Den av EU+USA framlagda resolutionen om att med stöd av kapitel VII upprätta en tribunal för mordet av Hariri röstades igenom med mycket liten marginal. Som ni säkert läst i DN avstod fem länder: Ryssland, Kina, Qatar, Indonesien och Sydafrika. De hade sina skäl, som inte alltid stämmer överens med vad vi tycker är rätt. Men det handlar om egenintressen. Egenintressen och maktpolitik styr kanske inte världen, men den gången Waltz gjort sin tid är på jorden kommer hans ande sväva över säkerhetsrådskammare. Anden kommer att titta ner, le lite förstrött och viska ”va var det jag sa” till blåögda och naiva studenter.

Det här Daniel Engström, för dagens eko, i Washington