Hur fotboll förklarar ministerveckan

Hösten kan vara på väg. Igår regnade det och min sinnesstämning var sådan att det passade bra. Jag gick till Strand Book Store, gick runt bland de 28,8 km böcker som enligt uppgift ska finnas där. Jag köpte ungefär en decimeter böcker. En av böckerna var Extremely loud and incredibly close. En annan var en rysk debutants handbok. De utspelar sig till vis del i New York. Det känns bra.

Även idag regnar det. Jag läser en bok som jag inte köpte igår. Jag gav till slut upp boken om Georgs Adlersparres öden och äventyr och började på How Soccer Explains the World. Av Franklin Foer. Han är bror med Jonathan Safran Foer, som har skrivit den första av de böcker som det refereras till ovan, och har rest jorden runt för att försöka den med hjälp av fotboll. Än så länge har han besökt Belgrad och Glasgow. Det är historier som många andra skrivit. Likväl är det intressant. Iakttagelsen om att teorin som säger att ekonomisk utveckling så småningom leder till tolerans inte är riktigt applicerbar på Glasgow är lite fyndig. Historien om Arkans tigrar är mer intressant för att det ger en bild av Balkankrigen än av Röda Stjärnan.

I nästa kapitel ska han behandla ur fotboll förklarar den judiska frågan. Det är en tanke jag aldrig tänkt. Kan bli intressant. Undrar var Youssi Benayoun kommer in i bilden. Eller Ronnie Rozenthal.

En annan intressant sak är att jag idag bokat biljetter till Springsteen på Giants Stadium. Medveten om att jag tidigare ibland varit avogt inställd även till tendenser till bredbent arenarock tänkte jag ändå att det här kan bli något extra. 80 000 människor, New Jersey och Born to Run. Gillar jag inte det, gillar jag inte bredbent arenarock. Gillar jag det, kanske jag äntligen blivit en vuxen man. Eller åtminstone fått en starkare önskan om att bli en.

Förra veckan var en minnesvärd vecka. Obama höll ett alldeles briljant tal inför FN:s generalförsamling. Tyvärr fick jag nöja mig med TV-sändningen. Han vet att slänga sig med stora ord och det är svårt att förbli oberörd. Dessutom hade en på ett teoretisk och moraliskt plan ett antal goda poänger.

"Those who used to chastise America for acting alone in the world cannot now stand by and wait for America to solve the world's problems alone."

Det är givetvis lätt att klanka ner på hans tal och säga att stora ord är en sak. Agerande en annan. Så är det givetvis. Givetvis var det också väldigt egocentriskt. Men att ingjuta hopp är en god början. Det tycker jag han lyckades med.

Kaddafi lyckades väl just inte med någonting mer än att förskjuta programmet.

Jag lyckades att möta Michelle Obama i en trappa. Hon var lång, ståtlig och iförd en röd klänning. Vi var så nära att jag för ett ögonblick fick ingivelsen att jag skulle pussa henne på kinden. Jag gjorde inte det och här sitter jag nu med mina båda knäskålar i behåll. Hennes man såg jag endast genom en bilruta. Han visslade.

Jag började nynna på Is it wicked not to care när jag knappt tog notis om att jag gick fem meter från Hillary Clinton för andra gången på 20 minuter. Jag har lyssnat på President Tadics eleganta försvarstal för folkrätten. Vartefter talet fortgick blev Kosovo-kopplingarna allt mindre subtila. Likväl var det ett bra tal. Jag har hört president Ivanov lägga ut texten om den makedonska synen på världen, som jag ju är lite intresserad av. Det verkar som att synen försämras av den nagel i ögat som man inte utan visst fog anser Grekland vara. Fast till Bryssel verkar man ända kunna se. Även om Grekland gör sitt bästa för att förhindra detta.

Jag har hört en del andra stats- och regeringschefer som kanske inte hållit lika eleganta tal.

I flera avseende påminde ministerveckan om Almedalen, eller Hultsfred. Till viss del även om skeppsgårdsläger. Hysteriskt med folk. Mycket logistisk (antingen av mig eller för mig). Mest påtaglig blev likheten under veckans slutskede. På Dag Hammarskjöld Plaza stod endast en fåtal tappra demonstranter kvar (Judar mot staten Israel och America Welcomes Kadaffi hade åkt hem, Destroy the British Empire fanns kvar. De menar på att Obamas Health Care Reform är en del av den brittiska planen att ta över USA) och bland diplomater syntes den där blandningen av trötthet och lättnad som återfinns i slutet av alla hektiska veckor.

Jag ska förhöra mig hos Franklin Foer om jag kan få skriva kapitlet "Hur fotboll förklarar ministerveckan", eller möjligen hela FN. Det blir en utmaning.

Det här är Skopje-Danne som skriver det här till er, förbryllad över Kaddafis ambition, förundrad över Obamas talskrivare och förvissad om att hösten bli fantastisk, i New York.

Tillbaka i New York - oredigerat

Nu får det vara slut på tramset med att försöka tänka ut ett bra förstainlägg som sedan ska redigeras i all oändlighet. Kanske kommer bloggposten som enbart utgår från citat från vår tidigare statsminister Göran Persson (Har du problem med vikten Maud, han äter kopiöst med smör och vart ska han ta vägen killen, bla) vad det lider. Idag nöjer jag mig med att oredigerat berätta några tämligen vardagliga saker som ändå bidrar till att göra New York till ett bra ställe att vara på.

Igår spenderade jag en ansenlig del av min tid i Williamsburg. Det var länge sedan jag var där i dagsljus. Det är väldigt trevligt. En Economist, en te och ett muffincafé. Machteld, ett nytt café och tatuerade hipsters. 22 grader, sol och en stor affish på en ung Bob Dylan. Sådant gör en septembersöndag.

Idag måndag har det hänt ytterligare roliga saker. Som att det med all sannolikhet blir så att Karin får åka hit några veckor i november för att jobba. Som att jag fick en gratis muffin när jag köpte frukt, knäckebröd och cream cheese i den ekologiska affären runt hörnet (jag har precis ätit upp min muffin, den var nog nyttig på något sätt. Men ganska god). Varför jag fick den vet jag inte. Tjejen jämte mig fick inte någon muffin. Var det för att jag köpte mycket frukt? För att jag såg tragisk ut där jag kom i min kostym och gympapåse kl 21:15? Eller var det bara så att min kassörska kom ihåg att ge bort gratis muffin, medan den till vänster inte gjorde det?

Anledningen till att jag 21:15 stod i kostym och gympapåse stavas inte enbart träningsfilt. Utan även Juan Martin Del Potro. Den 20-årige argentinaren som lyckades med det Robin Söderling aldrig klarat - slå Roger Federer. Dessutom i US Open, där Federer har fem raka titlar och inte förlorat på 2200 dagar. 2200 dagar.

Jag ställde mig på löpbandet när fjärde set skulle till att börja. Jag lovade att inte kliva av förrän matchen var över. 11 km senare (jag sa 12 till Camilla, men jag överdrev nog lite då, räknade lite fel på miles/km) hade Federer slagit ut matchens sista boll, mina ben fyllts med mjölksyra och jag påmindes återigen om varför tennis är en så underbar sport. En mot en, med så mycket bollskicklighet, men framförallt ett fantastiskt mentalt spel där Del Porto faktiskt lyckades övervinna den oövervinnerlige. Även om jag inte kunde låta bli att känna för Federer som egentligen alltid förtjänar att vinna var det en fantastisk känsla. Det är något särskilt med underdogs som vinner i USA. Det blir en bättre story då. Och där stod jag på ett löpband på YMCA och kände som att jag var en del av det.

I övrigt kan noteras;

att jag varit och sett en bra konsert i en mycket skum (som i mörk, inte som i misstänkt) källarlokal där många killar hade roliga, lockiga frisyrer. Baby Shakes kan nog liknas vid ett punkigt pipettes och spelar på Debaser på dagen 291 år efter att Kalle Dussin dog när en kula, eller knapp från hans egen rock om man vill ta den konspiratoriska vägen, borrade sig genom hans huvud. Den som önskar se en glad, tatuerad och gitarrspelande japanska kan ta sig dit;

att det är en ynnest att få jobba med all dessa smarta och trevliga människor som med beundransvärd ödmjukhet tar sig an diverse uppgifter;

att jag med viss avundsjuka på avstånd följer allt spännande som FORES planerar inför hösten.

Det här är Skopjedanne, för radiosporten, från Flushing Meadows där Juan Martin Del Potro precis slagit Roger Federer med siffrorna 3-6, 7-6, 4-6, 7-6, 6-2.