Dag 1, fast dagen efter dag 2

Lite tekniska missöden gör att gårdagens text publiceras idag.

Trots att klockan bara var 7 när klockan inte ringde men jag vaknade ändå var det ljust ute. Sådant gör början på dagen lite lättare, vilket kunde behövas då jag skulle ta min första stapplande steg på vägen från kvasijournalist till fulländad toppdiplomat. Den svarta slipsen fick stanna hemma, den med lite blåvita inslag fick istället följa med mig upp till 47 gatan.

Jag hade laddat bra hela helgen med mycket sömn och allsidig kost. Har dessutom hittat yoghurt, men den räcker varken upp till svensk, holländsk eller makedonsk nivå. Men man kan ju inte gravera sig mot allt, ett skohorn som går sönder till exempel. Men det går att tränga på sig skorna ändå och det faktum att mina första löpsteg i New York genomfördes med dessa nyss påtvingade skor på fötterna kan snarare härledas till L-linjens nyckfullhet. Löpstark som jag är (med tanke på att jag även besitter en hygglig speluppfattning, en känslig högerfot och ett stort fighterhjärta är det konstigt att jag inte sitter i en fin lägenhet i Southport utanför Liverpool och skriver om mina tankar inför matchen mot West Ham. Måste bero på min brist på längd eller dåliga tränare i ungdomsåren) anlände jag till 46 våningen med Martin hack i häl i lagom tid för att få en kort introduktion innan morgonmötet hölls. Tyvärr kan jag förmodligen inte åberopa meddelandefriheten, utan måste hänvisa till sekretesslagen när jag talar om att jag inget kan tala om. Men spännande var det.

Efter en ganska lugn men ack så tröttande första dag agerade jag tillsammans med Martin hjältar när vi såg till att våra praktikantvänner Siv och Camilla fick sin lägenhet alldeles runt knuten. Den ska enligt uppgift vara finare än våran, så det kanske var ett misstag. Nu förlorade vi enkla statuspoäng. Men humana var vi.

Imorgon blir det ytterligare en spännande dag. Ska kanske hitta på något på kvällen också. Det vore trevligt att träffa Oscar.

Just det, jag såg ju Inga-Britt Allenius idag, stort.

Det här är Daniel Engström, för bättre yoghurt, i New York.

Ny stad - samma uppgift

Livet som utrikeskorre är oförutsägbart och en stad som ingen hört talats om byts mot staden alla hört talas. Men det borde finna historier att berätta här också. Jag befinner mig alltså nu i New York, staden som aldrig sover. Jag sover däremot, gott och mycket. Tidigt på kvällen dessutom. Men det borde det väl bli ändring på vad det lider.

Omställningen från Skopje till New York är naturligtvis enorm. Jag spenderade fem veckor i december/januari här, men nu är det jag som är här, inte ensam, men ändock jag i egenskap av mig själv. Jag ska göra mitt eget New York. Jag har börjat med att hålla mig på rätt sida Berlinmuren. Jag bor i ett område som tydligen påminner om Östberlin, har ätit soppa på en polsk restaurang och har sett flera spår av ukrainare. Jag vill så gärna hålla mig kvar vid Skopje, men det är svårt. Gatorna är så breda, bilarna så stora, husen så höga och allt så dyrt.

Senaste gången jag klev in på ett kontor hade jag varit sjukt rädd, hade inte en aning och förväntade mig inget. Då var kontoret spartanskt inrett, datorerna kom någon dag senare och jag spenderade stora delar av tiden där själv. Här vet jag hur kontoret kommer att se ut. Det är långt ifrån ensamt, kungen sitter på en vägg och istället för att kika mellan persiennerna ner på den ständigt fullproppade korsningen kommer jag se Empire State och Chrysler Building.

Har provat kostymer, imorgon är det dags. Då kliver jag in på Sveriges ständiga representation vid Förenta Nationerna. Jag gillar min nya kostym. Däremot ogillar jag min thailandkostym mer och mer, men den dög i Skopje och Sofia, då duger den här också. A city is a city. Men hur är det med svart slips?

Nu faller snön i New York, internet är lika pålitligt som i Skopje och lägenheten här är sämre än Skopje. Konstigt. Men här lär det inte bli så ensamt. Det lär bli betydligt roligare, jag kommer säkert att jobba hårdare och lära mig ännu mer.

I tunnelbanan har de berättat för mig att jag måste vara uppmärksam och rapportera allt av vikt jag ser. Jag lovar.

Det här är Daniel Engström, på jakt efter nya historier att berätta, i New York.