Nåt med tystnad efter bruset

Det låter ju som en fantastisk klyscha, men att komma bort från ljuden i stan var fantastiskt skönt. Efter en kväll som blev tidig morgon och några timmars sömn tog jag med mig den norrländska praktikanten på GK, Lina (som dessutom är ihop med en kille som spelat basket i Plannja), och åkte till Prospect Park ute i Brooklyn. Den askgrå huden fick lite färg och den irriterade näsan fick andas frisk luft. Vi såg det som man trodde var typiskt amerikanskt men inte ser så mycket av på Manhattan. Rader med hus där alla flaggar med solblekta amerikanska flaggor. Jag tycker ju att deras flagga är ganska snygg (vilket förmodligen är kvarleva från tiden då jag ofta höll på USA i hockey för att det var underdogs och jag älskade gamla klipp från Lake Placid) men en solkig och blek version i radhus som andas amerikansk småstad gör att associationerna snarare går till någon som sitter och kastar pil på muslimer och drar skrönor från Vietnam än collegespelare som slår Sovjet.

New York är en helt fantastisk stad. Där allt finns. I det som i många andra städer skulle ha varit ingenstans hittade vi ett jättemysigt café där jag fick potatismos till min hamburgare. Sedan hittade vi en fantastisk klädaffär (enbart för flickor tyvärr) där klänningarna var lika snygga som dyra. Att sedan gå ner i tunnelbanan är en påminnelse om vilken konstig stad det här är. Allt finns, allt är dyrt och flashigt. Men allt är också sunkigt och slitet. Tunnelbanan är ett utmärkt exempel. Här är de stolta över att de på L-linjen nu äntligen lyckats få sina skyltar som påvisar antalet minuter till nästa tåg att fungera. Det kan man fundera över när man står och väntar, för prata går inte med tanke på det oväsen tågen för.

Idag fick jag lära mig hur man tar på sig de svenska nedrustningsglasögonen. Är kanske på väg att bli Carl Magnus enligt Martin, jag undrar. Undrar också om mannen vid bussen står där i morgon också. Det var en synnerligen dum fråga. Klart han gör. Han står alltid där och skyndar på folket, säger att ”good moorning! good moorning! get on the bus folks, I want the bus the hell out of here”. En beundransvärd man. Ska hälsa god morgon ordentligt imorgon. Plus att han nog håller ner arbetslösheten. På tal om arbete, ett sommarjobb i stockholmstrakten (ständigt denna flykt, men Karin, Djurgården och allmänt fint är bra och ibland känns det som att komma hem) till övers?

Det här är Daniel Engström, snart halvvägs, i New York

Frukost - tyvärr inte som hemma

Drabbades av vad som knappt ens kan kallas för ett I-landsproblem utan bara allmän bortskämdhet. Efter dagens möte i säkerhetsrådet och skulle jag författa en rapport om situationen i Irak och irriterade mig på två saker. Att SRSG Koenigs hade så mycket oviktigt (nej, men inget som stack ut som jätteviktigt) att säga och att kvällssolen lös mig i ögonen. Där satt jag alltså på 46:e våningen med utsikt över Empire State och Chrysler och skulle skriva en rapport om ett möte i säkerhetsrådet och jag hade mage att gnälla. Man vänjer sig vid allt, på gott och ont.

Gick hem idag, kom väl fram till att New York inte alltid är så vackert. Det är coolt, men inte vackert. Inte heller särskilt romantiskt. Mer Sex and the City än Amelie, såklart.

Hela livet har jag blivit itutad att frukosten är dagens viktigaste mål, jag har dessutom trott på det och nu är det en absolut sanning. Jag är något av en frukostfascist och kräver min frukost. Problemet blir när man kommer till ett land där frukost är lika med bagel à en dollar. När jag vill äta yoghurt kostar den 3,49 litern. Vilket gör frukost alldeles för dyrt. Mjölken är också svindyr, typ en dollar portionen. Men jag ska väl ta seden dit jag kommit antar jag.

Satt och räknade antal män och kvinnor i säkerhetsrådet idag. Kommer inte ihåg siffrorna exakt, men av de som satt runt det runda medlemsbordet (vi andraklassens människor får sitta på läktaren, om vi har tur) var ca 45 män och 4 kvinnor. En kvinna satt vid skylten, dvs representerade sitt land. Det är ju fruktansvärt. Men sedan tittade jag på läktaren, där de med lägre ranking sitter. Där var vi mer eller mindre jämt fördelade. Jag vet inte vad det kommer att betyda om 30 år, men jag tänkte att man måste lära sig krypa innan man lär sig gå. För 30 år sedan satt de som nu sitter vid bordet på läktaren och då var det förmodligen bara män där också.

I fredags anordnade G77,dvs världens fattigaste länder fest för de europeiska praktikanterna (så var det givetvis inte, men vankas det gratis mat och dryck kommer praktikanterna dit) vilket uppskattades. Kändes lite som kvinna till kvinna, fast fattig till fattig. Jag dansade glatt till musik jag normalt inte dansar till, men diplomatlivet gör konstiga saker med dig.

Snart sätter stora besökskarusellen igång, vilket ska bli väldigt roligt. Som vanligt är alla mina vetlandakompisar fullständigt omöjliga att få hit.

Det här är Daniel Engström, för att Kim, Emil, Anders eller Henrik kommer hit, i New York.