Skopje: Slutsatser

Allting har en ände, korven den har två. Ostkakan har ingen, men den går åt ändå.

Var någonstans Skopje passar in där vet jag inte. Men min vistelse i Makedoniens huvudstad är i det närmaste slut. En slutsats är därför på sin plats. Jag kan inte lova att den kommer vara sammanhängande, men den kommer vara ärlig.

Ett gäng förhastade slutsatser har jag naturligtvis hunnit dra. Den senaste drog jag vid den avskedsmiddag, arrangerad av Analytica, som jag är nyss hemkommen ifrån. Makedonier (nåväl, de är ju turkar och albaner och gud vet vad, men makedonskt pass alla fall) äter snabbt. När min fyra vänner hade avslutat sina pizzor var jag halvvägs in på min inte särskilt smaskiga carbonara. Nu har jag dessutom ont i magen, förmodligen ett resultat av det egentligen bara var ost.

Makedonier är vänliga. Trots detta vill de köra över varje människa som går ut på ett övergångsställe. De gillar kött, Deftas gör den bästa kebaben. Ballader från tidigt 90-tal är stort, folk gillar Roxette på allvar och alla klubbar med någon status har ett coverband som spelar bra låtar. Exempel på bra låtar jag hört taffliga versioner av är: Lust for life, last nite, boys don´n cry, Friday I´m in love, Wonderwall. Dessutom har jag hört en reggaeversion av Knockin on heavens door, det har jag aldrig gjort förut.

Makedonier talar överlag inte särskilt bra engelska, men pratar gärna makedonska med utlänningar. Man måste ha ett gott öga till betong för att gilla Skopje.

Jag har väldigt många gånger mått lite dåligt över hur fult det är. Fast bara fram till det att ett rombarn med ruttna tänder kommer fram och tigger pengar, då finns det annat att må dåligt över. Eller bli irriterad på. Korset som syns över hela Skopje kostade 20 miljoner att bygga, några miljoner om året att underhålla. Visst är landmärke viktiga, men det är ganska viktigt att försöka göra något åt den 40-procentiga arbetslösheten också, kan man tycka.

Det har varit en ovärderlig erfarenhet. Det är en klyscha, men inte desto mindre sant för det. Jag var livrädd för att komma hit, jag var helt ensam. Ingen som tog hand om mig, inga organiserade lära-känna-aktiviteter. Jag har ätit ensam på restaurang. Det gillar jag inte.

Att träffa Sandra i Skopje var en angenäm och fullständig överraskning. Ni som bor i Malmö, ta hand om henne under våren, hon kan behöva umgås med normala människor efter alla dessa dubbelnaturer hon umgåtts med dagligen på sitt kontor.

Skulle aldrig någonsin rekommendera någon att semestra i Skopje under någon längre tid. Men en balkantrip under sommaren kan jag rekommendera alla. Flyg till Skopjen(eller Belgrad), stanna en dag eller två, hyr en bil och åk till Ohrid, åk långsamt och njut av bergen. Stanna i Ohrid nån dag, bada, se bergen. Flyg från Ohrid till Dubrovnik, det finns tydligen en anledning till att svenskar åker dit. Det ska vara fantastiskt. Åk hem igen.

Slutligen känner sig Skopje-danne tvingad att kommentera senaste tidens ihärdiga rykten om att han i New York ska återuppta det i Utrecht så framgångsrika blog-samarbetet med Martin (dvs: Kongo, Kulstötar, Motorcross, Mackmakar, ni ser; ingen pop där inte). Ingenting är bestämt, men förhandlingar kommer att inledas. Dock finns det en hel del problem att överkomma. En knäckfråga förväntas att bli namnet. Då förra namnet av flera anledningar inte längre är aktuellt kan det bli aktuellt att uppträda under namn såsom "Former SGCSU republic of Janskerkhof now wearing suits in New York" eller dylikt. Dock kommer Skopje-danne att fortsätta sin rapportering från New York, efter kortare visiter i såväl Stockholm (där jag ska träffa Clara och Britta och försöka skaffa fram ett visum) och Vetlanda (där Skopje-danne skall knäcka extra på Tjustkulle), fram till det att ett beslut i frågan tagits. Väl mött.

Det här är Daniel Engström, på väg hem, från Skopje

Sakta gå hem genom stan (rough version)

Det finns ett otal låtar om hur vackert det är att gå hem genom stan på kvällen. Ibland kan det eventuellt vara lite vemodigt för man måste gå ensam. Att gå hem genom Skopje en tisdagskväll är mer än vemodigt, det är otroligt sorgligt och frustrerande. Och den här gången har ensamhet en ganska liten roll i det hela.

Efter att lämnat av Sandra i huset som enbart är byggt för att stapla människor efter jordbävningen 63 och som inte sett en målarpensel sedan Tito dog gick jag Makedonija-gatan fram mot torget med samma namn. Antar att de flesta gågator är ganska öde en tisdag lite innan midnatt, så även i Skopje. Förutom de enstaka människorna på väg hem befolkas gatan främst av ett gäng barn, med största sannolikhet romer och i åldern 7-8. När de inte tigger pengar av förbipasserande hjular de, står på händerna och försöker reta upp en av Skopjes hundratals herrelösa hundar som ylar nätterna i ända. Ingen bemödar sig ens med att möta dessa barn med en blick.

Kanske är det de som bor i korsningen jag passerar varje dag på vägen hem, eller så bor de någon helt annanstans, men säkert under samma omständigheter. Går över det ganska öde torget, ser över floden, men ser ingenting mer än det femstjärniga hotellet vid stenbron. Samt konturerna av det anskrämligt fula operahuset som jag fram till idag trodde var en träningshall för jugoslaviska tyngdlyftare och brottare. Mer än så syns inte, för på andra sidan existerar inte gatubelysning.

Jag snubblar vidare, och det beror endast på att trottoarerna inte restaurerats på säker 30 år. Det finns hål över allt, och det finns bilar parkerade över allt. Går förbi sopcontainrarna utanför mitt hus och skrämmer, som alla andra kvällar, katterna som bor där. Den här gången slapp jag alla fall titta på när pappan i romfamiljen i korsningen letar efter mat eller något att sälja.

Känns bra att ha varit i det anskrämligt fula operahuset, ätit och druckit gratis, oroat mig för huruvida kostymbyxorna är lite för stora och om ambassadören kommer att hälsa på mig. Lyssnat till en fantastisk stråkorkester som bland annat framförde stycket som spelas i reklamen för Grumme tvättsåpa. Jag har ju ändå kämpat för att komma hit.

Det här är Daniel Engström, för att Monica Zetterlund i sin himmel om några år kan sjunga om hur skönt det är att sakta gå hem genom stan, i Skopje

säcken ska fyllas

Tack för allt beröm. Likt sockret runt munnen efter en pariser/sockerbulle är det omöjligt att inte slicka i sig.

Saker går inte alltid som man tänker sig och sudden death får helt plötsligt en helt ny innebörd. Detta gör att jag nu står inför min sista vecka i Skopje. Säcken ska så småningom knytas ihop. Men den här gången fortsätter jag att fylla den med information.

Efter att ha besökt en konferens om ungt ledarskap kan jag dra några slutsatser. Till exempel är det ett genomgående tema här att det inte är riktigt lika noga med att vara tyst när någon annan talar. Överlag märker man ju hur otroligt artiga, politiskt korrekta osv vi är i Sverige. Det gäller allt från rasism till kvinnosyn. Eller hur vi för fram kritik. Det vanliga är inte att ägna hela sitt tal åt att å det grövsta kritisera föregående talare, men det fick jag se i veckan. Idiotförklarande av den stackars 25 årige parlamentsledamot som höll ett karriärcoachtal som inte föll den bulgariska damen i smaken. Har inte sett någon bli så förödmjukad offentligt sen Trifon Ivanov stöp i backen 94. Tre nordbor tyckte det var ohyggligt pineligt, men alla andra sa att vadå, det var ju ett uselt tal. De hade kanske rätt. Men ändå.

Och gång på gång får man fantastiska bevis på hur lätt det är att sparka neråt. Den serbiska tjejen som absolut inte kan tänka sig i Turkiet i EU för att det öppnar dörren för all organiserad brottslighet borde kanske ha tänkt en gång till innan hon sa något. Å andra sidan skulle kanske jag ha tänkt efter en gång till innan jag började prata om krig mellan kroater och serber i Bosnien. Det finns många prefix och min okunskap blir uppenbar än en gång när jag inte kan upprepa hur det egentligen låg till.

Sedan blev jag desillusionerad, det jag trodde var en absolut sanning är nu falsifierad. Jag har träffat en norsk tjej som jag inte ens var i närheten av att bli lite småkär i. Hon var ganska snygg, men inte på det söta norska sättet. Hon pratade inte särskilt fint. Dessutom var hon på gränsen till korkad och otrevlig. Märkligt.

Träffade en taxichaufför som hade spelat fotboll i Sverige 95. Han menade att han spelat i Jönköping, men hans beskrivning lät mer som Linköping. Hur eller hur så tog han med mig på en rejäl tur som slutade i att jag fick betala dubbelt pris. Men då det innebar 100 denars istället för femtio var det ok.

Alla ni som sett ministrar och andra höga personer vet att man ofta har respekt för dem. De ingjuter förtroende. Det gör inte den kära Lazar Elenovski, Makedoniens försvarsminister. Inte förtroendeingivande för fem öre, han verkar inte ens särskilt smart. Tyvärr säger det nog mer om politiken här generellt än om honom som person.

Till dem som förespråkar skattesänkningar kan jag inte annat än råda er att flytta hit. En 10-procentig platt skatt. Inte farligt. Kom hit!

NATO har verkligen gått och blivit mjuka. De har ju inget val. Men någon borde en sätta en gräns för vad NATO respektive EU ska göra. NATO har ju inte samma geografiska begränsningar. Japan och Sydkorea på väg in. Kanske är NATO it i alla fall. Kanske borde Sverige sluta hyckla med sitt NATO-medlemskap. Varför skickar vi procentuellt sett en massa trupper till Afghanistan? Mig gör det inget, men det är ju väl mer eller mindre i NATO:s namn? Varför skickar Makedonien 150 man till samma land? Har de tur hjälper det kanske deras integration.

Du hade gillat bergen här morfar, jag tänkte ju på dig när jag tog korten.

Det här är Daniel Engström, för en mer sansad offentligt kritik, i Skopje

saklig, men lite tråkig redogörelse

Här har det hänt grejer må ni tro. Till exempel har jag numer Internet hemma, det gör verkligen livet lite lättare. Detta har jag firat med att inte sova nåt på senare tid och nu lyssna på radiosporten. Bra söndagsunderhållning.

Var i Sofia tidigare i veckan, en konferens om NATO och regionalt nätverkande på Balkan. Kanske inte mitt naturliga forum, men jag tog på mig kostymen, pratade med Bulgariens Irak-ambassadör, kosovoalbaner och serber. Fick också en repetition av den nya säkerhetsagendan. Den har slagit här, alla prata om det nya säkerhetskonceptet.

Träffade dessutom en trevlig norrman vid namn Harald (bara det) som jag raskt blev vän med. Kan vara ett bra karriärdrag. Han började med att fixa in mig på en konferens här i Skopje i veckan. Mina gamla vänner Konchevska-trajovska och försvarsministern ska prata om regional säkerhet, misstänker att jag kommer få höra något om att säkerhet är så mycket mer än bara militär.

Såg inte mycket av Sofia, men vi försökte göra Sofia en kväll. Det visade sig dock att tisdagskvällar inte är partykvällen i Sofia, vi var typ ensamma vart vi än gick. Men jag fick ytterligare bevis för vilket fantastiskt språk norska är, samt en åthutning för att svenska landslagsspelare trodde att de var italienare.

Kom hem till Skopje, efter att suttit på en skumpig väg i alldeles för många timmar, mycket beroende på en gränsövergång som inte var så smidig. Bulgariska tulltjänstemän kommer inte att vinna nåt pris som årets hockeykompis. Ett pris som nog förövrigt bara delats ut en gång. Då vann Challe Berglund.

Turker tog mig på Makedonienresa, vi såg nästan hela tror jag. Fin natur, fula städer. Ändå var Vitola, Ohrid och Struga finare än Skopje. Såg snö, kände kyla, Turkers bil saknade värme.

Makedonien fick ganska dålig, men väntad kritik av kommissionen, det görs framsteg, men för långsamt. De bytte ju regering nyss, och den är tydligen inkompetent. Vilket väl de flesta regeringar är i början. Och här byts det vart fjärde år. Och all blir missnöjda och röstar på några andra som byter ut halva tjänstemannakåren. Demokrati är bra, men…Lite tvärtom som debatten i Sverige skulle man kunna säga.

Arbetslösheten är alla fall nere på 36 procent nu.

Har betalat hutlösa priser för mat, 500 denars för en pasta. Tur att UNHCR-Robert betalade för drinkarna. Annars hade det aldrig gått ihop sig. Förresten undrar Skopje-Danne som det finns någon där ute som vill sponsra hans nästa uppdrag. Han far ju nämligen snart till New York, men det är ju inte gratis och om det finns intresse för en rapportering även därifrån skulle ett litet bidrag sitta fint. Bara att höra av sig.

Förresten finns det dom som hävdar att Jesper är lik Rod Stewart och att Pop-Martin är lik den mörkhårige av filip&fredrik

Det här är Daniel Engström, för värme i bilarna, i Skopje

En bild kompenserar för mycket

Ber om ursäkt till alla trogna läsarna att uppdatering har dröjt, men jag antar att det är resultat av att jag ibland tycker det finns saker som är roligare än att interagera interaktivt med er. Till exempel bidrar jag ju till att skapa Sveriges bästa IR-blogg och Sveriges bästa bandysida. Det bidrar till att min makedonienrapportering inte är Sveriges bästa.

Jag kompenserar detta med att publicera en bild av mig och de fåtal vänner jag skaffat mig här. Bilden är tagen uppe på det numer snöbeklädda berget Vodna. Bakgrunden är Skopje by night. Från vänster till höger är det, Sandra, skopje-danne, Dennis och Agim.

Vädret har varit galet, 24 grader i söndags förbyttes snabbt mot gammal hederlig kommunistisk kyla och snö. En förkylning på det, och helgen har inte varit toppen. Hyrde en bra film igår, before the rain, som är Makedoniens främsta film genom tiderna. Har fått priser och sådär. Full förståeligt och den rekommenderas.

Imorgon skall jag åka till Sofia, konferens om Regionalt nätverkande och NATO. Ska bli kul.

Makedonija har återtagit ledningen i ligan, efter att såväl Rabotckni och Vardar gått in i en liten svacka. Som tur var höll ju även Elfsborg undan. Det ultimata beviset på att man är ett menlöst lag är ju om ingen bryr sig om man vinner, alltså är Elfsborg menlöst, för det är ju det faktum att AIK inte vinner som är det viktiga.

Atkinsdieten är ganska stor här, mycket kött. Men antar att allt bröd inte går hem.

Tänkte avsluta med att säga något om ensamhet. Det var längesedan jag var ensam. Här är jag det ibland. Jag är ganska dålig på det och tänker att ensam är ändå inte samma sak som fri och jag är inte säker på vad mina strumpor stå för längre. Jag saknar, utan inbördes ordning: Martin, Martin, Jesper, Oscar (grattis igen förresten), Jenny och alla andra i Malmö. Jag saknar också folk i Vetlanda, typ Hörnstein, Karlberg, Kim, Roger. Jag saknar vettiga tv-kanaler. Jag saknar ork att lära känna nya människor. Men framför allt saknar jag Karin, det är galet tråkigt att vara utan dig Karin. Allt som kändes lite mera lönt när i våras känns betydligt mindre lönt nu.

Det här är Daniel Engström, ibland lite för ensam, i Skopje